Haga – från fattigkvarter till strög med caféer och restauranger

Haga i Göteborg

Haga i Göteborg. Tecking av O.A. Mankell

Minns ni “Rövaren” som efter kalabaliken i Vallgraven förs till polisvaktkontoret i Haga? Stolt och naken som en segrare i de antika olympiska spelen går han mellan dubbla rader av poliskonstaplar …  Hjälten vilar ut i polisarresten… innan vi följer honom ut på Hagas gator igen.

Vid den här tiden, kring mitten av 1850-talet, har Haga fjorton gator; Landsvägsgatan, Bergsgatan, Mellangatan, Westra Skansgatan, Frigångsgatan, Caponuiergatan, Östra Skansgatan, Nygatan, Skolgatan, Husargatan, Pihlgatan, Östergatan, Sprängkullsgatan och Allégatan

Haga – Westra, Nya och Östra Haga -planerades ungefär femtio-sextio år före händelsen med ”Rövaren” och Göteborg får för första gången en verkligt ordnad förstad. Men redan under 1640 börjar det byggas i Haga som då ligger mellan stadens murar och det befästa Skansberget.

Av militära skäl bestäms därför att när kronan behöver marken – eller vid krigsfara – ska husen röjas bort! Denna bestämmelse tillämpas om inte annat på 1690-talet när kaponjären byggdes. Trettiofyra gårdar revs – inga protester hjälpte.

Bestämmelsen har sitt samband med Skånska kriget 1676. På 1690-talet byggs en täckt gång med en vallgrav på var sida om gången eller kaponjären som den kallas och är en led mellan stadens vallgrav och Skansen Kronan. Kaponjären går rakt genom stadsdelen och många hus får flyttas för att den ska få plats. Detta göra att Haga delas i två hälfter, Östra och Västra Haga.

Kaponjärgatan ett gammalt vattendrag – från Skansen Kronan till Vallgraven

Även om vattendraget kaponjären går från Skansen Krona ända till vallgraven så är det ju inte direkt ett vatten man kan vare sig dricka eller använda i maten. Nej, ska vi ha friskt vatten får vi ta oss till brunnen vid domkyrkan. Har vi råd kan vi ta oss  över vallgraven med färja, annars får vi gå bort mot stora träbron…  Ligger isen tjock kanske den bär att gå på.

I Haga bosätter sig folk som i första hand har anknytning till älven och hamnen, men även annat ”arbetsfolk”. På 1600-talet har Haga omkring 200 invånare. Husen anpassas till de militära kraven och är därför mycket enkla och provisoriska. Dåvarande stadsplan är bevarad i området söder om Haga Nygata. Skansen Kronan är den enda byggnaden som finns kvar.

När vi närmar oss 1800-talets mitt säljs besittningsrätten till tomterna genom auktion, mot ett årligt grundarrende i mandagsverken, högsta bud gäller … Och eftersom varje tomt i Nya Haga endast innehåller omkring 1 500 kvadratalnar, (5 250 kvm) blir grundarrendet här mycket högre än för tomterna i övriga förstäder och andra delar av 12:te roten.

Besittningsrätten till tomterna är enligt magistratsbeslut den 31 Maj 1833 likställd med de ofria tomterna i Masthugget, och tomtinnehavarna i Nya Haga får punga ut med i övrigt samma avgifter som innehavarna av de ofria Masthuggstomterna; men för Östra och Västra Haga gäller särskilda regler; nämligen att ägarna till tomterna ska planera och stensätta framför och omkring lägenheterna – och se till att rännstenar avleder vatten och dessutom stå för underhållet.
Husen byggs av trä, och det skall visa sig ha sina vådliga risker, när elden kommer loss!
Haga kommer inte undan. Eldsvådorna under 1859 och 1866 ligger som stora sotiga fläckar i Hagas historia.

Resterna av kaponjären läggs igen först 1868, då ligger Kaponjärgatan där den finns idag.

Münchens Bryggeri

Sprängkullsgatan

Sprängkullsgatan bildar förstadens östliga gräns och vi kan därifrån bland annat lägga märke till en möbel- och trähandlares upplag av trävaror och inte minst kaptenen Viktor Nordensvans hus, på själva kullen. Nordensvans hus omges av en trädgård – ungefär där Münchens Bryggeri kommer att ligga (1896 – 1929) – men nu ligger här en härlig trädgård fylld av doftande syrener, tulpaner och liljor.

