Brottsplats Majorna

Många är de som skrivit om den galne mannen i Majorna – G Carlsson har gjort det, liksom gamle Fredberg, S Skarbeck, S Schånberg och många, många fler.

Vad är det då som händer?

”Någon världshistorisk tilldragelse? Står Europa i lågor? Något krönt huvud, som fallit för lönnmördarens dolk eller dynamitbomb? Hotar en revolutionsvåg att spola bort någon av Europas murkna troner? Eller är det någon av dessa fasaväckande olyckor, som tideböckerna skola tälja för en bävande eftervärld? 

Nej, ingenting av allt detta! Det är bara en stackars dåre, en enstöring, som, behärskad av en fix idé, försvarar sin hotade frihet. Man skulle känt sig frestad att skratta åt denna triviala efterapning av Karl XII i Bender, om det ej klibbade blod vid denna historia, om icke den i sig själv komiska belägringen krävt offer, som jaga leendet från ens läppar. ”

Så skriver en Stockholmskrönikör om denna Göteborgshändelse i februari 1887, som framkallar sensationella skildringar i landets press, inte minst huvudstadens broschyrer och vistryck.

Vi kliver rakt in i dramat som pågår vid Gråberget – strax norr om Mariaplan. Här bor den fyrtioåttaårige före detta bokhållaren Carl Johan Wetterlind och hans rum är fyllt av Remingtongevär och pistoler.

Denna tisdag, daterad till den 15 februari år 1887, begär ägaren till huset på Gråbergsgatan 19, att polisen ska omhänderta Carl Johan Wetterlind för psykiatrisk vård. Hans uppförande tyder på att mannen saknar sina sinnens fulla bruk och man fruktar att en olycka kan inträffa – om man inte snarast vidtar åtgärder.

Polismännen Holm och Nordblom, går upp för att avhämta Wetterlind på den nämnda adressen. En grannlaga uppgift då Wetterlind barrikaderat sig på vinden bakom bjälkar, lådor, gamla presenningar, plåtar och annan bråte! Mitt i den smala trappan upp till vindsutrymmet.
Deras försök att tränga sig fram till Wetterlind möts brutalt med skarpa skott, och poliskonstapeln Holm såras allvarligt, medan överkonstapeln Nordblom undslipper med en sönderskjuten rock…

Nu sänder man bud efter brandkåren i ett försök att driva ut Wetterlind ur sitt ”försvar” med hjälp av vatten. Men då ingen av brandmännen vågar föra upp sprutslangen i trappan, åtar sig en tidigare känd brottsbekämpare – överkonstapeln Larsson – att tillsammans med klampare Johan Olsson anta den riskfyllda utmaningen.

I skydd av stora järnplåtar beger de sig upp, men vid en oförsiktig rörelse från Olsson i syfte att ta sikte på Wetterlind, blottar han sitt eget huvud. I samma ögonblick smäller ett skott av och träffar Olsson i huvudet. Skottet sliter bort hans öga – och orsakar svåra skador i ansikte och tunga.
I detta hotfulla läge förs den sårade bort och överkonstapel Larsson ser ingen annan utväg att retirera och ge upp försöket att ensam övermanna Wetterlind.

Ryktet om händelsen sprider sig snabbt över hela Göteborg, och massor av folk börjar strömma till Gråberget i Majorna.
Redan i skymningen görs ett försök att röka ut den fruktade galningen, men det leder inte till något resultat.

Så kommer onsdagen och med den också en ordentlig folksamling till platsen.
Polisen har nu bevakning runt omkring, och förmiddagen förflyter lugnt. Inga försök att gripa Wetterlind görs. Men fram på eftermiddagen tar sig några beväpnade soldater och arbetare till husets ingångar – i ett nytt försök att tillfångata den förskansade galenpannan.

