August Strindberg i Göteborg

Hotell Göta Källare nära Drottningtorget, omkring år 1900. Observera den hästdragna spårvagnen!

Hotell Göta Källare nära Drottningtorget, omkring år 1900.
Observera den hästdragna spårvagnen!

”Vansinnigt fult”

Runt 1890 ämnade August Strindberg skildra Sveriges natur och folk i verket ”Sveriges natur”. Som grund för detta genomförde han en forskningsresa genom landet och besökte även Bohuslän och Göteborg. Journalisten Gustaf Uddegren träffade Strindberg vid Göteborgsbesöket tillsammans med Gustaf af Geijerstam på cafét på Hotel Göta Källare. Strindberg beskrev ingående Bohusläns geologiska struktur, och Uddegren, som då var ung student, vågade sig på en fråga:

”Sedan han slutat, ville jag känna honom på pulsen, om det bara var ett vetenskapligt intresse, som drog honom till Bohuslän, eller om han särskildt tyckte om vårt bohusländska landskap. Hans svar chockerade mig på det högsta: – Bohuslän! Nej, det är lika vansinnigt fult som ett landskap på månen.”

1892 portrait of August Strindberg by Edvard Munch

Image via Wikipedia

August Strindberg gjorde sin första Göteborgsvisit 1872

August Strindberg gjorde sin första Göteborgsvisit 1872. Han var då 23 år gammal. Vid detta besök sökte Strindberg upp chefen vid Stora TeaternWilhelm Åhman– för att prova till en roll i Lorentz Diedrichsons pjäs ”En arbetare”. Han erbjöds engagemang, men med början först efter två månader. Denna långa väntan, i en stad han fann deprimerande, gjorde att han tackade nej och for hem till Stockholm.

Denna episod i hans liv finns skildrad i den självbiografiska romanen Tjänstekvinnans son.

Ur Tjänstekvinnans son V:

”(—) Efter att ha varit utan middagar en tid bortåt, ledsnade Johan på detta liv och ville se sig om efter bröd. Var skulle han taga bröd i öknen? Jo, det närmaste vore att söka ett engagement vid en landsortsteater. Där såg han kreti och pleti spela hjälteroller i tragedierna och ofta göra sig ett namn, som slutade med anställning vid kungliga teatern.

Hastigt nog fattar han sitt beslut, packar sin kappsäck, lånar respengar och far ner till Göteborg. Det var just under novemberstormen 1872. Känslig som han var för det medium, vari han levde, fattade genast motvilja för staden. Mörk, korrekt , dyr, högfärdig, sluten, låg den instängd mellan sin ringmur av stenknallar och gjorde honom, den livlige uppsvensken, van vid Stockholms rika och leende natur, trist.

Det var en kopia på huvudstaden, men en förminskad, och Johan kände sig som överklass gentemot detta i utveckling stående samhälle. Men han märkte dock att här fanns något, som saknades i huvudstaden. Gick han ner till hamnen såg han en flotta, som var destinerad till utlandet nästan hel och hållen, och stora fartyg underhöllo regelbundna förbindelser med kontinenten. Människorna och byggnaderna föreföllo icke så exklusivt svenska, tidningarne voro liksom mera vakna på de stora rörelserna ute i världen. Huru nära var icke härifrån till Köpenhamn, Kristiania, London, Hamburg, Havre!

Första besöket i staden

Första besöket i staden

Här skulle Stockholm ha legat, här vid en vik av världshavet, under det att nu huvudstaden låg i en krok borta vid insjön östersjön. I sanning, här låg cellen till ett nytt centrum, nu förstod han, att Stockholm inte lägre var nordens medelpunkt, utan att Göteborg höll på att bli det.

Men för tillfället var detta ingen tröst för den, som kom i sådana småärenden som en aktör. Han sökte teaterdirektören; presenterade sig såsom en, den där ville göra teatern en tjänst ungefär. Direktören såg sig emellertid ganska väl betjänad med den personal han redan hade, dock beviljade han ett prov, i den roll Johan ville ha som debut.

Det var Diedrichsons ”En Arbetare”, dagens stora succès. Johan hade funnit en viss likhet mellan Stephensons lokomotiv och sin refuserade teaterpjäs, samt hoppades kunna ge ett sant uttryck åt ingenjörens förakt över hopens grin, de lärdes farhågor och släktingars sorg över en förspilld existens. Han provade en afton vid en gaslåga och för tomma väggar.

