Gamla Varvet ( f.d. Amiralitetsvarvet) i Göteborg

Arbetare vid Gamla Varvet på 1880-talet.

År 1521 planerades ett militärt örlogsvarv för byggande av krigsskepp vid älvkanten där gamla Älvsborg slott var beläget (alltså ungefär vid det nuvarande gamla Carnegiebryggeriet). År 1526 byggdes på denna plats en befäst skeppsgård – en örlogshamn – där en marin flotta kunde ligga i gott och säkert förvar. Det är det äldsta militära varvet i Göteborg.

Emellertid beslöt Kungl. Maj:t år 1658 att Älsborgs slott skulle raseras, samt att skeppsgården skulle flyttas till en helt annan plats vid älvkanten beläget  bara ett ”stenkast” från nuvarande Stigbergstorget och Gathenhielmska huset och där utvecklas till ett fullständigt örlogsvarv med tillhörande amiralitet.

Örlogsvarvet som år 1660 vid denna plats etableras, var avsett som en stödjepunkt för Göteborgs försvar och en tid därefter byggdes där det så kallade Amiralitetsvarvet, eller som det hette i lite mer officiella sammanhang: ”Kronans skeppsvarv vid Stegeberget”. Dess huvudsakliga uppgift var att bygga krigsskepp åt Svenska flottan. Det var beläget cirka 35 meter söder om det nuvarande s k Betongskjulet (även kallat Amerikaskjulet). Hit förlades samtidigt i direkt anslutning till varvet ”Ett ständigt amiralskap” med en flotteskader bestående av ett mindre antal fregatter, konvoj- och kompaniskepp.

Som ett kuriosum kan nämnas att ett parti sten, som var avsett för fortifikationsverken kring staden, kom väl till pass vid fyllning för själva stapelplatsen. Vägen vid Stigberget och vidare västerut var nämligen ”så slem (dålig) och djup att den nästan omöjligen kunde gås”. Vid stormväder och högt vatten kunde de som arbetade på varvet varken till lands eller sjöledes komma ut till sina arbetsplatser varför dåvarande guvernören i Göteborg beordrade Askimsbönderna att köra dit sand och sten som fylle och underlag, ”vilket kommer att lända Eder, Staden och Kronan till nytta”.

Den plats där varvet anlades kom att bilda gränsen för Göteborgs äldre redd, eftersom älven bortanför denna plats och vidare in mot staden var för grund för att där tillåta ankring av de mera djupgående fartygen. Amiralitetsvarvet bildade en egen församling till vilken inte bara den där förlagda krigsflottan med dess stat hörde, utan också de som var bosatta i de hus och egendomar som tillhörde varvet. Amiralitetskyrkan låg vid Stigbergstorget och var en rödmålad korskyrka av trä med ett fyrkantigt torn försett med två kyrkklockor.

Det är detta varv som under den senare hälften av 1700-talet gradvis förändrar sin verksamhet från att bygga krigsskepp till mera fredliga handels- och segelskepp och som sedermera benäms ”Gamla Varvet” med dess tillhörande idylliska varvspark.

Den mer marina och ”krigsmässiga” verksamheten med det tillhörande amiralskapet överflyttas successivt till det år 1700 anlagda Nya Varvet strax väster om nuvarande Älvsborgsbron (Stora och Lilla Billingen).

Stigbergets och Gamla Varvets betydelse för själva handelssjöfarten framgår av att två anmärkningsvärda sjöexpeditioner utgått därifrån. Till Amerika avseglade år 1637 skeppen Kalmare Nyckel och Gripen samt till Ostindien år 1664 skeppet Falken. Den förra expeditionen lade grunden till kolonin Nya Sverige med staden Nya Göteborg vid Delawarefloden; den senare expeditionen blev mindre framgångsrik. Den kom så småningom helt av sig vid Goa i Främre Indien.

En person som figurerar i Gamla Varvets historia och dess verksamhet under ett antal år under 1700-talets första decennier är den beryktade kaparkaptenen Lars Gathe, sedermera adlad till Gathenhielm. Dåvarande konungen Karl XII ville, som ett skydd mot den vid denna tid fientliga dansk-norska sjömaktens herravälde i Kattegatt och Skagerack, ombasera den befintliga marina Göteborgseskadern till Marstrand och Strömstad. Där skulle denna eskader – enligt kungens planer – få ett fördelaktigare utgångsläge när det gällde att till sjöss avskära förbindelsen mellan Danmark och Norge och vid kusten bilda ett flankstöd för den svenska armén samt skydda dess livsviktiga sjötransporter av manskap och förnödenheter.

Så skedde också. Göteborgseskadern flyttas i juni 1716 till de förut nämda orterna samt i viss utsträckning till Nya Varvet. Karl XII överlåter samtidigt genom en kunglig donation till Göteborgs stad, dels Älvsborgs Kungsladugård med dess ägor samt Amiralitetsvarvet vid Stigberget med sina byggnader, varvets mark och ägor samt dess befintliga stapelbäddar. Som en erkänsla för denna kunkliga nåd borde Göteborgs stad – enligt direktiv från kungen – till våren 1717 anskaffa och underhålla tre skepp ”att brukas till stadens hägn och beskydd som och till dess handels främjande” .