Löjtnant C. P. Åströms altanprydda hus hör också hit. En bäck rinner med strid ström vid vår- och höstflödena.

Om vi håller oss kvar i tiden för Hagas ungdomstid, kan vi passera ”Suckallén”, där husarerna träffar sina kärestor vid skymningen och där Hagapojkarna hittar på hyss med pilbågar och annat bus.

Vid lite närmare titt på ”Suckallén” kan man tolka det som att den ligger vid nuvarande Sprängkullsgatan 25,  i Östra Haga. På karta från 1870 är adressen Sprängvägen 1. Tomten ligger i ett hörn och hade även adressen Pilgatan 23. Gatusträckningen Sprängvägen ändras senare en aning och gatan blir betydligt längre och kommer då att heta Sprängkullsgatan.

Sprängkullsgatan går idag som en livsnerv genom både Haga och Annedal och sträcker sig drygt  400 meter mellan Södra Allégatan 14 och Skanstorget 19. Namnet Sprängkullsgatan fastställdes 1852 och bekräftades 1883.

Gatans äldsta del, mellan Södra Allégatan och Haga Nygatan, ligger intill ”Sprängkullen” – alltså vid nuvarande Hagaparken – och heter vid den h är tiden Långgatan. Namnet Sprängkullen får platsen efter de omfattande stenbrytningarna i början av 1800-talet, då Nya Haga ska anläggas.

Hagakyrkan uppförs på den norra sidan av Sprängkullen 1859, och till den ska jag återkomma. Vi håller oss kvar på den södra sidan av Sprängkullen. Ungefär mitt av området ligger Hönsdammen – här strosar både gäss och höns omkring. Det går några betande kor på en äng intill. Vilken lantlig miljö!

I denna idyll bryter elden ut – en septembernatt 1859 – och när brandlarmet går, slår lågorna ut från en vind och tränger genom taket på ett hus. Även husen mittemot, i Femkanten, antänds med en rasande fart. Ingen brandspruta finns på plats, än mindre något vatten.
Först på plats är som oftast den Frivilliga brandkårens sprutor, Stadens n:o 6 samt något senare Majornas sprutor. Frivilliga brandkårens två sprutor fattar posto öster om det först antända huset och skyddar med stor ansträngning såväl båtkarlen Pilströms i hans långa envåningshus – med gaveln åt Pilgatan – som stenhuset på Femkanten. Trots allt kan den Frivilliga brandkåren bidra till en lycklig utgång, inte minst tack vare den större obebyggda platsen norr om det först antända huset. De frivilliga inom brandkåren fick till slut vatten av Stadens brandförsvar.
Västerut, på andra sidan om Östra Skansgatan, hotade elden att genast antända ett stort förråd av plank och andra trävaror som tillhör fabrikören August Bark och som ligger upplagt på Lyckligtvis kommer stadens brandkår tillräckligt tidigt för att förhindra brandfaran. Planket utmed gatan och bodar blev visserligen antända, men då brandslangen vid Kaponnieren, räckte ända fram till yttersta gränsen av tomterna, kunde den utan svårighet hejda eldens vidare framfart.
Branden sprider sig uppåt Skansgatan till större delen av det nybyggda tvåvåningshuset i Västra Haga – närmast under berget – vid Bergsgatan. Brandförsvaret fungerar och begränsar skadorna.

Lika säker som man kan vara i den inre delen av staden – med sina brandmurar, brandbottnar och brandfria trappor och omgiven av kanaler – lika hotande är faran när elden kommer loss i förstädernas tättbyggda trähus med långt avstånd till vatten.
Brandfaran har vuxit de sista åren, särskilt när det gäller Hagorna eftersom de stora två- och trevåningshusen av trä är uppförda knut i knut eller med alltför litet mellanrum.
Tack vare att Frivilliga brandkåren fick hjälp av en spruta från Majorna, “Brukssprutan” kunde den stora branden hävas och påföljande morgon var den värsta faran över. Med facit i hand kan vi konstatera att inom Femkanten blev sjuttio familjer hemlösa.

