23/09/2014

Järntorget, ur ett historiskt perspektiv


Har du  någon gång stått på Järntorget och betraktat själva Järntorgsbrunnen närmare?

Då har du säkert sett att brunnen som invigdes den 12 oktober, 1927 pryds av fem nakna damer som var och en representerar var sin kontinent. Men har du observerat att i mitten av brunnen runtom på den s k ”urnan” som är prydd i toppen med en modell av ett handelsskepp finns det 30 järnstämplar fastsatta. Var och en representerar ett dåtida järnbruk i ; Värmland, Dalsland, Bohuslän och Västergötland.

Järntorgetbrunnen.(Foto: Helio Duarte)

Järntorgetsbrunnen.(Foto: Helio Duarte)

Järntorgetsbrunnen. (Foto: Helio Duarte)

Järntorgetsbrunnen. (Foto: Helio Duarte)

Till denna plats vid Pustervik fraktades mellan 1781–1892 allt det stångjärn som en stor del av Sveriges välfärd grundats på för att vid järnvågen vägas och kvalitetskontrolleras innan det skulle skeppas vidare ut i världen. Stångjärnet var värdemässigt den viktigaste och dominerande svenska exportvaran från mitten av 1600-talet och fram till 1860-talet.

De viktigaste köparna fanns i England och Tyskland och exporten dit av stånjärn var som störst under 10-årsperioden 1781–1790 med volymer på över 100 000 skålpund årligen (ett skålpund=425,076 gram). Stångjärn är beteckningen för smidesjärn, utvalsat eller utsmitt till stänger av enkelt tvärsnitt: runt, ovalt, kvadratiskt, åttkantigt, etc. Järnvågen låg från 1660 fram till 1780-talet inne i själva stadskärnan vid Brunnsparken.

Från järnbruksbygderna fördes stångjärnet på de s k strömbåtarna längs Göta älv till Göteborg (Lilla Bommen) och vidare med hemförarbåtar genom Östra Hamnen – nuvarande Östra Hamngatan – vars kanal man på nytt vill gräva upp enligt ett förslag i kommunfullmäktige – till järnvågen i Brunnsparken. Den tunga och alltmer utrymmeskrävande arbetet med järnet i stadens centrum ledde till att verksamheten år 1781 flyttades till Pustervik, där en järnvåg och nya järnvågsbyggnader uppfördes. Den nya platsen för järnhanteringen var stor. Rätt in i området skar en hamnbassäng 30 m bred och 180 m lång.

Järntorgets historia börjar med Goteborgs historia, på 1620-talet. Porten västerut från staden (Karlsporten) byggdes där bastionen Carolus Rex vid Kungsgatan fortfarande står kvar som vårt mäktigaste 1600-talsminne. Från 1700-talets mitt ökade de göteborgska köpmännens intresse för etablering i järnhateringen. De köpte bruk och bruksandelar och gifte in sig bland bruksägarfamiljer i bruksbygderna, vilket sammantaget gav dem stora rikedomar. Bland de dåtida köpmännen/handelshusen återfinns namn som  John Hall (ägaren till Gunnebo), David Carnegie, James Dickson, C.F. Waern, Olof Wijk m fl.

Göteborgsköpmännen skaffade sig snabbt en monopolställning när det gällde järnexporten.

Järnbruken levde på förskott från dessa köpmän/handelshus föt att kunna betala de råvaror i form av tackjärn och träkol som behövdes för att framställa stånjärn. Bruken återbetalade sedan skulden till köpmännen i form av järnleveranser. Fram till slutet av 1700-talet var det – som jag tidigare nämnt – till England och Tyskland största delen av järnexporten gick men sedan  engelsmännen uppfunnit en ny framställningsprocess – den s k ”puddelpocessen” – där stenkol kunde användas för järnframställning istället för träkol som man gjorde i Sverige sjönk exporten till dessa båda länder drastiskt. Nu kunde dessa själva framställa sitt eget järn i de mängder som de behövde. I början av 1800-talet kom så detta att ersättas med en svensk järnexport till ett annat land – en hel kontinent kan man säga – nämligen Amerikas Förenta Stater. Runt 1820-talet exporterades 77% av den sammanlagda svenska järnexporten till USA, men det var inte bara järn som exporterades dit utan även spik- och stålvaror.

