23/09/2014

Från Göteborg till Amerika


Har du liksom jag haft – eller har du kanske ännu – någon avlägsen släkting i Amerika som emigrerat dit i unga år? Han eller hon som utvandrade dit var kanske dessutom född och uppväxt – eller bodde i sin ungdom i Göteborg? Och har du dessutom kanske i dina gömmor några brev eller fotografier, som du eller dina föräldrar sparat till minne och hågkomst, av denna släktning? I så fall kan jag försäkra dej att du inte är ensam om detta. Inte om man betänker att under en relativt kort period i vårt lands historia nästan en fjärdedel av hela Sveriges befolkning emigrerar, i första hand till Nordamerika.

”Varje svensk har släkt i Amerika” lyder ett talesätt och nog ligger det mycket i detta. För det är faktist så att cirka 1,2 miljoner svenskar emigrerar dit under en period av bara sex-sju årtioden. Denna period är den stora massemigrationens tid i vårt land.

Min avsikt med denna historik är att söka skildra en del av denna stora utvandring, nämligen den som berör de som utvandrade från det dåtida Masthugget till Amerika. Men för att kunna göra detta måste jag sätta in detta i ett större perpektiv. Jag måste först ge dej som läsare bakgrunden till att så många svenskar emigrerade. Varför och hur reste man dit?

I denna min första artikel kommer det därför att handla mycket om just detta förhållande.

Den stora emigrationen startar i mitten av 1850-talet och fram till år 1865 hade cirka 35 000 svenskar utvandrat till USA. Efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1866 ökar utvandringen oerhört kraftigt. Mellan åren 1868–1870 är det över 70 000 svenskar som utvandrar dit. En fördubbling mot tidigare alltså – men observera– detta under en tidsperiod på bara tre år! Emigrationsintensiteten till Amerika är som högst åren 1887 och 1888 och den upphör i slutet av 1920-talet. Mellan åren 1865 och fram till 1914 hade en miljon svenskar utvandrat dit och sammanlagt från hela Europa 39 miljoner människor.

Första världskriget som utbryter 1914 stänger temporärt den svenska trafiken men den återupptas efter krigsslutet år 1918 då med direktgående passagerarfartyg Göteborg-New York. Innan dess var man tvungen att resa dit i etapper via Hull och Liverpool i England.

1930-talet är den svenska massutvandringens sista decennium, eftersom börskraschen på Wall Street år 1929 innebar slutet för USA som de stora förhoppningarnas land vilket hade lockat så många svenskar till sig. Den stora väldiga utvandrarströmmen från Sverige blir därefter – kan man säga – till en stillsam bäck i en delvis ny fåra. Från och med 1930-talet, som är depressionens och den politiska orons årtionde går utvandringen ner till att bara bli en bråkdel av vad den hade varit tidigare. Sedan dess har antalet invandrare till Sverige alltid varit högre än antalet utvandrare.

Vilka var det som utvandrade?

I första hand var det de som var unga och ogifta. De utgör sjuttio procent av alla som utvandrade. För den som sökte framtiden i Amerika var det på flera sätt en fördel att vara ensam och ogift. Förutom att själva utvandringsbeslutet var lättare att ta ensam, var det i det nya landet en fördel att under den första osäkra och rörliga tiden på den nya arbetsmarknaden inte ha flera munnar att mätta och en familj att ta hand om. Ensamutvandrare och ogifta av bägge könen i åldersgrupperna 15-30 år dominerar därför stort. Störst bland antalet emigranter är de unga ogifta kvinnorna. Orsaken till detta anses vara den omfattande stadsinflyttningen av pigor från den omkringliggande landsbygden till städerna, vilket sedan lett till utvandring.

Varför utvandrade dom?

En av orsakerna är den ”befolkningsexplosion” som äger rum när Sveriges befolkning fördubblas från 2 miljoner på 1700-talet till över 4 miljoner i mitten på 1800-talet. En befolkningökning som varken näringslivet eller samhället i vårt land kunde hantera. Den berodde främst på medicinska framsteg, förbättrad hygien och ändrad kosthållning. Det fick som konsekvens att befolkningsökning gick snabbare än produtionsökningen inom jorbruket, med en direkt social misär och bristande möjligheter till en dräglig försörjning som följd för stora grupper av människor i samhället. I vissa delar av Sverige i mitten av 1860-talet förekom det hungersnöd där människor svalt ihjäl på grund av missväxt och outvecklade kommunikationer.