Den andra eldsvådan år 1866 hade samma stor utsträckning, men begränsades tack vare de många brunnarna i Nilssonska trädgården. Och därmed går vi över till  Åke Nilsson, mannen som i mitten av 1800-talet gav sitt namn till Nilssonsberg, och i synnerhet sin prägel på platsen där han anlade drivhusbänkar . Sedan stadsmurarna rivits var Haga inte längre en ensam stadsdel utanför vallgraven utan fick sällskap av både nyutlagda Vasastaden men också av mindre förstäder som införlivades, som Masthugget, Majorna. Nilssonsäng delades i två delar i samband med placeringen av Övre Husargatan. Senare upplåter också Nilsson det redan nämnda Nilssonsberg för bebyggelse och några år efter det – 1885 – köper till slut staden hela ägorna för 112 000 kronor. Tre år senare skapas Skanstorget.

Husargatan

Hagas mest trafikerade gata är Husargatan. Efter förstadens indelning kallas gatan Andra Långgatan i Nya och Östra Haga, men längre fram ändras namnet till det nuvarande efter husarkasernen, som byggdes 1828 i hörnet av Allégatan. Denna byggnad med både tomt och stall kostade 11,439 riksdaler och hit flyttade samma år den avdelning av skånska husarerna – tjugofem man under befäl som kommenderats hit för att biträda stadsvakten, sedermera polisen för att upprätthålla ordningen. En föregångare till den ridande polisen.

I en tid, då ordningsmakten är illa organiserad och just inte inger någon större respekt, blir husarerna till mycken nytta för samhället – både innanför och utanför stadsgränsen. Det enda som ingav slöddret respekt var den framstormande skaran av soldater, som patrullerade mellan Klippan och stadsgränsen i öster. Därför får personer som ”Rövaren”  passa sig, för knektarna på häst gör livet surt för fyllbultar och slagskämpar, de spänner remmar och rep om deras armar och släpar dem mellan hästarna genom gatorna till arresten, inne i Haga eller till “Korvekitteln“ inne i staden.
Arresteringar är uppenbarligen tidens riktiga folkspektakel, och det kan gå hetsigt till.

Husarkommenderingen upphör 1875 och år 1880 skrittar de sista knektarna bort. Husarkasernen  går skiftande öden till mötes. En tid tjänstgör den som snickarverkstad och i oktober 1888 uppläts den åter till ordningsmakten. I tjugofem år fungerar den som station för Haga polisdistrikt och den nybildade ridande poliskåren, men upphör i den egenskapen 1913, då polisdistriktet uppdelas i två, det ena väster, det andra öster om Sprängkullsgatan. Det östra får sin station vid Lorensbergsgatan – det västra vid Nordhemsgatan, dit också stationen i Masthuggets bazarbyggnad flyttas.

Södra Allégatan får mer och mer en verklig storstadsprägel och hela dess nedre del, från Järntorget räknat, omväxlar med publika byggnader och gigantiska privathus.
Ordningen i Haga liksom i Masthugget och Majorna störs av en mängd slödder och patrask, som håller till på brännvinskrogarna och ölsyltorna. Brännvin säljs var som helst; men i 1800-talets första hälft koncentreras rackarlivet omkring den beryktade krogen “Gula brickan”, som ligger vid Södra Allégatan i hörnet mitt emot folkbiblioteket.

Rövarlivet på “Gula brickan” blir till sist så olidligt, och blir ett huvudskäl till en bättre och strängare polisbevakning. Flera gånger var nästet utsatt för mordbrandsanläggningar.

Äldsta huset i Haga - år 1725

Äldsta huset i Haga – år 1725

Hur får stadsdelen egentligen sitt namn?

Haga är den göteborgsk benämningen på ”hagarna” och syftar naturligtvis på de planteringar och hagar som omger den tidigaste bebyggelsen under 1600-talet. Den 25 oktober 1647 undertecknar drottning Kristina en resolution där förstaden Haga blir bestämd, som anläggandet av ”…en malm eller förstad”. Magistraten i Göteborg begärde att förstaden

”…motte blifwa lagd på den sidan om Staden som wetter åth Stigeberget, hwarest fiskiare och båtkarlar sampt andre daglönare kunne bo, de där skole sittia närmast siön, skeppen och hampnen”.

