Emigranternas sista timmar i Göteborg

Många har skrivit om den svenska massutvandringen som rejält kommer igång i slutet av 1860-talet och då går de svenska emigranterna ombord i Göteborg för överresa med engelska postångare till Hull eller Grimsby på den engelska östkusten. Sedan reser de med tåg till Liverpool för att där gå ombord på emigrantbåtarna till New York.

Emigranter Privatfoto från svenska emigranter i New York ca.1910

Jag ska ge mig på konststycket att göra en kortare berättelse utan att glömma det väsentliga – känslan innan båten går, atmosfären i Göteborg bland människor som är i uppbrott. Glädje sorg? Avsked.

Det är massutvandringens tid, efter att det amerikanska inbördeskriget upphör och fram till 1930. Då vill många svenskar resa till något nytt och förhoppningsvis bättre. Det är nu man talar om ”Amerikafeber” och de miljontals amerikabrev som skickas hem lockar i sin tur ytterligare emigranter. Toppen av antal emigranter kommer mellan 1866-1868 och beror till stor del på missväxtår. Riktiga nödår. Antalet utvandrare minskar förvisso något under 1870-talet för att åter öka tio år senare. Då har sammanlagt  drygt 325 000 svenskar utvandrat till Nordamerika! Passagerartrafiken från Sverige till Nord-Amerika innebär en resa med segelskepp från någon hamn i Sverige via England till Nord-Amerika och resa som tar upp till två månader. Förhållandena ombord på segelskeppen är allt annat än angenäma. Stormarna, den dåliga maten och sjukdomarna gör att många dör under överresan.

En annan orsak till utvandringen är att vi i landet ökar antalet invånare – folkmängden år 1800 är drygt 2,3 miljoner och hundra år senare har vi ökat till 5,1 miljoner – trots den stora utvandringen. Man kan nästan kunna jämföra emigranttrafiken med dagens resebyråer och chartertrafik. De första emigranterna reser med segelfartyg som efterhand byts mot segelriggade ångfartyg. Då ångfartygen på 1880-talet helt tar över trafiken kortas restiden med  2-3 veckor.

Men vad gör då emigranterna innan de kommer iväg? De som väljer att utgå från Göteborg. För faktum är att av omkring 1,2 miljoner svenskar som emigrerar till Amerika passerar 1 miljon människor via Göteborg! Hur påverkar då detta Göteborg, vill vi också hänga med på resan eller får det räcka med att eventuellt göra pengar på trafiken?

Som kuriosa kan nämnas att det spelats in en stumfilm – Emigranten – i slutet av april eller början av maj 1910 i Svenska Biografteaterns ateljé i Kristianstad och på plats i Ekestad, Önnestad, Österslöv, Göteborg och Hull i England, samt på Nordsjön. Robert Olsson (1877-1941) gjorde regi, manus och foto. I rollistan hittar jag fyra personer! Ångaren som emigranterna skulle föreställas åka med till USA var S/S Ariosto som den 22 april lämnade Göteborgs hamn med Hull som mål. Den engelska staden fick vara stand-in för den amerikanska sluthamnen. Filmen, som märkligt nog finns bevarad är 331 meter, fick aldrig någon biopremiär, antagligen bedömde man att spelscenerna var för töntiga. Men de dokumentära sekvenserna, de från emigrantkvarteren och hamnen i Göteborg, lär ha fått beröm i senare tid. Filmen är 18 minuter lång. Filmens handling;

En bonde, som ej verkar ha det alltför svårt, lockas ändå av Amerika och beslutar utvandra tillsammans med sin hustru. De vinkas av vid den lilla stationen av översiggivna gamla föräldrar och småsyskon. Resan går först till Göteborg. Paret uppsöker där ett emigrantkontor och köper sina biljetter. De lämnar sedan Göteborg och Sverige med Wilsonlinjens ångare S/S Ariosto. Väl framme i Amerika (i själva verket den engelska staden Hull) söker de upp en ”farms agent”.

Mannen köper där obesett ett stycke jord. Marken visar dig dock vara tämligen usel; mest skog och stora stenblock. Hustrun förtvivlar snart, liksom mannen. Så fattar han ett beslut, tar fram papper och penna och skriver ett brev hem till föräldrarna. Hemma i Sverige mottages brevet med glädje. Barnen kommer hem! Återigen beger man sig till den lilla järnvägsanhalten, nu för att möta de hemvändande. Återseendet firas med kaffe och dopp. Alla reser sig och verkar hurra för eller på annat sätt tacka och lovprisa fosterlandet.

