Göteborgs Porslinsfabrik

Göteborgs Porslinsfabrik

Anna, Gröna Anna eller lila Anna?

– Vill du ha några tallrikar, med gröna Anna? ropar en äldre kvinna till mig. Min mamma hade dom för länge sedan… fortsätter hon.

Om hennes mamma hade dessa tallrikar, så måste de vara väldigt gamla, tänker jag.
Men de är ju inte gröna? De går ju mer åt blått! Men har förvisso samma mönster som porslinet som står i mitt köksskåp – och det mönstret är grönt! Grön Anna.
Vänder på de gamla tallrikarna och ser att de är tillverkade i Göteborg. Stämpeln visar att de är tillverkade i Göteborgs Porslinsfabrik. Nu börjar jag nysta upp historien om den gamla byggnaden som i så många år stått tom och övergiven vid Kville.

Vi svenskar importerar porslin och keramik från Norge under svensk-norska unionen, d v s under 1814-1905 och handelsförhållandet är starkt reglerat. När den lagen upphör under 1887, resulterar det i så höga tullavgifter på det norskt porslinet att vi svenskar i det närmaste slutar att handla norskt porslin.
Våra egna porslinsfabriker kan dock inte fylla vårt behov av porslinsvaror, så man beslutar att anlägga en fabrik i Göteborg. Handelsmannen Simeon Andersson – Swartz (1860-1927) grundar i slutet av 1898  en stor porslinsfabrik på Hisingen i Göteborg – Göteborgs Porslinsfabrik.
Ett stort fabrikskomplex uppförs, ritat av arkitekterna A C Peterson och C Crispin. Det utformas med flera långa längor och en stor gård som öppnar sig mot Kvillebäckskanalen.

I den gamla kasernen på Kungsgatan 11 öppnas en modellverkstad. Utrustning för tillverkningen köps in från England – eftersom vi i Sverige inte har vare sig tradition eller kunskap om porslins- och fajanstillverkning – och vi får också nöja oss med att få hit porslin i halvfabrikat. Detta innebär att porslinet målas och dekoreras i fabriken på Hisingen. Inte förrän under 1901 lyckas man få igång egen tillverkning. Och nu produceras det minsann mat-, kaffe- och tvättserviser, kräft- och tomteskålar, serveringsfat för fisk och skinka, kryddburkar, skärbrädor, sylt- och blomkrukor. Prydnadsföremål utgör däremot endast en litet del av tillverkningen.

Fabriken når tyvärr aldrig upp till några större konstnärliga framgångar – trots att två skickliga hantverkare som A.J Edwards från England och Jens Christian Andresen från Rörstrand, står till förfogande. Dessa män är formgivare under åren 1901-1927 respektive 1901-1926.
Arvid Bergström och Pamela Anderberg är också verksamma som dekormålare under många år.

Rörstrands köper fabriken 1914, men driver den vidare som Göteborgs Porslinsfabrik fram till 1926. Rörstrand i Stockholm läggs ner och all tillverkning flyttas till Göteborg, så under tio år (1926-1936) drivs Göteborgsfabriken som Rörstrands Porslinsfabrik med 600 anställda!
Ägarna till Lidköpings Porslinsfabrik köper, i början av 1930-talet, fabriken i Göteborg och därmed också Rörstrand. Fabriken på Hisingen läggs ner och från 1936 förläggs all tillverkning till den då moderna och nybyggda fabriken i Lidköping.
Fabriksbyggnaden säljs under 1943 och nya verksamheter flyttar in; förnicklingsfabrik, mekanisk verkstad, bilverkstad, måleri och gitarrfabrik.

Vi är många som under lång rad av år ser fabriksbyggnaden förfalla – nordvästra flygeln raseras nästan helt. Men trots detta är byggnaden ett dominerande komplex i kvarteret. Där står längorna med flacka plåttäckta sadeltak. Fasaderna mot gatan är av gult tegel och endast sparsamt dekorerade med mönstermurning längs taklisten. Karaktäristiska detaljer är fönstrens bågformade översida och små parvis arrangerade vindsfönstren. Huvudfasaden mot gatan är drygt 100 meter lång och framhävs genom två förhöjda partier och breda portgångar.
Efter rivningen återstår en temporär parkeringsplats.

Går vi något tillbaka i tiden ser vi att Kvillebäcken vid denna tid har sitt utlopp ungefär där Kvillekanalen idag börjar, det vill säga i läget för pumphuset. Bäcken mynnar då ut här i ett stort vassområde. Och går vi ännu längre tillbaka – får vi veta att redan vid 1600-talet går en färjeled från bäckens mynningsområde och över älven! En väg anläggs visserligen långt senare – från bäckens mynning över vassområdet till en kaj vid älven varifrån en färja går över till Lilla Bommen. Senare under 1800-talet utförs omfattande utfyllnadsarbeten i Göta älv. Hisingsvassen utanför Kvillebäckens mynning torrläggs 1870.

Lilla Bommen

Här ovan ser vi färjan mellan Kvillebäcken och Lilla Bommen 1850.
Från Kvillebäckens utlopp går en väg med en allé över vassområdena fram till en kaj varifrån färjan utgick.

På kartan nedan (från 1690) ser vi hur Kvillebäcken utgör gränsen mellan socknarna Backa och Lundby, och fram till 1658 utgör den också riksgräns mot Norge! Socknarna Tuve och Lundby kallades ”Svenska Hisingen”.
Fram till 1658 utgjorde Kvillebäcken riksgräns mellan Sverige och Norge. Den svenska delen av Hisingen omfattade socknarna Tuve och Lundby, på kartan angivet som ”Swänske Hisingen”.

Svenska Hisingen

Från slutet av 1800-talet och fram till Lundbyledens tillkomst, närmare hundra år senare, är Kvillekanalen en del av hamnbassängerna i Göta älv. Flygfoto ovan från 1935 visar att kanalen vid den tiden är bredare och har öppen kontakt med Göta älv – dessutom kan vi se att kanalen är väl använd för lastning och lossning på pråmar. Porslinsfabriken ligger vid nedre delen av Kvillebäcken och till sin form – av flera långa längor och en stor gård – ligger den öppen mot Kvillekanalen.

Porslinsfabrik i Hisingen

I kommunens konsekvensbeskrivning från 2005/06 sägs att området är av kulturhistoriskt värdefull miljö ”som speglar utvecklingen på denna särpräglade plats. Kvillebäcken med sin sträckning norrut visar läget för f d riksgränsen och sockengränsen.”

Visst förtjänar Kvillebäckens historia som gammal riksgräns, med färjeläge vid mynningen också uppmärksamhet!

Där Göteborgs Porslinsfabrik en gång stod reser sig idag bostadshus i moderna formationer, endast kvartersnamnen minner om en svunnen tid; Spilkumen – ”Den färska mjölken hälls upp i spilkumen, ställs svalt tills grädden lagt sig ovanpå mjölken. När man häller ur mjölken, hålles till exempel en visp för pipen. Den tjocka grädden blir på så sätt kvar i spilkumen.”

Hur det gick med mina tallrikar?
Mina gamla lila tallrikar såldes på Kommersen för tio kronor styck, hösten 2012. De gröna står kvar i köksskåpen!

Källa: Göteborgs kommun 1999

 

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!