Privatfoto kort från emigranter New York 1910

Privatfoto från svenska emigranter i New York 1910

New York den 2 Aug. 1910.Det är nu länge sedan…

Förtryck av politiskt och religiös, social samt av ekonomisk art var också stark pådrivande faktorer och naturligtvis ”locktonerna” från Amerika som var de stora rikedomarnas land. Landet som i emigrantagenternas broschyrer beskrevs som det förlovade landet med klara paralleller till paradiset i Bibeln: ”som flödande av mjölk och honung”.

Det fanns enligt dessa broschyrer i Amerika möjligheten att där med egen kraft skapa sig förmögenhet och välstånd, rikliga arbetstillfällen, god tillgång på outnyttjad jord, höga löner, politisk och religiös frihet. Framförallt fanns där ingen social överklass som man var tvungen underordna sig och man behövde vare sig frukta eller fjäska för överheten.

I Sverige satte fortfarande en ekonomiskt privilegierad klass ensam sin prägel på samhällstyret vid denna tid. De tillhörde en helt annan värld än den stora massan, de ”vanliga människorna” som levde på landet och i staden, där förhållanderna var miserabla för dom som tillhörde samhällets botenskikt. Emigrationen från vårt land har alltid varit starkt konjunkturbetonad; den har ökat i ekonomiska nedgångstider och omvänt. Den gick i ”vågor”.

Missväxtåren i vårt land i slutet av 1860-talet ökade utvandrarströmmen, rykten om guldfynd i Kalifornien likaså, samt de nya landområden i USA som öppnades för kolonisering. Miljoner hektar jord låg och väntade på plog och harv och den som ville bryta mark hade bara att ta för sig. Jord att uppodla fick man gratis eller för symboliska summor.

Lockelserna var som sagt många och de som hade intresse av en ökad emigration använde alla tänkbara medel och media i sin ”Amerikapropaganda”. Affischer, broschyrer, prospekt, annonser i pressen, böcker och småskrifter, föredrag av handelsresande i emigration, allt var gångbart och allt föll i mycket god jord. Denna emigrantvisa från slutet av 1800-talet kan på sitt sätt symboliskt illustrera – ”Amerikadrömmen” och förhoppningen om ett bättre liv och samhälle än det som många då levde i Sverige: Det fanns ”over there”, trodde och hoppades man.

Emigrantvisa från 1800-talet

1. Bröder vi har långt att gå över salta vatten
Och så finns Amerka invid andra stranden.
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

2. Träden som på marken stå,
Söta är som socker,
Landet är av flickor fullt
Däjeliga dockor.
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

3. Önskar man sig en av dem
Får man strax, en fyra-fem
Ut på mark och ängar
Växer engelska pängar
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

4. Höns och änder regnar ner
Stekta gäss, och ännu fler
Flyga in på bordet
Med knif och gaffel i låret
Inte är det möjligt?
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

5. Solen den går aldrig ned
Släkt uti var män’ska
Här är munterhet och sång
Källare full av champanje
Inte är det möjligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amerka, skada att Amerka
Ligga ska, så långt ifrån.

OBS! Visan återges här i sin dåtida gammalsvenska stavning!

Jag har valt att i detta första skede undersöka utvandringen från Masthugget och den inledande etappen på vägen till Amerika under det sista decenniet av 1800-talet och det första av 1900-talet. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att Masthugget under åren 1883-1907 ingick Oscar Fredriks kyrkoförsamling. Den 1:e maj 1883 hade Göteborgs förstäder blivit territoriella. Det innebar att det nu förelåg ett direkt samband var man bodde och vilken församling man tillhörde. Masthuggets kyrkoförsamling, som bildades vid detta tillfälle, kom att omfatta områden utanför stadsdelen Masthugget. Därtill införlivades delar av Majorna 3:e och 6.e rotar samt hela 5:e och 7:e rotarna (nuvarande Stigberget, Olivedal, Kommendantsängen, Pustervik, Slottsskogen) samt en liten del av Östra och hela Västra Haga. Det är först 1908 som Masthugget etableras som en fristående församling efter ett Kungligt brev av den 27/4 1906.