Narturligtvis kunde han ej få någon expansion. Han kände själv och bad om repetition i kostym. Nej, det behövdes icke. Direktören hade hört nog. Där fanns nog anlag, men de skulle utvecklas. Han erbjöd engagemanet från första januari året därpå med tolvhundra kronor. Johan funderade: slå dank i Göteborg i två månader och sedan spela betjänt eller folk vid en landsortsteater? Nej! Det ville han inte. Vad återstod att göra? Låna pengar och resa hem igen. Och så gjorde han.”

I  januari 1892 bjöd paret Bellander August Strindberg på middag i sitt hem.

I  januari 1892 bjöd paret Bellander August Strindberg
på middag i sitt hem.

På middag hos Hanna och Gustaf Bellander

I januari 1892 bjöd paret Bellander August Strindberg på middag i sitt hem. Gustaf Bellander (1854-1909) var redaktionssekreterare och redaktör för Morgonposten, och även krönikör på Göteborgsposten, där han skrev under signaturen Petter Frisk. Enligt Adresskalendern från 1892 bodde Gustaf Bellander på Kungsportsavenyn 24.

Förutom Strindberg var Alfred Jensen (1859-1921), vid tiden redaktör och resekorrespondent vid Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, senare erkänd slavist, grosshandlaren Gustaf Bratt (1824-1898), och teatermannen August Lindberg bjudna till middagen.

Hanna Bellander (1856-1926) skrev ner sina minnen från Strindbergsbesöket:

Strindberg hade anlänt till staden

”Gustaf kom hem en middag och förkunnade, att August Strindberg hade anlänt till staden. Ett ögonblick trodde jag att mitt hjärta skulle brista av glädje. Det var min dröm att en gång få träffa den store skalden, lyssna till hans ord och känna fläkten av hans snille.(—)

En kväll satt jag med några bekanta i teatern, för att höra ”Fra Diavolo”. När andra akten gått, kom Gustaf in och hviskade till mig:”Välj emellan Fra Diavolo eller en supé med August Strindberg”. Jag vet inte, hur jag kom upp och ut i trapporna till foyern – in i ett enskilt rum – jag hörde endast min mans röst: ”Herr Strindberg – min hustru”.
(—)

Strindberg och jag blevo ensamma – och slutligen började han lära mig att laga grynkorf.

Gustaf gick ut för att beställa supé. Strindberg och jag blevo ensamma. Lyckligtvis kom kyparen in och började duka, hvilket gav Strindberg anledning att sänka sig till min nivå och börja en matkonversation. Strindberg var förtjust i surkål – ja, all slags kål. Sedan övergingo vi till salt fårbringa samt korfkaka, och slutligen började han lära mig att laga grynkorf. ”Hur kan ni sådant där?”, dristade jag mig till att fråga. ”Jag hyser intresse för allt mänskligt vetande”, svarade han högtidligt, ”och en sommar på landet sjuknade pigan, hvilket tvang mig, att grundligt studera kokkonsten”. (—)

Ungefär fjorton dagar stannade Strindberg i Marstrand, som han påstår sig afsky.

Vi följde Strindberg till hotellet, och vid afskedet bad han mig ansvara för, att min man, som åtagit sig att introducera honom i Marstrand, inte måtte försofva sig på morgonen. Ungefär fjorton dagar stannade Strindberg i Marstrand, som han påstår sig afsky. Medan han vistades där, stod jag ofta hemma vid förnstret och såg mot väst drömmande om, hur skalden satt ensam derute bland de gråa klipporna och framtrollade sköna hägringar från Södern, under det att stormen rasade och skummet yrde från ”Tån”.

Underligt var det, om dagen var han i mina tankar, om natten i min dröm.

En gång kände jag en häftig längtan, att sända honom blommor-rosor och liljekonvalje-men jag var för feg. Hade han möjligen fått veta, från vem blommorna kommit, så hade han föraktat mig. I ”I Havfsbandet” säger han att, att när en kvinna uttalar berömmande ord till en man är det endast, för att ställa sig in. Gustaf vågade jag inte fråga någonting angående Strindberg, ty då fick jag alltid till svar: ”Karlen har ju hypnotiserat dig”. Underligt var det, om dagen var han i mina tankar, om natten i min dröm.

”Onsdag skall Strindberg äta middag hos oss, då skall vi ha hummer”, sade min man.

