Järnvågen och torget

Vi befinner oss på Järntorget. Inte i nutid utan innan platsen är reglerad till torg, då den ofta bara kallas Masthuggstullen, med anledning av tullhuset som ligger mitt för Nya Alléns öppning – men som senare kommer att ersattas av tullhuset vid Karlsporten.
Mot slutet av 1840-talet kallas platsen också för ”Bierhalleplatsen” – inte så konstigt med tanke på träpaviljongen som uppförs för servering av ett marknadens nya öl – det bajerska ölet från Johan Albrecht Pripps bryggeri. Här omkring finns redan nu en del ställen att njuta av både öl och kaffe …
Torget med den stora femarmade gaskandelabern upplåts även till försäljning av möbler och kallas därför Möbeltorget eller Trätorget! Kärt barn …

Parti av Järntorget , akvarell från 1890-taletParti av Järntorget (akvarell från 1890-talet, Carlotta)

I den norra delen av torget ligger järn- och metallvågen, som flyttas hit 1785 och har en djup, 180 meter lång och 30 meter bred hamn, där större fartyg kan lägga till för lossning och lastning. Järnvågens tjänstemän utgörs vid denna tid av vågmästare, en bokhållare, fyra kontors- och två vågskrivare. Järbärarnes antal är 25. Vågmästare var ”en person som förestod allmän våg och svarade för vägningens riktighet” och järnvräkare skulle väga och kontrollera att järnet var rätt stämplat, och kassera och sortera bort järn som var belagt med exportförbud eftersom det var underhaltigt eller undermåligt. De mängder som av vräkarna beslagtogs var minimala. Vräkt järn tillföll kronan och brukades som ballast. Järnvräkarinstitutionen upphävs 1855.

Backar vi ännu längre tillbaka i tiden, till 1626, ligger Göteborgs första järnvåg inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg. Från 1673 ligger Järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan.
Under1785 beslutas så att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anläggs Järnvågspiren. En del järn flyttas och den gamla vågen inne i staden är i bruk till 1806 då den nya anläggningen är färdig. Järnexportörerna, som bekostar den nya järnvågen, överlämnar den generöst till Göteborgs stad! Järnvågen flyttas nu definitivt från nuvarande Brunnsparken – där ”Johanna” står idag – till den lindbergska tomten vid Första Långgatan. Man fyller igen delar av den stora hamnbassängen, samt flyttar Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid skapas en ny bredare pir – Pustervikspiren – mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen.
Järnvågen som institution läggs ner 1889, men fortsättningsvis drivs manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947.

Går vi tillbaka i både tid och till torget så disponerar den förmögne familjen Amija ett stort område i öster om torget – med en påkostad trädgårdsanläggning, och under 1773 etableras nöjesetablissemanget ”Wauxhall” som kom att ligga vid nuvarande Järntorgets västra sida.

Det mesta vi idag ser kring torgets norra och västra delar uppförs däremot under 1930–55, bland andra Folkets Hus och yrkesskolorna. Kikar vi längre bort mot Masthuggstorget tillkommer under samma period ett nytt ”Sjömanshem”. Efter 1960 rivs en stor del av bebyggelsen norr om Första Långgatan och kring Masthuggstorget, dock finns det en liten grupp historiska byggnader kvar – såsom Amerikahuset och pumpstationen.

Torget får sitt officiella namn – Järntorget – 1867 och spelar en viktig roll spelar som arbetarcentrum, inte minst då Arbetareföreningen förläggs här året innan, det vill säga 1866. Huset byggs till och Folkets hus invigds 1874 och 1876 inreds en teater i ena flygeln, det vill säga Folkteatern. Under fredagar, lördagar och söndagar samlas arbetare på torget både före och efter sammanträdena i Folkets hus.
Traditionen bjuder att här samlas arbetarna på 1:a maj för att tåga till Heden.
”Är det kravaller och upplopp i staden nog är Järntorget huvudskådeplatsen” säger Fredberg i en Göteborgskrönika. Runt omkring torget finns teatrar, biografer, restauranger och kaféer – torget sägs bli det kroppsarbetande folkets öppna plats i Göteborg.

ArbetarforeningenhusArbetarföreningen hus (foto: Carlotta)

Arbetarföreningens hus rivs 1956 och ersätts med ett nytt som ritas av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttar in 1959, och vars tidning spelar en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundas redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerar en del minnesvärda personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen går dock mot ett håll som många andra dagstidningar gör – mot nedläggning som äger rum den 14 juni 1966. Dagen efter tar tidningen Arbetet över lokalerna, men huset kallas fortfarande av många för ”Ny Tid-huset”.

Från fönster i Arbetarföreningens hus, och sedermera Ny-Tidhuset, kan man blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller i dagligt tal ”Järntorgsbrunnen”, skulpterad i brons av Tore Strindberg. Här sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnskaret och representerar de fem världsdelarna – eller rättare sagt, kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien. Amerika håller frihetsgudinnan i sina händer, Europa har en spegel i handen, Australien rider på en sköldpadda, Asien presenterar sig i yogaställning och Afrika bär en urna i handen.

Järntorget i GöteborgJärntorgsbrunnen 2015, foto: Helio Duarte

Innanför det gjutna brunnskaret finns ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Brunnen gör oss åter uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven. Skeppet i toppen på konstverket kanske visar oss att resan ut mot världen startade med just en last full med järn- och trävaror. Cirkeln är sluten.
Konstverket blir möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett hus i anslutning till torget.

Slutligen konstaterar vi att Järntorget fortfarande spelar en viktig roll både politiskt och kulturellt i Göteborg. Nära Järntorgsbrunnen står Dan Andersson, arbetstagarnas poet.
På Olof Palmes torg, som också är en del av Järntorget, står ett minne som tillägnas de som samlades den 5 maj 1917 vid Järntorget – de arbetande kvinnorna i Göteborg kräver bröd för att överleva. Inskriptionen berättar: ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet.” Vi ser också statyer av Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske stadsminister och Charles Lindley som var en stridbar ordförande för Transportarbetarförbundet.

 

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!