Vilka var det som reste 1890-1907 från Masthugget till Amerika?

1157 män och 1517 kvinnor emigrerade de åren från Masthugget.

Totalt 2774 personer enligt följande ålderfördelning:

0 – 15 år = 457 st
15 – 20 år = 660 st
20 – 25 år = 558 st
25 – 30 år = 402 st
30 – 35 år = 219 st
35 år – och däröver 378 st

Man kan tydligt utläsa att av de som utvandrade dominerar åldersklassen 15-30 år, både för kvinnor och män. Av samtliga undersökta personer visade det sig att 237 är gifta resp. 869 ogifta män 284 är gifta resp. 1216 ogifta kvinnor 7 änkemän och 11 var änkor.

Lägg märke till att det är mer kvinnor än män som emigrerar. Det beror på det dåtida kvinnoöverskottet. De gator som har största utvandringen från Göteborg vid denna tid och ständigt återkommer i utflyttningslängderna är : Paradisgatan, Klamparegatan, Bangatan och Bäckegatan.

SCunardlinjens personal 1911. F.v. Josef Nilsson, Gunnar Lundin, Eddy Dahlgren, Sigurd Bengtsson, Martin Stenholm, Rosa Ekengren och Johannes Forzelius.

SCunardlinjens personal 1911. F.v. Josef Nilsson, Gunnar Lundin, Eddy Dahlgren, Sigurd Bengtsson, Martin Stenholm, Rosa Ekengren och Johannes Forzelius.

Hur reste dom till Amerika?

Dom köpte sin resbiljett av rederiagenten för den Atlantgående linjen av vilka flertalet hade sina kontor vid Sillgatan (nuvarande Postgatan). Dom var också – innan de fick köpa själva biljetten (passagerarkontraktet) – tvungna att ordna ett s k utflyttningsbetyg från den kyrkoförsamling i vilken de var bosatta. I regel  reste de sedan inom två veckor efter det att de erhållit sitt utflyttningsbetyg.

Priset för resan över Nordsjön var inbakat i kostnaden för det passagerarkontrakt som de hade köpt av sin emigrantagent. Kostnaden för hela resan från Göteborg till ankomstorten i Amerika berodde främst på vart hon eller han skulle resa, men också på när biljetten hade utfärdats eftersom konkurrensen mellan de olika oceangående linjerna var hårdare under vissa tider. Priset på de fåtaliga kontrakt som finns kvar och Sjöfartsmuseets arkiv varierar mellan 115 och 290 kronor.

Passagerarkontrakten eller som de ofta kallas emigrantkontrakten måste enligt utvandrarförordningen av år 1869 inlämnas i dubbla exemplar till Poliskammaren i Göteborg för granskning. Orsaken var dels att tillse att kontraktet var avfattat enligt gällande bestämmelser, dels för att förhindra olaga utvandring.

Detta senare gällde främst värnpliktiga, som inte blivit överförda till landstormen, men också hustrur, som vill utvandra utan mannens samtycke, liksom även barn utan målsmans tillstånd. Efter kontrollen signerades kontrakten på Poliskammaren och återlämnades till agenten som i sin tur behöll det ena exemplaret medan utvandraren behöll det andra.

Avskedspredikan för emigranter vid Tullpackhuset. Av A.G. Hafström.

Avskedspredikan för emigranter vid Tullpackhuset. Av A.G. Hafström.

