Djupedalsgatan

Göteborg. Djupedalsgatan 1900-talet!

Om vi vandrar från Järntorget utmed Linnégatan och svänger in vid Frigångsgatan stöter vi på Landsvägsgatan och då vet vi att denna gata var landsvägen på slätten mellan Slottsskogen och Skansen Kronan och att gatan då gick längs med Djupedalsbäcken.
 Landsvägen var förbindelsen mellan Göteborg och landsbygden i Frölunda, Askims, Släps och Vallda socknar. Inte så konstigt att gatan då kallades Tullgatan. I hörnet av Järntorget låg Gamla Tullen – och här fick de resande passera en vägbom. Så snart Övre Husargatan låg klar tog bönderna den vägen i stället och Tullgatan förlorade sin betydelse. Och det blev ju inte bättre när Linnégatan kom till och trafiken styrdes om till den gatan. Idag är Landsvägsgatan den lugna gatan – gott för oss flanörer!

Men vi vänder näsan åt höger, i riktning mot Linneplatsen, går vidare mot Linnéplatsen och kommer till den första tvärgatan – Djupedalsgatan. Uppkallad efter Djupedalen som en gång var ett stadsparti med lantligt utseende – med kullar, ängar och snår av buskar. På kullarna fanns ett litet kåksamhälle med en mängd pittoreska små stugor för fattigt folk. Det sägs att några var hederliga och andra var patrask och i mitten av 1800-talet var Djupedalskolonien faktiskt ganska illa beryktad eftersom brännvinsorgier, slagsmål och knivskärningar förekom här.

Om vi tittar på vykortet ovan ser vi att i Djupedalsgatan korsar Linnégatan och fortsätter på andra sidan medelst trappor i flera etager.  På den sidan ligger Kråkestaden, eller ”Kråkestan” som i stora drag sammanfaller med stenstadsremsan mellan Plantagegatan och Slottsskogen.
 De som bodde i Djupedalen, på Kråkestads- och Olivedalsbergen var Olivedals arrendatorer. När Linnégatan skulle anläggas sa man upp alla arrendatorer och husen revs. Namnet Kråkestaden har sitt ursprung i att berget var ett populärt tillhåll för mängder av kråkor som varje kväll sökte nattkvist där. Slottsskogens parkvaktmästare lär ha haft ensamrätten att skjuta kråkorna på egendomen Olivedal. Men det var först när området bebyggdes, d v s på 1880 – 90-talen som kråkorna försvann!

Ur Sven Schånbergs Kal minns Kråkestan – Folket bakom de fina fasaderna, GP 9 juli 1983;
”1879 togs de första spadtagen till att lägga denna trakt under stadskultur. På ett tjugotal år vid pass bebyggdes stadsdelen. Det dröjde dock ytterligare ett tjugotal år innan nuvarande grönområde kom till. Schaktmassor fraktades då upp det kala berget och träd planterades.
Grönområdet ligger på nordsluttningen av Stora Lageråsen, Koberget, Kråkestadsberget, Nordhemsberget eller Nordhemshöjderna, ja namnen är många liksom namnen på grönområdet. De äldre i kvarteret säger ”Ängen”. Där Prins- och Plantagegatan drogs fram låg några kvarter som kallades ”Kråkestan´”, därav namnet ”Änga i Kråkestan´”.
… Men i mina kvarter finns en oas som nästan bara folket i innerhusen i kvarteren mellan Nordhems-, Prins-, Vega- och Övre Djupedalsgatan känner till. Den kallas bara Änga och syns inte någonstans från gatorna. Den var gårdshusens sommarland, där mödrar satt på filtar med sina barn, där grabbar sparkade boll, töser utförde sina danslekar, gubbar spelade kort och drack öl…”

Ur boken ”Kråkestan” 1960 – Sven Schånberg;
”MITT INNE I KRÅKESTAN ligger en stor knalle av Nordhemsberget, styckat till barns förbannelse, inramat av stora gråstenshus och mindre landshövdingshus på Prinsgatan, Nordhemsgatan, Övre Djupedalsgatan och Vegagatan. Den ligger väl skyddad för insyn, och nästan endast de som bor på gårdssidorna av de nämnda gatornas hus känner till dess existens. Förr var Änga, som det stora öppna området kallades för, kråkestadsbarnens eldorado, ett stort grönområde, där man fritt kunde ägna sig åt allsköns lekar.
Jag var och tittade på min barndoms Änga häromdagen. Mycket var sig faktiskt lik: dofter, husväggar, malört, tistlar, lera och risigt gräs. Men området var styckat till barns förbannelse. Varje fastighet har tydligen rutat in en bit åt sig och stängslat in den med stål- och taggtråd. Osökt kommer boktiteln ”Svenskar hatar barn” i hågen. Men tvätta älskar tydligen svensken. Hela Änga var ett enda fladder av tvättkläder. Soligt och friskt och barnfritt. Ungarna lekte i trappuppgångarna, på bakgårdarna och på trottoarerna…”

Till vänster på vykortets framsida ser vi skylten ”Adolf Thörning” – och den enda jag hittar med detta namn är handskmakare A. G Thörning. Och om det är rätt personuppgift jag finner om honom så gifter han sig på självaste julafton 1916, vid trettiosju års ålder med tjugonioåriga handelsbiträdet Hanna.
Vid den här tiden är Thörning en av landets knappa hundratal handskmakare. Sverige har nått upp till totalt 5 757 566 invånare i december 1916.

Men Lisen skickar kortet redan 1911 – till en vän i Aspenäs, vid namn Adina, och ber henne ta med mönster till en kappa … för övrigt hälsas Adinas familj välkomna om lördagen.
Adina är ett hebreiskt kvinnonamn som betyder smärt, späd, slank … Kortet är skrivet den 20 april 1911.
Några månader senare blir det stort rabalder då konstverket Mona Lisa av Leonardo da Vinci stjäls från Louvren! En person ur franskt avantgarde – som tidigare krävt att museet skulle brännas ned – fängslas som misstänkt för stölden. Även hans nära vän Pablo Picasso förhörs. De båda släpps dock snart och målningen antas sedan vara förlorad för alltid. Så småningom visar det sig att en anställd på museet stulit konstverket. Han hade då klätt ut sig till byggnadsarbetare och stoppar tavlan under sin rock … och promenerar ut! Han gömmer det i sin lägenhet under två år, men tappar tålamodet och grips till slut i december 1913 då han ger sig till känna hos en konsthandlare – i hopp om att få den hittelön som utlovats!

Det är nog lugnare att hålla sig till lån av kappmönster …

Av Maya Hedberg

 

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Vykort berättar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!