Fram till mitten av 1700-talet går även Masthugget under namnet Haga. År 1660 fick Haga sin första stadsplan, ritad av generalkvartermästaren Johan Wärnschiöld, denna gällde då endast Västra och Östra Haga. Ett försvarsverk finns på Skansberget, eller Ryssåsen som berget då kallas. Detta är föregångaren till Skansen Kronan som står färdig 1697.

När vi går mot Skansberget möter vi Viktor Larsson och hans bror Oskar som bärgar hö på Kommendantsängen nedanför Skansen Kronan sommaren 1896. Kanske är de anställda de på Olivedals herrgård, som ligger i kanten av Slottsskogen i kvarteret mellan Rosengatan och Olivedalsgatan.

Männen står egentligen på en större massgrav – där kolerans offer ligger begravda.  Den gamla massgraven kan skönjas vid Kaponjären, ett vattendrag som gick mellan skansen och Vallgraven – som fylldes igen och blev en del av förstaden Haga. 1896 grävdes kyrkogården upp och kvarlevorna efter 1706 offer flyttades till Sanna kyrkogård – dagens Västra kyrkogård.

Victor och Oskar Larsson

Victor och Oskar Larsson

Inte ett enda träd växer på Skansberget!  Men där bor folk i hyddor och jordhålor.
Det är möjligt att bilden från 1896 är förklaringen till namnet stadsdelen Kommendantsängen. Om det nu bor någon kommendant uppe i Skansen Kronan?
En gång hörde marken till det från 1360-talet första gången omtalade Älvsborgs slott, eller rättare sagt Älvsborgs Kungsladugård. Där är det nämligen kommendanten på Älvsborg som bestämmer.
Den fina ekskogen intill hör också till slottet och dit tar sig herrarna när de har tid och lust för jakt. Ekskogen är naturligtvis Slottsskogen. Kommendantens hästar behöver foder och därför bärgas hö här – man kan se det som ett förråd av militärens drivmedel.

Staden köper marken från kronan/staten år1891 och arrenderar ut den i väntan på stadens snabba tillväxt. Området Kommendantsängen byggdes ut mellan åren 1895 – 1930 med Sveagatan som ett vikigt stråk.

I syfte att åtgärda den svåra bostadsbristen uppfördes under perioden 1840-1875 hus särskilt avsedda för arbetare. Först byggdes tio små envåningshus i trä 1849, och senare bland annat Dicksonska stiftelsens gedigna tegelhus. De sista resterna av dessa arbetarhem fanns kvar fram till 1930-talet längs Bergsgatan vid foten av Skansberget. Under nästa stora byggfas 1875–1910 ersätts mer än hälften av de äldre trähusen av landshövdingehus, och längs Linnégatan och Södra Allégatan uppförs stenhus.

Hjalmar Wallqvist skriver så här om bostadsförhållandena i Haga, 1889;

”Mångenstädes är eländet stort och intrycket vemodigt. Dryckenskapen och lasten synas här företrädesvis kräfva sina offer”.

Som motvikt tillkom vid denna tid många allmänna och sociala inrättningar; kyrka, skolor, Renströmska badinrättning, sjukhus, folkbibliotek och Arbetarföreningens hus med samlingslokaler. Nästan samtliga byggs med hjälp av donationer från stadens köpmän.

Under 1920-talet är Haga fullt utbyggt, och ca 40% av de 335 fastigheterna är tvåvåningshus i trä, 35% av trevåningshusen har bottenvåning av sten, och resten består av stenhus i flera våningar. Nu bor här drygt 14 000 invånare. Med andra ord, både tätbebyggt och mycket trångbott.

Vem bor i Haga?