Dessa ansträngningar får dock en sorglig utgång. Vid första angreppet blir två av de frivilliga anfallarna sårade, muraren Lindberg och arbetskarlen Strömberg. Lindberg av en revolverkula och Strömberg av en hagelsvärm.
Den lilla insatsstyrkan stannar kvar sedan de sårade förts ut, men då ett nytt skott från vinden träffar en av de djärvaste, den blott 20-årige plåtslagaren Frans Albert Jakobsson i bröstet, finner man det bäst att dra sig tillbaka.

Den sårade ynglingen har krafter nog att springa ner och ut på gatan, där han faller ihop. En droska kan snabbt föra honom till sjukhuset, men han avlider under resan dit.

Efter dessa dramatiska händelser sker ytterligare skärpning av bevakning kring huset på Gråbergsgatan.

Folkmassor börjar snart skandera: “Skjut ner den satan!“ eller “Bränn upp rucklet!“

Efterföljande torsdag, fredag, lördag och söndag flyter på under allmänhetens ihållande spänning. Myndigheter försöker förgäves klura ut något sätt att få bukt med den skjutgalne på vinden. Varje förslag till lösning förkastas…
Inte ens ett försök med att fånga in honom med en elektrisk stång blir lyckosamt!

Ny vecka – måndagen går förbi och det blir tisdag. En dag då dramats sista akt ska utspelas: hjältens tillfångatagande.

Vid 17-tiden denna tisdag tar poliskonstapel Lindros tag i en båtshake, för upp den till barrikaden för att se om Wetterlind är på sin vakt.
När Wetterlind hör rasslet på barrikaden, rusar han ögonblickligen fram och ropar:
– Vad är det? Vill Ni mig någonting? Jag måtte väl få vara i fred i mitt eget rum. Kommer ni, försvarar jag mig!

Lindros tiger en stund, men yttrar därefter:
– Hur står det till? Vill inte Wetterlind komma ner, polismästaren önskar tala med er.
– Vad kan han vilja mig? frågade Wetterlind.
– Åh, svarar Lindros, vi tycker synd om Wetterlind, det måste vara dystert och kallt däruppe, det skulle vara bättre om Wetterlind får litet varm mat och bli omskött…

Wetterlind tiger.
– Önskar inte Wetterlind litet mat eller något att dricka? frågar Lindros åter, i det han stiger upp för trappan, där Wetterlind står bakom barrikaden, men svår att se.
– Åhjo… men jag vet inte…
– Kanske Wetterlind önskar litet vatten? säger Lindros i vänlig ton.
– Åhjo, det skulle nog vara bra, men jag vet ej hur det skall gå att få hit det.

Mörkret är i det närmaste total och Lindros kan inte urskilja Wetterlind, men genom ett försiktigt trevande har han lyckats komma upp till barrikaden och fått situationen klar för sig. När Wetterlind svarar jakande, skickar Lindros efter en tillbringare med vatten, räcker den till Wetterlind som begärligt dricker.
– Tack! säger han med ett djupt andedrag och återlämnar tillbringaren.

Efter en stunds tystnad frågar Lindros, om Wetterlind vill ha något att äta eller lite varmt kaffe exempelvis – en fråga som denne besvarar med ett mummel.

Lindros talade fortfarande vänligt och ber att få tända eld på en tändsticka, eftersom det är så mörkt.

– Ja, det kan ni väl få, säger Wetterlind uppgivet, varpå konstapeln tänder en tändsticka. Han ser Wetterlind stå innanför och lutad mot barrikaden, utan att bära vapen. En konstapel Losell, har nu närmat sig och genast utbrister Wetterlind samtidigt som han nickar åt denne:
– Herrn är väl aldrig falsk!

Losell tappar inte fattningen, utan yttrar i samma stund han sätter sig på barrikaden:
– Nej, visst inte, men jag tycker att det är bättre att sitta och prata.

Den modige och förslagne Lindros har under samtalet lutat sig mot golvet och lyft på barrikaden. Han har nyss fått Wetterlinds tillåtelse att sopa rent utanför dörren och låtsas syssla med detta. Lindros frågar nu om han får tända ett ljus, varvid Wetterlind svarar jakande. Han går till och med själv efter en butelj med en fastsatt ljusstump som han erbjuder Lindros, med en ursäkt för att han inte äger någon ljusstake.