Emellertid anmälde stadens magistrat redan vid midsommartid 1716 i underdånighet till Kungl. Maj:t sin oförmoga att kunna anskaffa och prestera de tre begärda skeppen och med denna förklaring lät sig kungen tillsvidare nöja. Det är här som kaparkaptenen Lars Gathenielm nu kommer in i historien. Denne hade år 1710 erhållit kunglig fullmakt och kaparbrev om att organisera kaperiet i ”Västerhavet” och att som det står i fullmakten: ”utöva vedergällning  mot danskar och andra främligar vilka under Sveriges vanmaktstid spelade herrar på våra farvatten och betydligt skadade vår handel”.

Inom parentes kan nämnas att kaperiet var en vanlig och etablerad företeelse inom flertalet av det dåtida Europas sjöfartsnationer. När den egna örlogsflottan, på grund av bristande resurser inte räckte till, var kaperiet en etablerad statlig verksamhet som ingick i respektive nations sjöförsvar.

Sverige var som ”kaparnation” således inget undantag i denna verksamhet under 1700-talet. De svenska kaparfartygen förde tretungad svensk örlogsflagg och var inordnade i den svenska marina krigsmakten.

År 1716 får Lars Gathenhielm såsom avlönad kaparkapten vid Amiralitet i Göteborg en kunglig fullmakt där han erhåller kommendörs rang med ”tillika heder och värdighet” och därmed överbefälet över de övriga på västkusten etablerade kaparna, vilka nu skall underställas och lyda honom. Gathenhielm blir således chef för hela den svenska kaparverksamheten.

I hög grad åtnjöt Gathenhielm sin konungs bevågenhet för att han med sin kaperiverksamhet och sin gradvis växande fartygsflotta – till stor del bestående av erövrade kapade danska fregatter och handelsskepp – verksamt bidrar till att med dessa som grund förstärka den till ett mindre antal enheter kvarvarande marina Göteborgseskadern efter den av kungen genomförda ombaseringen.

Förstärkningen av eskadern med en kaparflotta under Gathenhielms befäl blev av avgörande betydelse för Göteborgs sjöförsvar den 3:e maj 1717 då hade han med sina fregatter på ett synnerligen eftertryckligt sätt bidrog till att tillbakaslå den danske amiralen Tordenskiolds anfall mot Nya Varvet efter en sex timmar lång häftig sjöbatalj. Historien vet att berätta att Gathenhielm själv personligen var med i den hårda sjöstriden mot Tordenskiold och att han med hjälp av några dussin män äntrade och erövrade en dansk galeas, vars besättning delvis nedhöggs, delvis flydde.

Som ett bevis på konungens ynnest och tacksamhet mot Gathenhielm för dennes deltagande i den hårda sjöstriden och tillika den mycket omfattande framgångsrika kaperiverksamheten som sådan, erhöll magistraten i juni samma år ett dekret där det meddelas att det är ”Konungens nådiga vilja, att Lars Gathenhielm det Gamla Varvet inrymmas skall”. (Det betydde i klartext att Gathenhielm genom en Kunglig donation i och med detta stod som ägare till f d Amiralitetsvarvet, som nu benämns Gamla Varvet efter etablering år 1700 av Nya Varvet).  Således är det nu fritt fram för Gathenhielm och hans planer att på eget varv –och i en kommande fredstid – kunna bygga sig en egen större handelsflotta och därmed etablera sig som framgångsrik och välbärgad skeppsredare.

Men planer är som bekant en sak och verkligheten en annan. År 1718 blir Karl XII skjuten och dödad vid Fredrikstens fästning under sitt krigsföretag mot Norge. Lars Gathenhielm själv avlider några månader senare genom att kallbrand tillstötte till de skottskador han hade i ena låret och höften. Dessa hade han ådragit sig året före då han deltog i äntrigen av en dansk galeas.

Efter hans död innehade hans änka Ingela varvet fram till 1720 då kronan återtog detsamma. Den Kungligat nåden och enväldet var samma år slut, vi fick en ny regeringsform, ett nytt statskick och en ny monark. Frihetstiden hade inletts. Nu var det tillsvidare slut med det Kungliga enväldet och därmed också slut med Kungliga dekret och donationer.

År 1753 upplåter Kronan på entreprenad tillsvidare varvet med alla dess hus och bodar samt varvsarbetet till handelsmannen Peter Bagge. Statens intress för det Gamla Varvet hade i den fredstid som då rådde betydligt minskat till förmån för Nya varvet som kraftigt upprustades och dit all marin örlogsverksamheten nu överflyttades. I januari 1806 var detta genomfört och man började därmed från statens sida att diskutera en försälning av Gamla Varvet. Detta sker genom en offentligt hållen auktion år 1825 då dykerikommissarien Ambrosius Landgren blir ägare till varvet för en köpeskilling  av 7305 Riksdaler Banco. Det övergår nu till sitt ”civila skede” och kommer härefter att inta en framskjuten plats inom svenskt skeppsbyggeri.