Det flesta som utvandrade från Sverige reste ut via Göteborg. Genom Gamla Tullhuset vid Packhuskajen – där fartygen låg vid kajen – fördes flertalet av alla dessa människör som lämnade hemlandet, sammanlagt en miljon emigranter. Detta var platsen för utvandrarnas/emigranternas sista steg på den svenska fosterjorden. När ”gråtartrappans” (trapphuset i Tullhuset ) sista steg väl var trampade fanns det ingen återvändo. För att få mod och förtröstan inför det stora äventyret och resan samlades man på Tullhusets gård där avskedspredikan hölls av en präst. Sedan var det dags att gå ombord.

Första etappen av resan

Från år 1866 och fram till krigsutbrottet för första världskriget i augusti 1914 gick resvägen till Nordamerika med passagerarfartyg från Göteborg till Hull på den engelska västkusten. Härifrån fortsatte man med tåg till Liverpool som var hemmahamn för de stora etablerade brittiska atlantgående emigrantrederierna. Från Liverpool reste man med dessa rederiers fartyg vidare till New York.

Den engelske skeppsredaren Thomas Wilson som 1840 hade startat en reguljär ångbåtstrafik (Wilsonlinjen) mellan Hull, Göteborg och Christiania (Oslo) med en avsegling per vecka i vardera riktingen gjorde under 1850-talet ett lyckokast då han ingick ett avtal med dessa atlantlinjer om samtrafik för befordran av emigranter från Skandinavien.

Från början var Wilsonlinjen endast inriktad på att skeppa svenska exportprodukter till England men  man börjar också att transportera utvandrare och efterhand som emigrationen i mitten av 1860-talet tar riktig fart sätter man in nytt och större tonnage på rutten. I april 1866 anlöpte den nybyggda ångaren HERO Göteborg och tidningarna i staden karaktäriserade henne som: ”onekligen ett af de vackraste – och för denna fart mest praktiskt och elegant inredda, som man här varit i tillfälle att se” .

Fartyget avgick 1 gång per vecka – varje fredag – med 500 emigranter till Hull. Hon gjorde 12–13 knop och resan över Nordsjön tog cirka 40 timmar. Från och med 1869 hade resandeströmmen av emigranter från Göteborg ökat så kraftigt att rederiet fick sätta in extrafartyg. Så istället för ett fartyg i veckan kunde då tre ångare avgå samtidigt med tillsammans upptill 1 500 emigranter.

Hur det kunde se ut när ett av dessa fartyg skulle avgå framgår av en artikel i Göteborgs Handels och Sjöfartstidning från slutet av 1860-talet:

”Öfverförandet av utvandrare till Amerika tyckes numera hafva blifvit utslutande ett monopol för ångfartygen som afgå hvarje vecka och fredag till Hull. Må vi gå ombord på en af dem och följande tafla möter oss: Hela däcket är belamrat med kistor (reskoffertar) och sängkläde: här och der synas grupper af äldre och yngre, som ordna sig till färden. Signalen ljuder, tiden nalkas, då avskedets stund är inne. Nu förändras snart situationen. Vänner och bekanta lemna fartyget. Resenärerna komma så talrikt som möjligt längs sidan, för att se sista skymten av staden. Nu, då maskinen sättes igång, blir det ‘oro i lägret’, gråt och klagan, skrik och väsen, och mången som nyss varit likgiltig och lugn, blir nu annorlunda till mods, vid tanken på hemmet och det flydda lif, som han tillbragt i sitt fädernesland. Farväl, kära Sverige! ljuder ur allas munnar”.

Livet ombord

I tidningen (GHT) ges inga detaljer om förhallandena för våra emigranter ombord på fartyget men det finns i en officiell engelsk rapport från denna tid: Parlamentary reports, Merchant shipping (Scandinavian reports). Den lyder i översättning:

”Emigranterna är förlägda i två olika avdelningar, en förut och en akterut. Den aktre förläggningen utgörs av en del av en lång gång och är belägen längst akterut. Den är 47 fot lång och i medeltal 28 fot bred. Sovarrangemanget består av två hyllor på varje sida av fartyget och går igenom avdelningens hela längd; dessa hyllor är inte avdelade på något sätt som utmärker sovutrymmet för varje emigrant. De är 5 fot och 8 tum breda och har en kraftig brädda 8 tum hög, vid den yttre kanten och en liknande bräda mot järnspanten på fartygssidan och de bär upp bräderna som utgör hyllorna. Den lägre hyllan är 15 tum över däcket , avståndet mellan hyllorna är 32 tum och den övre hyllan är 42 tum från däcket ovanför”.