S/S Aristo

… en last av svenska invandrare lämnar Göteborg med S/S Aristo, år 1902 – båten konstruerades under 1890 vid varvet Earles Shipbuilding & Engineering Co för Wilson Line, Hull, England. Vägde 2376 bruttoton – drygt 300 meter lång och 38 meter bred – utkast 20 fot. It weighed 2,376 gross tons and measured 300.4 feet long by 38 feet wide with a draft of 20 feet. From 1890 to 1910, it was used for passenger service between Gothenberg, Sweden, and Hull, England. Från 1890 till 1910, var det används för passagerartrafik mellan Göteborg, Sverige, och Hull, England.

Vi befinner oss i Nordstan i Göteborg som naturligtvis får tydliga spår efter det intensiva flödet av emigranter – och då i synnerhet gatan som har sin storhetstid, då amerikafebern rasar som värst i landet och då den ännu bär sitt gamla namn – Sillgatan. Här öppnades det första emigrantkontoret, Cunardlinjen, och sedan växer emigrantagenter upp som svampar ur jorden. Och alla håller de till vid Sillgatan, och inte heller är det märkligt att också en mängd emigranthotell och rum för resande etableras här. För att inte tala om en otalig mängd butiker och krambodar, bodar som lockar de oerfarna lantborna med sitt billiga krafs.

SillgatanSillgatan ca. 1910 Foto: Göteborgs Stadsmuseum

Nordstan och i synnerhet Sillgatan är bästa tänkbara läge och det är ingen tillfällighet att gatan tidigare kallats Heringgatan – holländarna och tyskarna vill anspela på det aktiva sillfisket. För dem som ville göra affärer med emigranter, och särskilt den emigrant medel, var det absolut nödvändigt att ha ett kontor på eller i närheten av Sillgatan.

Idag hörs musikanter, högljudda folk, personer som sjunger folkmusik på gatorna – allt för att hålla folkmassorna på ett gott humör. En zigenerska kanske får spå din framtid? Titta där, där på hörnet står lustiga akrobater och trollkonstnärer! Får barnen köpa lite godis från bönderna på marknaden? Män slinker in på en av de många pubarna eller caféerna och ser de inte upp kan de bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar…  och kanske vara tvungen att stanna kvar  i Göteborg eller återvända hem. Så pinsamt!

Vi hör olika språk och dialekter överallt, både från Sverige och till och är det inte till och med svensk-amerikanska vi hör? Människor överallt och god stämning. Nu har uppenbart en båt anlänt eller avgått för hela gatan är dekorerad med fanor och flaggor. Affärerna inne i stan är stängda, men här kring Sillgatan är butiker, barer och caféer fortfarande öppna. Rena  karnevalsstämning råder då en ångbåt från Wilson Line anländer eller avgårfrån Amerika piren vid Tullhuset.

Enligt annonser avgår Wilson Lines fartyg ” varje fredag ​​kväll efter ankomsten av expresståget från Stockholm . ” Resan tar normalt två dagar , så passagerarna kommer till Hull på söndag eftermiddag . Extra resor som krävs för att hantera det stora antalet passagerare. Som exempel kan nämnas att den 14 april 1882 går ångaren ”Rollo” ut med tusen passagerare , ”Orlando” med åttahundrafemtiotre och ”Marsden” med niohundratrettiofyra passagerare ombord, inalles tvåtusensjuhundraåttiotre emigranter på en endaste dag! Och tänk att de flesta av dessa går utmed Sillgatan för att nå en båt som ska föra dem mot den nya världen.

Ombord är det i bästa fall britsar monterade längs sidorna av fartyget där fattiga människor har sina sängplatser, och när sjösjuka slår till är stanken och smuts obeskrivlig. De delar utrymme med nötkreatur som är bundna i spiltor. Fram till 1885 är det viktigt för emigranter att se till att köpa en halmmadrass så att de ombord på fartyget inte behöver sova direkt på hårt underlag.

Utanför Sillgatans butiker hänger stora randiga madrasser – fyllda madrasser med halm och tång. Men det är för sent att klaga och utspisning av kornsoppa med kött och potatis anses så generöst tilltagen och välsmakande, även om den är mer liknar utfodring av djur.  Före 1869 finns inga matsalar inte finns ombord så passagerarna är själva ansvariga för sin mat.