”Onsdag skall Strindberg äta middag hos oss, då skall vi ha hummer”, sade min man så där i förbigående, när han på morgonen gick till tidningsbyrån. Hela min varelse kom i nervös skakning. Tidigt följande morgon steg jag upp, för att dammtorka och göra riktigt fint. När jungfrun kom hem från torget, hade hon en hälsning från min man, att Strindberg inte kom, han var sjuk, hette det. En känsla af obehag kom öfver mig, och misstanken, att han ansåge sig för hög för oss, lämnade mig inte sedan. ”Om lördag kommer Strindberg och Lindberg, Jensen och Bratt ”, förkunnade min man återigen, och han tillade : ”Vi skall ha hummer, hvitkål, chateaubriands och strufvor, det är just vad Strindberg tycker om – champagnen skall flöda!” Min man ville då aldrig inför mig tillstå , hur svag han var för Strindberg , men det lyste klart igenom.

En röd lampskärm måste jag anskaffa, då toge sig allt så magiskt ut.

Hela dagen före den märkvärdiga middagen bara tänkte jag på, hur jag skulle kunna pryda vårt hem, så att Strindberg måtte finna det behagligt. En röd lampskärm måste jag anskaffa, då toge sig allt så magiskt ut. För att i all hast kunna realisera min plan, lät jag en judinna narra mig att köpa det dyrbaraste sidentyg, men ändå blef min stackars lampskärm inte vacker, och det grämde mig mycket. En förtjusande blomstergrupp af tulpaner, liljekonvalje och krokus skulle pryda matbordet, och i förmaket ställde jag en kruka med de härligaste påskliljor. Hvad det tog sig ståtligt ut! Jag älskar den starka, gula färgen, han är så frimodig och varm som solen.

Det fanns inte en hummer på hela torget.

Vid 6 tiden följande morgon började jag blifva orolig, att jungfru Fina skulle försova sig, inte hinna i rätt tid till fisktorget och kanhända inte kunna få någon hummer åt Strindberg. Min Fina betraktade mig som inte fullt normal, då jag kom ut så tidigt; men nu hjälpte inga böner – hon måste genast iväg till torget. Jag sopade, dammtorkade, ställde i ordning ljus och lampor, medan jag väntade. Det knackar på köksdörren – nu är hon här. ”Nå, hummern?”. ”Kära frun, det fanns inte en hummer på hela torget i dag. Vad skall jag nu göra? Det var ju för hummerns skull, som Strindberg skulle komma. Min man, väckt ur sin ljufva slummer af jungfruns och mina förenade, förtvivlade hummerrop, tog saken lugnare och försäkrade mig, att han på en restaurant till hvad pris som helst skulle skaffa en hummerhona åt Strindberg, de andra gästerna åto nog lika gerna ostron.(—)

Det ringde på tamburklockan, min man gick för att öppna dörren – det var Strindberg.

Det ringde på tamburklockan, min man gick för att öppna dörren – det var Strindberg. Jag skyndade att välkomna honom. Han bugade sig, förblef alldeles stum, inte en muskel i hans ansikte rörde sig. Då de andra gästerna kommit, bjöd han – på min mans uppmaning – armen åt mig, värdinnan. Vi stannade vid smörgåsbordet, där hummerhonan skulle ätas.

Jag anvisade en stol åt Strindberg, och där satt han tills vi placerade oss kring matbordet. Han hade naturligtvis sin plats bredvid mig. Hvad talade vi om? Jo, han besvarade kort och gott allt mitt prat. Nu kommer jag ihåg, att han visst inte en enda gång tilltalade mig, att det var jag, som alltid sade någonting. Var det orätt, att jag talade? Nej, jag var värdinna.

Strindberg åt så litet, han gjorde mig inte ens glädjen att äta. Han ansåg sig naturligtvis tvungen, att föreslå värdfolkets skål. Så här lät det: ”Jag skall be att få tacka fru och herr Bellander – i synnerhet herr Bellander – för hans välvilja, att följa mig till Marstrand. Det har du inte gjort förgäfves, det kommer nog att visa sig”. Gustaf svarade: ”Tack skall du ha, men jag är riktigt rädd för det, som kommer att visa sig”.

Som ett tveeggadt svärd for Strindebergs tal genom mitt hjärta.