Från 1781 och framåt gick nästan allt järn från landets gruvor efter förädling till Göteborg och till den plats som sedan skulle kallas Järntorget. Till den stora hamnbassängen vid Pustervik anlände ständigt nya fartyg  som skulle lossas på salt eller kol och sedan lastas med järnet. Järnbärarna var ett privilegierat skrå och hade goda inkomster i form av provision på vågavgifterna. Det var stöddiga karlar, klädda i långa skinnförkläden med axelskydd och en särskild krok att bära stångjärnet med. Runt hela järnvågen gick ett rödmålat plank med grindar där det alltid stod vakter på pass. Efterhand tillkom alltfler järnmagasin och våghus samt ett boningshus för vägmästaren, omkring alltihop låg en trädgård den s k ”järnvågsträdgården” som idag motsvaras av Olof Palmes plats.

Där byggdes på 1840-talet en liten träpaviljong där det serverades kaffe och öl både inomhus och utomhus bland träden. Stället kallades Bierhallen och blev snart mycket besökt av stadens befolkning. I omgivningarna runt omkring växte det snart fram allehandla anläggningar, i form av karuseller, lotterier och andra attraktioner. Ofta gästades platsen av s k menagerier med elefanter, tigrar, björnar och andra exotiska djur. Området kallades i dagligt tal Bierhalleplatsen. Men ganska snart höjdes det sedesamma röster från borgerligheten och de styrande i staden mot det livliga området och dess ”vilda” nöjesliv. Speciellt upprörande var den nya karusellen som störde omgivningen ansågs det och hela verksamheten tvingades så småningom i mitten av 1860-talet att läggas ner och Bierhallen att stängas.

I sambad med att detta skedde ändrades platsens namn. Järnvågen spelade en viktig roll och namnet blev följaktligen Järntorget. Torget blev nu en betydande marknadsplats. All handel med möbler och bearbetade trävaror kom fortsättningsvis att ske på Järntorget. Handeln var så omfattande under perioden 1867 – 1902 att Järntorget även kallades Trätorget eller Möbeltorget. Från början såldes varorna på torget men allteftersom tiden gick växte fler och fler skjul upp varifrån försäljningen skedde. Än i dag kan du finna ett antal affärer som säljer alla slags möbler runtom i trakterna av Järntorget.

År 1892 lades järnvågen ned. Amerikanerna som tidigare hade haft en mer eller mindre outvecklad industri för järnframställning hade under inbördeskriget tvingats bygga upp en sådan framförallt i Nordamerika. Efter kriget behövdes inte det svenska järnet längre, ”jänkarna” kunde nu själva producera sitt järn i de mängder de behövde. I och med detta så var järnvågens historia i Göteborg slut. Järnexporten kom istället att avlösas av en annan produkt; trävaror i alla dess former, både sågade och osågade, hyvlade eller ohyvlade.

Träprodukterna blev från mitten av 1800-talet värdemässigt den dominerande exportvaran från Sverige till utlandet i stället för som tidigare järnet och då behövdes det inte heller någon järnvåg längre. Men namnet för dess plats – Järntorget – fick fortleva och gör det än idag, även om själva torget helt förändrats. För ett par år sedan genomgick Järntorgetsbrunnen en genomgripande renovering och står där glänsande och grann igen precis som den dag år 1927 när den invigdes. Har du tid så ta vägarna förbi och ”kolla in” dom 30 järnstämplarna som jag skrivit om.

Av: Rolf Simonsson

About Rolf Simonsson

Som historiker och folklivsforskare (etnologi) och med en fil.magisterexamen i respektive ämneskategori vid Göteborgs Universitet är jag medarbetare i internetsiten Göteborgs historia. Jag är specifikt inriktad på arbetslivshistoria och etnologi d.v.s. människan som social och kulturell individ/person.

Kommentera gärna!