Frederick Nelson, en Svensk-amerikanska född i Värmland, börjar arbeta 1864 som representant för den amerikanska Emigrant Company. Eftersom Nelson förfogar över ett stort nätverk av agenter i USA, kan han erbjuda utvandrarna något som få konkurrenter kan , nämligen assistans efter ankomsten till Amerika . Han lär ha hanterat sjuttiofem procent av hela den svenska utvandringen under en tid . Då nya och strängare förordningar införs år 1869, finns det tio generalagenter i Göteborg , och den siffran ökade till tretton fram till 1880. Sjutton av de största transoceana emigrantföretagen var representerade på eller i närheten av Sillgatan . Men det finns också agenter ute i landet – i Småland utlovas att den som vill emigrera inte behöver gå mer än tjugo minuter för att hitta en agent. Med en liten kontant handpenning kan någon lokal agent ordna papper för emigration via Göteborg.

Det förekommer att agenter och emigranter möts i grupper vid tåget och marscherar till olika logier och härbärgen. För säkerhets skull tillhandhåller agenter, för de emigranter som riskerar att gå vilse, ett rep som de kan ledas till rätt kontor och logi! Agenterna börjar med att föra passagerarlistor, utfärdar kontrakt och för upp varje emigrant i speciella register. Sedan måste dessa listor lämnas till polisen som prickar av varje emigrant den dag det är dags att stiga ombord på fartygen.

Det är under hela den här processen som en stor del av Nordstadens lägenhetsinnehavare tjäna en bra slant på det ständiga behovet av logi , och de är inte alltid så noggranna med hur många som inhyses i ett rum. Enligt en emigrant uppger att de får sova som packade sillar! I en artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 22 april 1868 står att läsa; ”i de åtta rummen i huset på Sillgatan 44, varav de flesta var mycket små, ​​inkvarterades 103 personer. ”

Vad hjälper det då att polisens föreskrifter anger maximalt antal personer som ska rymmas per rum? Och att de som bryter mot reglerna kan bötfällas med fem riksdaler. Några hus får högre status genom att kalla dem hotell och vi kan läsa att; ”Logi kostar tjugofem öre, inklusive säng med lakan och filtar , kaffe och skorpor på morgonen.”

 När utvandrare kommer på plats i dessa tillfälliga boende och de registretats på agentens kontor, har de bråttom ut på stan – i de flesta fall blir det Sillgatan eller närliggande gator.

Butiksägare gör allt för att sälja allehanda varor som de prackar på utvandrarna som ”nödvändiga för resan och för de första veckorna i Amerika”. Det innebär att emigranterna köper i all hast kläder allt som lämpar sig mer för stad än för landsbygd. Kvinnorna slänger sin huvuddukar och köper halmhattar och kanske en korsett! Män köper snygga kostymer och skor samt verktyg och annat som enligt säljarna är dyrt i Amerika. I skyltfönster ligger lockande varor.

Alla i Göteborg vet att på Sillgatan kan man som emigrant bli rånad, träffa prostituerade, spela bort respengar eller dricka sig redlös,  men de flesta sover ändå tryggt och säkert på hotellen , och de allra flesta är försiktig och uppmärksamma på farorna .

Sillgatan är definitivt det första provet på om man har verkligen har för avsikt att komma till Amerika .

Den lilla gatan får dock ett så dåligt rykte och det är anledningen att beslut kommer under 1895 om att byta namn på gatan – det blir Postgatan – något som många beklagar eftersom gatan trots allt är en historia ur Göteborgs liv.

Vad händer då med alla tusentals svenska landsortsbor? Jo, de flesta hamnar i stora städer som New York, Minneapolis och Seattle. Men den största ”svenskstaden” i USA blir ändå Chicago. År 1900 bor fler svenskar i den staden än i Göteborg. Man skulle kunna säga att Chicago då är Sveriges näst största stad.

Källa: Det gamla Göteborg, Göteborgska källor till den stora utvandringen av Per Clemensson publicerat som DOKUMENTET nr 3-1996 av Landsarkivet i Göteborg, Göteborgs Emigranten – goteborgs-emigranten.com

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i På vägen till Amerika och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!