Själva området där det Gamla Varvet låg har sin givna plats i lokalhistorien men är i dag, liksom hela södra älvstranden ända upp till nuvarande Lilla Bommen, fullständigt omdanat. På varvet utvecklades fram till det första decenniet av 1900-talet en omfattande verksamhet. Här byggdes några av den dåvarande svenska handelsflottans största och snabbaste fartyg. Stapelavlöpningarna utvecklades till att bli verkliga folkfester. Då pyntades skeppen med blommor och grönt och huvudredarens hustru eller någon av hans döttrar gav fartyget dess namn.

På varvsområdet och den del av varvet som inte upptogs av själva skeppsbyggandet uppläts redan från slutet  1600-talet tomter för bebyggelse – i första hand till dem som hade sin arbetsplats vid varvet. En omfattande bebyggelse utvecklades där efter hand. Området eller varvsdistriktet sträckte sig från älvkanten upp över själv Stigberget, från nuvarande Barlastgatan och dåvarande Bläsliden öster om varvet och till den vid Bangatan då anlagda repslagarbanan samt vidare ner mot och längs med Allmänna vägen. Nedfartsvägen därifrån till varvet kallades Gamla Varvsgatan. Närmast denna låg Landgrenska trädgården och ovanför denna i väster Sågängen. Till varvet hörde en vacker varvspark där det bland annat fanns en bana för kägelspel.

Timmermännen och riggarna vid varvet kom att bilda ett slags arbetararistokrati der flertalet var bosatta dels på Stigbergsåsens avsater, dels öster om varvet vid Bläsan och även omkring Allmänna vägen och dåvarande Rödinsgatan. Men tiden och utvecklingen verkade obarmhärtigt emot det Gamla Varvets fortsatta existens. År 1868 införlivades varvsområdet med Göteborgs stad.

Staden behövde varvet för nya kajbyggnader. Skeppsbrons fortsatta utsträckning krävde en total omdaning. Först försvann de stora brädgårdarna öster om varvet. De nådde ända från Järnvågen (Järntorget) fram till dåvarande Smala Vägen (nuvarande Första Långgatan). Sedan igenfylldes de åldriga vikar och hamnar som dessa brädgårdar hade haft vid älvkanten för lossning och lastning av sina exportprodukter av sågade trävaror och timmer.

Staden behövde nya kajplatser för den expanderande sjöfarten och dess ångfartyg. Masthuggskajen med en sträckning från Sänkverket till ”Hacket” byggs därför mellan åren 1888–1898.

Den sista disponenten vid Gamla Varvet blev G.D. Kennedy år 1872. Han insåg under 1880-talet åt vilket håll utvecklingen skulle gå och erbjöd i början av 1890-talet varvet åt staden till inlösen mot en summa av 1,5 miljoner kronor. Den för den tiden höga summan, som ansågs oskäligt hög, väckte åtskillig uppmärksamhet i samhället och kommunförsamlingen vägrade godta erbjudandet. Staden behövde emellertid varvet för nya kajbyggnader och när tiden var mogen en bit in på det första decenniet av 1900-talet kom Kennedy igen med ett nytt anbud, som betydligt understeg det första.

Gamla Varvet inköptes av staden. Skeppsbrons, Masthuggskajens och sedermera Stigbergskajen utbyggnad fortsatte och den expanderande sjöfarten fick sina efterlängtade och välbehövliga nya kajområden. Allt som återstod av det Gamla Varvet utplånades. Även den gamla vackra varvsparken med sin kägelbana fick så småningom också den skatta åt förgängligheten.

Och så efter en verksamhet som varat på denna plats vid Stigberget under nära 250 år var det definitivt slut för varvet med dess röda hus, sliprar och stapelbäddar samt brobänkarna där de stolta segelskutorna upptimrades och förtöjdes. Allt är borta och har gått in i minnenas värld.

C.R.A. Fredberg skriver och jag citerar avslutningsvis:

”Den generation som nu kommer och som växer upp och som endast ser det nya får – om hon
eller han överhuvudtaget intresserar sig för stadens historia – nöja sig med de bilder av det förgångna
som kamera, pensel och ritstift fångat. På så sätt kan det förgångna leva upp igen, men
aldrig får dessa bilder det upplevdas friska, omedelbara behag”.

Jag hoppas dock att jag till Dig käre läsare, genom mitt försök att med denna artikel  återge en del av Göteborgs historia i viss mån kunnat stimulera Ditt intresse för en viktig del av vår  gamla Göteborgsstad bakgrund och historia.

av: Rolf Simonsson (Historiker och Folklivsforskare (Etnolog)

Faktauppgifter hämtade från C.R.A. Fredbergs ”Det gamla Göteborg” samt genom forskning av befintligt källmaterial hos Landsarkivet respektive Göteborgs Stadsarkiv.