När mörkret föll

Jag tar en kvällspromenad i mina gamla barndomstrakter, Vegagatan, där jag föddes för ett stort antal år sedan, Lilla Vegagatan där flera av våra närmaste släktingar var boende och Jungmansgatan som numera sträcker sig fram till Plekta och Slottsskogen.

I de stilrena höghusens fönster lyser adventstjärnorna som ett påbud om julens ankomst. De sjuarmade elektriska julstakarna sprider sitt starka sken ut mot mörkret som lägger sig som en dimridå över min barndoms gator. Ja, det strålar av ljus från tusentals fönster och tänk om våra förfäder fick, för en liten stund, komma ned från sin himmel och beskåda den stora omvandling som skett i den hembygd där de bott och levat, där familjerna ha skapats och där landshövdinghusens gemenskap var den stora glädjekällan.

Och tänk om alla ni som nu sitter i edra ljusa ombonade lägenheter i Göteborgs höghus med alla dess bekvämligheter och följer med oss ett nittiotal år tillbaka i tiden då elektriska julstakar och julgransbelysningar, strålande kristallkronor och elektrisk gatubelysning var helt okända i Göteborg.

En gammal lykstolpe med gasljus och Lysevagnen som sålde fotogen till hushållen i göteborg

På gatorna var det lykttändaren som då såg till att gaslyktorna tändes så att innevånarna, när kvällsmörkret infann sig, skulle kunna göra en promenad i trakterna. Lykttändaren var en mycket betydelsefull person i vår stadsdel. Varje dag under den mörka årstiden vandrade han i Göteborg med sin lyktestake i handen för att tända och släcka gaslyktorna.

Det berättas att folk brukade ställa sina klockor efter lykttändarens vandringar. Han tjänstgjorde från oktober till april, började med att tända den första lyktan klockan fem på kvällen och det tog över en timma att tända alla lyktorna i distriktet. Klockan tolv på natten var lykttändaren tvungen att gå ytterligare en rond ty då skulle varannan lykta släckas av sparsamhetsskäl.

De resterande skulle släckas när det ljusnade på morgonen så där mellan fem och sju. På några av gaslyktorna var det målat en röd rand kring glaset och det betydde att det fanns ett brandskåp i närheten och dess lyktor fick inte släckas. Telefoner fanns överhuvud taget inte på vegagatorna och dessa brandskåp som var uppsatta på husväggarna användes i händelse av eldsvådor.

Man fick då slå sönder en liten glasruta och sedan i ett handtag som gav signal till brandstationen. Sedan fick man stanna kvar vid skåpet tills brandkören anlände och visa brandmännen till den fastighet där eld utbrutit.

Själva tändningen och släckningen av gaslyktorna var inget större problem. Uppe i själva glaskupolen fanns en s k strumpa och en evighetslåga. Dessutom två öglor av ståltråd och med tändstakens hjälp drog man i en av öglorna och då strömmade gas till och tack vare evighetslågan så tändes då gaslyktan. Vid släckning drog man i den andra öglan och gas stryptes. Gaslyktorna på vegagatorna drogs in mellan 1918-1920 då det elektriska ljuset gjorde sitt intåg.

Tidigare fanns en kungörelse som talade om att även fastighetsägarna var skyldiga att se till att det var ljust utanför deras fastighet: ”Blifver thet Husägarnas skyldighet, att sjelve anskaffa, widmagthålla och utanpå Husen til lysning med ljus eller olja uptända och itända hålla dessa Lyktor den mörkaste tiden om året ifrån 1:sta Octobris til ultimo Martii, och thet ifrån  thet mörkt blifver om aftonen tils öfver Midnatten, därifrån dock undantagne the tider, då Månljuset är.”

I klartext betyder detta, att då det var månljust behöver inte några lyktor tändas!

I hemmen på vegagatorna från slutet av 1800-talet och fram till första världskriget slut var fotogenlampan den enda belysning som fanns. Tidigare hade det visserligen funnits oljelampor men de hade en klumpig pumpanordning för den trögflytande oljan. Dessutom osade de och var rätt ljussvaga. Därför det blev fotogenlampan med den vitmålade plåtskärmen som hängde över matbordet.

Flera familjer skaffade sig så småningom en eller flera bordslampor för att lysa upp tillvaron och trivseln. Men så länge det endast fanns en bordslampa så tändes den först när det blivit riktig mörkt och sedan gällde det att tränga ihop sig kring köksbordet i lampans snäva ljuskrets. Det var lite annorlunda förr än i dagens hem i Göteborg.

Även trapphusen i fastigheterna lystes upp av fotogenlampor. Men det var ett fasligt arbete med lamporna och därför fick hyresgästerna tures att ha ”svalelampan” tänd. Det var att se till den med jämna mellanrum så att det inte hände någon olycka i mörkret när folk skulle komma på besök. Ett annat bekymmer var pojkarna på vegagatorna som inte alltid var mammas snälla gossar.

Det hände ofta att grabbarna skaffade sig bamburör som de fyllde med vatten och sedan i smyg sprutade på svalelampans glas som då sprack sönder. Men fick någon äldre familjefar tag i odågorna så blev det ett riktigt kok stryk.

Under första världskriget blev de ont om fotogen, varför folk fick använda carbid som lysa. Men så småningom blev de även ont om carbid och då fick det hända att familjerna fick sitta i kvällsmörker eller helt enkelt gå till sängs. För skolbarnen blev det givetvis bekymmer med läxorna, då fick dessa göras omedelbart efter skolans slut.

En av de äldsta speceriaffärerna på vegagatan, "Tobes" Torbjörnssons på 45:an. Här såldes fotogen, salt sill, smör, trätofflor, snus etc. En mycket brant trappa ledde upp till affären. FR v Märtha Kölqvist och dåvarande innehåvare Karin Kölqvist. Foto: 1930.

I dag strålar det av ljus i de affärer som finns i Göteborg och dess omgivningar men så var det givetvis inte i den ”gamla mörka tiden”. Hela belysningen i affärerna bestod utav en fotogenlampa som för det mesta hängde mitt i affären. Här arbetade då innehavaren och hans personal från tidig morgon till sena kvällen i fotogenlampans svaga ljus och dessutom stå ut med dess otäcka lukt. Då affärerna även lagrade och sålde fotogen så förstår man att det rådde en hemsk odör som även kunde slå sig på matvarorna.

Fotogen till hemmen på vegagatorna tillgick så i seklets början att en man drog  omkring fotogenkannor på en handkärra från port till port. Det gällde för honom att sedan löpa trappa upp och trappa ned och fråga hur mycket fotogen det behöves och sedan fick denna bäras upp till beställarna. Sedermera utökades verksamheten och en häst och vagn inköptes för transporterna och så småningom kom även automobilen in i bilden.

1916 började elektriciteten komma till vegagatorna och det var i grevens tid ty fotogenen, som tidigare sagts, började taga slut. När så elljuset installerades i husen fick man betala ett visst pris per ljuspunkt och år. det blev en lampa i köket om 16 ljus (ca 20 watt) och en i rummet. Sålunda kunde en lägenhet lysas upp av 40 watt!

Fotogenlamporna lever kvar och betraktas i dag som en trevlig nostalgisk pryl som mycket väl passar in i en modern heminredning. Det tillverkas också i dag fotogenlampor, inte av den gamla sorten, utan lampor i sirligt utförande som även användes som belysning när lugnet och romantiken skall infinna sig i nutidens tre- eller fyrarumslägenheter i den vegastad som sett mig växa upp.

Av: H.B
Källa: Vi från Vega

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Vad hände när? och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!