Som ett tveeggadt svärd for Strindebergs tal genom mitt hjärta. Trodde han då verkligen att min man inte kunde visa honom vänligheten utan beräkning, inbillade han sig måhända, att Gustaf önskade bli omnämnd i något af den stora mannens kommande arbeten och dymedelst odödliggöras. ”Förmätne narr”, ropade en röst inom mig. Om Strindberg ändå aldrig hade tackat för maten! Kaffet drucko vi i förmaket, där min röda skärm verkligen spred ett behagligt sken, förskönade allt och alla. (—)

Jag hade lofvat en af mina vänninor, att få se en skymt af den store mannen.

Herrarna placerade sig nu kring kortbordet. Jag hade lofvat en af mina vänninor, att få se en skymt af den store mannen. Ljudlöst som en ande gled hon in i närgränsande rum, och där bakom en dörrspringa stodo vi nu båda och betraktade med nyfikna blickar den man, som skrifvit så nedriga saker om vårt kön.

Fru N, en lefnadsfrisk och ingalunda sentimental natur, fann Strindbergs orörliga ansikte och envisa tystnad odrägliga, och hon smög sig ut rummet lika tyst som hon kommit. I tamburen gaf hon luft åt sina känslor: ”Nu undrar jag inte på, att han skrifvit som han gjort, med det ansiktet kunde man inte skrifva annorlunda. Karlen har ju inte sagt ett ord på hela tiden; tack skall du ha” – och försvann.(—)

August Lindberg, teaterman.

August Lindberg, teaterman.

 

Det började ganska gemütligt, men det slutade på ett annat sätt.

Vi väntade med supén, till Lindberg anlände. Jag hade bullat upp så gott jag kunde. Alla voro mycket hungriga, och det började ganska gemütligt, men det slutade på ett annat sätt.
(—) Herr Bratt berättade bl a om en supé här i staden, där han träffat Viktor Rydberg, och förvånat sig öfver, att professorn hela kvällen lugnt låtit uppvakta sig af damerna och värdfolket. Slutligen hade Bratt yttrat denna tanke till Stuxberg, som på sitt rättframma sätt ropade till Rydberg: ”Det var f-n vad professorn låter uppvakta sig”.

Nu spetsade Strindberg öronen och berättade i sin tur, hur hatad han vore af Rydberg.

Nu spetsade Strindberg öronen och berättade i sin tur, hur hatad han vore af Rydberg. Det hade till på köpet händt på en supé i Stockholm, att en herre velat presentera Strindberg för professorn, men då nämnde herre gått, för att i detta ärende uppsöka Rydberg, hade han aldrig återvändt till Strindberg. Strindbergs hätska och ringaktande tal om Rydberg gaf Alfred Jensen anledning att fråga, om Strindberg inte läst Rydbergs senaste skaldeverk, ”detta, menade herr Jensen, försonade den möjliga tillbakagång eller slapphet, som Rydberg visat på senare tid”.

Viktor Rydberg.

Viktor Rydberg.

I den här samlingen har Rydberg kallat mig ‘lurk’

Strindbergs hy förvandlades, hans ansikte blef askgrått och han framprässade nervöst med korta uppehåll: ”Jag behöfver inte lära mig något af Rydberg – jag behöfer inte falla på knä för honom – jag har ingenting att lära mig af någon här hemma – han har tagit sina lärare utifrån – det har jag också – jag kan inte hjälpa, att han valt de sämre – jag har ingenting att lära af honom”.

Nu blef Jensen het och borrade sin örnblick i Strindbergs irrande ögon. ”Jag har inte sagt”, kom det med denna egendomliga, beslöjade staccatostämma, som herr Jensen alltid får, när han bli upprörd, ”jag har inte sagt, att Ni har någonting att lära af honom, men jag trodde, att ni hade såpass intresse för allt litterärt nytt, att Ni äfven läst Rydbergs senaste arbete; och man kan inte bedöma ett verk, utan att hafva läst det”. ”Jag har läst så många referat derom, och just i den här samlingen har Rydberg kallat mig ‘lurk'”, framväste Strindberg.

Alfred Jensen 1891

Alfred Jensen 1891

Och vad ‘lurk’ beträffar, så har Ni inte alltid själf så noga valt Edra tilltalsord.

Herr Jensen blef honom ej svaret skyldig. ”Ni borde bäst veta”, utropade han, ”att man ej får döma endast efter referat, och vad ‘lurk’ beträffar, så har Ni inte alltid själf så noga valt Edra tilltalsord”. En obehaglig tystnad uppstod – sedan några fadda ord – åter tystnad.