Passagerarna som kom ombord var ledsagade av agenten för den atlantlinje som de senare skall korsa Atlanten med. Dessa agenter ser till att deras respektive grupper har rymlig utrymme, och grupperar dem ombord på fartyget, uppenbarligen så mycket som möjligt tillsammans. En halvtimme efter det att fartyget avseglade fick emigranterna sin första måltid bestående av kaffe, bröd, skorpor och smör och när sedan mörkret kom, gick de ned och inrättade sig för natten.

Av rapporten framgår också att många av emigranterna inte fann kosthållet ombord tillräckligt, utan att många  av dem hade med sig ett emigrantskrin med bröd, smör, ost, skinka och andra godsaker för resan över Nordsjön. Det fanns inte någon matsal ombord utan de fick antingen äta i britsarna eller om vädret så tillät, på däck. De fick själva hålla sig med, som det står: ”nödiga bleckkärl samt kniv, gaffel och sked”, detta stod inte rederiet till hands med. Dessutom fick de anskaffa madrass och huvudkudde av säckväv till britsarna.

Fartyget anlöpte Hull på vanligtvis på söndag eftermiddag. Vid dåligt väder, eller när man hade andra problem kunde de bli kraftigt försenade och beroende på tidvatten kunde inte de inte alltid docka vid kaj utan fick bli liggande på redden för att vänta. Oavsett ankomsttiden på söndag så fick emigranterna stanna ombord på fartyget hela söndagen. Tidigt på måndag morgon fick de en lätt frukost och lämnade vid 5-6-tiden-fartyget. Stuveriarbetarn lossade samtidigt resgodset, och varje emigrant fick visa upp sin koffertar och vad dom i övrigt hade med sej, för de engelska tullmyndigheterna.

Med järnväg från Hull-Liverpool

Just på söndagar och måndagsmornar kom emigrantfartyg till Hull från många olika hamnar: t ex Christiania (Oslo), Bergen, Trondheim, Köpenhamn, Hamburg och så Göteborg.

De olika kajerna var fulla av emigranter–bland dem våra Masthuggsbor–och en av resenärerna har beskrivit att: ”trängseln som rådde där gav intryck av livet i en myrstack.”

Den lokale agenten i Hull för det transatlantiska rederiet man skulle resa vidare med, hade redan när fartyget lämnat Göteborg fått telegrafiska besked om antalet resande för sitt bolag och kunnat göra sina planeringar. Han tog nu hand om ”sina” emigranter och organiserade så att allt resgodset förutom handbagaget lastades på järnvägsvagnar, som fanns strax intill kajskjulen; varje atlantlinjens bagage hölls var för sig, för att inte komma på avvägar.

Med agenten i spetsen vandrade våra emigranter så i väg till ett stort matställe, där de fick frukost eller middag. Därefter gick man på samma sätt till den närbelägna järnvägsstationen för North Eastern Railway som drev järnvägslinjen Hull-Liverpool. Konduktören stoppade den ena vagnen efter den andra full av emigranter i de obekväma 3:e klassvagnarna som saknade både toaletter och dricksvatten. Efter 5 timmars resa genom det engelska landskapet var man framme i Liverpool. Enligt emigrationskontraktet skulle de resa vidare till New York inom 12-48 timmar efter avslutad tullexpedition.

Och här lämnar vi nu emigranterna och våra utvandrande, strax innan de skall gå ombord för resan över Atlanten.

Del2

Av: Rolf Simonsson

Citat
”Utan historien har man ingen identitet”
HD

About Rolf Simonsson

Som historiker och folklivsforskare (etnologi) och med en fil.magisterexamen i respektive ämneskategori vid Göteborgs Universitet är jag medarbetare i internetsiten Göteborgs historia. Jag är specifikt inriktad på arbetslivshistoria och etnologi d.v.s. människan som social och kulturell individ/person.

Kommentera gärna!