På 1840-talet kommer flera industrier till Göteborg. Antalet arbetare i staden ökar snabbt och många bosätter sig i Haga, som blir den första utpräglade arbetarstadsdelen. Nu tas också det nordvästra området av Haga i anspråk för bostadsbyggande. Befolkningen ökar från ca 3 000 till drygt 10 000 och under en fyrtioårsperiod är minst 85 % av invånarna arbetare.
Bostadsbristen blir således ett stort problem. Stadens styrande och en av de främsta handels-familjerna i staden, familjen Dickson, låter uppföra speciella arbetarkvarter. Men trångbodd-heten består. De små timmerhusen ersätts med hyreshus i 2-3 våningar. Husen är inte längre friliggande. De flesta bostadshusen är visserligen fortfarande av trä men enstaka stenhus förekommer också. Under 1870-talet skapas en ny typ av bostadshus, landshövdingehus.

Under den här perioden får Haga många allmänna och sociala inrättningar; en kyrka, ny skola, badhus och arbetarföreningens hus med samlingslokaler. Nästan samtliga byggs med hjälp av donationer från stadens köpmän. Här startar också flera folkrörelser sin verksamhet.

Vid sekelskiftet lät Dicksonska Stiftelsen uppföra nya bostadshus och ett ståtligt folkbibliotek, alla av tegel. Samtidigt avslutades stadsdelen mot väster med en rad stenhus i 4-6 våningar längs Linnégatan och med en bryggeribyggnad i öster mot Vasastaden.

På 1930-talet börjar stadens planerare diskutera Hagas sanering. Planer avlöser varandra och osäkerheten om stadsdelens framtid gör att ombyggnader och underhåll av husen begränsas eller uteblir helt och hållet.
Under tidigt 60-tal upprättas ett saneringsprogram som omfattar större delen av Göteborgs arbetarbebyggelse från tiden före 1920. Stadsdelen Haga ingår i programmet och under en tioårsperiod rivs omkring 1/5 av bebyggelsen. Många butiker och verksamheter flyttas ut. Befolkningen minska till ca 3 000.

En stark opinion mot rivningarna växer fram. Från Göteborgs museinämnd och från riksantikvarieämbetet kommer uttalanden om att Haga som helhet utgör en kulturhistorisk miljö av stort värde. ”Haga-gruppen” arbetar för att så mycket som möjligt ska bevaras.

1973-77 dämpas rivningstakten. Vissa av de kommunalt ägda husen rustades upp utvändigt och målas. Men bara ett par år senare rivs ytterligare tjugotalet hus. Ombyggnad startas i Dicksonska Stiftelsens hus och projektering för nybyggnad i kvarteret Artilleristen påbörjas. Samtidigt föreslår länsstyrelsen att ett 60-tal hus skulle förklaras som byggnadsminnen och ges lagligt skydd.

Haga idag

Göteborgs äldsta förstad är numera en pittoresk stadsdel i centrum. Bilfria stenlagda gator och välbevarade landshövdingehus skapar en mysig atmosfär från gamla tider. Här finns flera kaféer, specialbutiker, mode, antikviteter och second-handbutiker i en originell blandning.

Den gamla stilen har delvis bevarats och Haga är idag ett av de mest attraktiva bostadsområdena i centrum med många trevliga kaféer, butiker och restauranger.
Från att ha varit  en stadsdel med låg boendestandard, bohemliv, krogar och  svartklubbar. Är bilden förändrad. Det finns en del gamla byggnader kvar. Haga kan idag betraktas som en sevärdhet i Göteborg.

Kyrkan

Redan år 1670 hade hagaborna begärt att få uppföra en kyrka på en tomt vid Stigberget, men fick nej av Kungl. Maj:t. I början av 1840-talet startade arkitekten Victor von Gegerfelt en insamling som gav 24 000 riksdaler, men eftersom pengarna inte skulle räcka beslutades på en sockenstämma att dessa skulle återgå. Först den 3 november 1852 startade den insamling som skulle leda till den färdiga kyrkan som invigdes 1859. Hagakyrkan byggdes ursprungligen som annexkyrka till Göteborgs domkyrka, men blev moderkyrka då Haga församling bildades den 1 maj 1883.
Kyrkan är belägen på berggrund, men eftersom av att berget genom tidigare sprängningar hade blivit synnerligen gropigt, är fotmuren (grundmur) på sina ställen ganska hög. Den utgörs av huggen granit från Råda socken.

Själv förknippar jag kyrkan med traditionella Luciafirande – Göteborgs Lucia – med legenden Lasse Dahlquist!

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!