Lindros fattar buteljen och tänder ljusstumpen; men då drar Wetterlind sig tillbaka. Han gömmer sig bakom skorstenspipan, ett utmärkt skydd för Wetterlind.

Nu tittar poliserna noga efter, om något hinder möter dem att fritt tränga in i rummet, och man hittar på idén att bjuda Wetterlind på snus. Lindros tar fram en snusdosa, som han prövar att locka fram Wetterlid med – helst ta sig en pris…

Denna geniala idé blir ödesdiger för Wetterlind… han sträcker fram handen och i samma ögonblick passar Lindros på att greppa den – kastar sig över barrikaden och en brottningsmatch uppstår mellan dem.
Snart är man dock färdig med Wetterlind och sätter handbojor på honom!

På gården befinner sig polismästaren, som via telefon får besked om vidtagna åtgärderna. Han ger order om att Wetterlind ska föras ner till väntande droska, som alla poliser nu omringar.
En nio dagars gastkramande drama är över. Ett blodigt drama, som väcker lika stor uppmärksamhet, som våra dagars terrordåd…

Undersökningar av Wetterlind pågår en tid och efter medicinalstyrelsens utlåtande; att mannen saknar förståndets bruk, spärras han in på Kristinehamns hospital. Där avlider han den 14 juli 1910 – sjuttiotvå år gammal.

I huset vid Gråbergsgatan 19/Kustgatan 26 utspelar sig dramat med Carl Johan Wetterlind i februari 1887. Huset brinner ner på påskafton 1964. (Carlotta)

Slutord

I skriften Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden: Fullständig skildring, Stockholm 1887 står bland annat att läsa om denne mans barndom och uppväxt. För att få en djupare uppfattning om pojken, ynglingen, mannen som utförde detta dramatiska dåd återger jag berättelsen om Carl Johan fram till den stund då polismän är på väg att gripa honom – samt i ett försök till förenklad/moderniserat språk.


I ett litet gulmålat trähus, i en del av Göteborg som kallas Stampen och strax invid vägen, som från järnvägstorget (nuvarande Drottningtorget) leder ut till nya kyrkogården, föddes den man, som i dessa dagar blivit så sorgligt ryktbar nämligen f d vågskrivaren Carl Johan Wetterlind.
Han hade ingalunda något rikt hem, men lyckan var dock bofast under den låga takåsen.
Fadern var tullvaktmästare och med gott förtroende i staden.

Ytterst ordentlig och punktlig gav han sin unge son en så god uppfostran, som hade råd med.
Lille Carl Johan var hans ögonsten, och följden blev också att gossen blev en smula bortskämd. Föräldrakärleken är, den som mången annan kärlek, blind och följaktligen fann man Carl Johan lika förträfflig, vilka busstreck han än företog sig.

Gossen sattes först i folkskolan. Där visade han snart äga ett briljant räknehuvud, vilket gladde föräldrarna mycket.
Efter att ha inhämtat grunderna i folkskolan blev gossen vid 11 års ålder inskriven vid allmänna läroverket i Göteborg.
Även här vann han sina lärares bästa vitsord, och det var t o m frågan om, att han skulle uppfostras på några grossörers bekostnad, då faderns tillgångar inte medgav ytterligare utgifter för sonen. Men detta blev dock inte av – ödet hade bestämt något annat. En underordnad syssla i ”vågen” (vid järnvågarna vägdes järnet och granskades före utskeppning) blev ledig och till denna tilldelades Carl Johan.
Ända till sitt fjortonde år var gossen livlig och glad, ja, han var mycket pigg och kry, men nu skedde en märklig personlighetsförändring av den unge tullvaktmästaresonen .
Från att först ha sprungit glatt omkring i lekar med granngårdsbarnen, började Carl Johan dra sig tillbaka och syntes helst vilja vara ensam.
Man gissade att gossen möjligen var sorgsen över att han inte hade möjlighet att få fortsätta sina studier utan i stället måste tänka sig ett långt och trögt liv vid ”vågen”. Eftersom han, med den kunskap han hade, aldrig skulle få en högre tjänst. Som sagt, gossen fick en springpojkssyssla vid ”vågen” och skötte sig bra. På lediga stunder sysselsatte han sig dels med läsning och dels med jakt. Denna senare sport blev hans favoritnöje – han var inom kort en passionerad söndagsjägare.