För att byta om samtalsämne kom Jensen på den olyckliga tanken, att helt omotiverat fråga Strindberg, hur han tyckte om ett löjligt, smickrande tal, som en viss kamrer B. hållit till Strindbergs ära i sällskapet ”Gnistan”. Jensens mening var endast, att vädja till en begåfvad mans omdöme om ett enfaldigt smicker, men Strindberg uppfattade detta, som en direkt, personlig förolämpning.

Hans ögon sjunko om möjligt ännu längre in i sina hålor, kinderna bleknade , och omkring munnen lade sig ett hatfullt uttryck. Han ingaf mig föreställningen om en hyena, ute på nattliga ströftåg bland de dödas boningar. Hans röst lät hatfull, då han framstötte: ”Det svarar jag inte på, det är en personlig och närgången fråga”.

Herr Jensen iakttog en taktfull tystnad. Min man, som försökte skämta bort den obehaliga stämningen, föreslog ett gemensamt skålande, hvarvid Strindberg undvek, att dricka med Jensen. Denne, som naturligtvis märkte Strindbergs afsiktliga ohöfvlighet, ville dock göra sig fullt öfvertygad om att han sett rätt, höjde sitt glas och sade helt artigt: ”Herr Strindberg!” Inte ett svar. ännu en gång: ”Herr Strindberg!”. Dödstystnad.

Herr Jensen satt kvar några minuter, så reste han sig, gick fram till mig och bad att få aflägsna sig. Alla reste sig när herr Jensen tog afsked – äfven Strindberg. Gustaf och jag följde herr Jensen ut i tamburen. När vi kommit tillbaka in i matsalen, bad Strindberg om ursäkt, ifall han verkat störande, ”men” tillade han – och så började samma hetska utfall som förut. Jag lade märke till, att Strindberg alltid starkt betonade: ”Det var inte jag som började striden”. (—)

Det dröjde en stund innan ästerna bröto upp. Herr Strindberg räckte mig handen och bad ännu en gång om ursäkt, ifall han – ja – jag minns inte hur det var, ”men” tillade han äfven nu, ”tro inte att jag tar tillbaka, hvad jag sagt”. I tamburen yttrade han åter några bittra ord och hotade, att rent förgöra den handelstidning som möjligen i natt befunne sig i hans rum.

Han skulle trampa på den, påstod han, kasta den under byrån etc. Han frågade Lindberg, om han inte, innan den nya operan ginge af stapeln, ämnade bjuda litteratörerna på en corruptionsmiddag, och så skickade han samtidigt små hemtrefliga blickar till höger och vänster.

Gustaf Bratt,grosshandlare

Gustaf Bratt,grosshandlare

 

”Kryckan är af trä”, var det sista jag hörde från skaldens mun.

Nu började ett nervöst letande efter Strindbergs paraply. Strindbergs upplysning: ”Kryckan är af trä”, var det sista jag hörde från skaldens mun. Lyckligtvis fann jag paraplyet. Då jag öfverlämnade det åt honom, bugade han sig och gick – och så stängde jag dörren efter August Strindberg.”
Texten finns i sin helhet publicerad i Anders Larssons artikel Ett slags hemlängtan till Göteborg, i ”Göteborg förr och nu”, nr 26, utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund.

Strindberg som korrespondent i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning

Strindberg skrev under 1870-talet ett antal artilklar i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Även om Claes Kranz i sin bok om GHT 1832-1917 skriver att innehållet i Strindbergs Stockholmsrapporter var både blandat och lätt, finner Viktor Rydberg anledning att i ett privat brev skriva följande:

”Strindberg, tjänsteman i Riksbiblioteket, är i många stycken en underlig karl. Skulle för några år sedan vara Handelstidningens Stockholmskorrespondent, men begagnade sin korrespondentsyssla ur rent dietetiskt-terapeutisk synpunkt, nedlade med andra ord i sina veckorapporter all den galla, som han under sju dagar hunnit samla, och som ordentligt anlände en gång i veckan till Göteborg, men ej kunde delgivas allmänheten av barmhärtighet mot henne och på samma gång mot honom. Vid närmare eftertanke vittnade dock korrespondenserna, så bittra de voro, både om en släng av genealitet och om karaktär hos mannen.”

av Maja Norrman

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Människor då och nu och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!