Och så gick tiden, under det att Carl Johan Wetterlind skötte såväl åliggande i tjänsten som i sina älsklingsnöjen.
Wetterling var en i ordets fulla bemärkelse ung vacker karl och inte minst väckte han beundran hos kvinnor. För detta förhöll han sig kall, och han syntes med ett orubbligt lugn kunna trotsa både skönhet och behag.
Dock skulle även hans stund komma.

Vid trettio års ålder blev Wetterlind, som inom parentes sagt hade en briljant handstil, anförtrodd att ge själva vågdirektörens barn undervisning i välskrivning.
Och eftersom vågdirektören även hade en artonårig dotter, som inte var blind för den unge skrivlärarens ståtliga yttre, så man kan lätt förstå vad följden blev…

Den ung fina fröken tvekade inte att ge tullvaktmästaresonen varma ögonkast, som påverkade honom så till den milda grad – han som förut varit kall som is.
Men länge varade inte deras kärlekslycka.
Vågdirektören märkte förhållandet. Wetterlind blev genast avskedad från sina befattningar, både som bokhållare och skrivlärare.
Detta grämde honom djupt, ty han älskade verkligen flickan av hela sitt hjärta. Han kände sig bitter mot människorna och kunde knappt tåla sig själv.

Det slumpade sig så att han fick ett litet arv från en släkting på moderns sida och detta fick honom att fortsätta kampen för tillvaron.
Han gjorde en resa till Berlin, där han vistades några år, men så längtade han åter till fosterlandet och vid fyllda 36 kom han åter i sin hemstad.

Nu hade ödet gjort att den gamle vågdirektören avlidit och hur det än begav sig så blev det att f d springpojken fick bokhållareplats vid järnvågen, där han tidigare haft sin verksamhet.
Men länge stannade inte Wetterlind på denna post. Efter tre år lämnade han och bosatte sig långt ute i Majorna, först ner åt sjösidan till, men under de senaste 7 åren i det nu så sorgligt ryktbara hus, som bär nr 107 kvart. Z vid Gråbergsgatan.
Vid fyrtiotvå års ålder flyttade alltså Wetterlind in i denna byggnad.
Och sedan dess har han bott kvar och sysselsatt sig med renskrivning – och för övrigt livnärde han sig på räntan av sitt lilla kapital.

Wetterlind hade på senaste tiden fört ett mycket supigt och oordnat liv och gjort av mycket med pengar.
Han har också en längre tid visat sig besynnerlig till sinnet, grubblande och konstig, dock inte farlig för andra. De boende i huset hyste emellertid viss rädsla för att – förr eller senare – hans besynnerliga sinnelag skulle vålla någon skada, och då han tisdagen den 15 februari 1887 hade barrikaderat trappan som leder upp till vinden, tyckte de boende i huset att något var galet var på gång.

Trappan svänger runt upp genom båda våningarna och vid den översta avsatsen hade Wetterlind samlat en grind, flera tvärslåar, presenningar, plåt och annan bråte, som totalt spärrade av vinden för övriga hyresgäster.

Ingen vågade närma sig honom, då han avvisade dem som ville ha fri passage skickade man efter polis.
Den patrullerande konstapeln nr 139 Holm fick först budet att ingripa, den civilklädde t f överkonstapeln A Nordblom som råkade passera, följde med honom för att ta reda på vad som hänt. Båda två begav sig uppför trappan…

Resten är historia!

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Rivningsraseriet i Göteborg, Vad hände när? och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!