Fukt och mörker – ett minne blott

En av de många gator, som försvann under grävskopornas vådliga framfart i Masthugget och Olivedal på 1960-talet, var Johannesdalsgatan. En gata, som på ett ovanligt sätt skilde sig från sina parallellgator Jungmans- och Vegagotorna.

Johannedalsgatan kunde med fog ha kallats Bersgatan eller Terrassgatan, då den låg i en bergsskärning mellan de båda granngatorna. Nästan på exakt samma plats och riktning, som den nuvarande Nordostpassagens nordligaste del mellan August Kobbsgatan och Fjällgatan.

Anna Johanna

Sitt namn Johannedalsgatan fick den emellertid av ett ställe, eller som det vanligen kallades, lägenhet, som hette Johannedal. Den omnämnes i handlingarna första gången 1791 och tros vara uppkallad efter Anna Johanna, dotter till förre handelsmannen Samuel Dahlin. Denne ägde stället åren 1791–1814.

Dahlin har dock blivit mera känd för sin egen privata gata i Masthugget, den s k Dahlins gata. Denna gick från dåvarande Breda vägen söderut, tvärs igenom de nuvarande kvarteren nedanför Oskar Fredriks kyrka, men försvann ur bilden genom en ändring i stadsplanen år 1878.

Johannedalsgatan hette faktist till en början Ekonomigatan, vilket vanligen betecknade en enskilt trafikled eller väg över tomtmark inom byggnadskvarter. Sådana gator fanns det flera i staden på 1800-talet. Namnet Johannedalsgatan fastställdes år 1904 och var det som gällde under sextiotal år som gatan sedan fanns kvar.

Intill berget

Gatan låg alltså på en bergsskärning mellan Jungmans- och Vegagotorna, liksom en terass mellan dessa båda parallellgator. Lägenheterna i den räcka landshövdingehus, som uppfördes på västra sidan av gatan, hade nästan ingen utsikt alls åt gårdssidan. Där tornade sig nämligen den lodräta bergsväggen upp till nästan samma höjd som husen. Högst däruppe ovanför deras tak, såg man ”övergårdarna”, dvs gårdarna på Jungmansgatan östra sida.

Mörkt men svalt

Det säger sig självt att Johannedalsgatans gårdar, det gällde då främst dem med gatunumren 21, 23 och 25, var mycket mörka, då ju solen sällan hade något ärende dit. Bostadslägenheternas kök var vanligen vända åt den kalla bergsväggen. Det enda husmödrarna i dessa kunde glädja sig över, var svala eller kalla skafferier – i och för sig nog så uppskattat innan kylskåpen blev allmän egendom. Gårdsplanerna var helcementerade för att det nedsipprande vattnet från berget inte skulle göra dem helt vattensjuka.

Men vad det höga berget tog bort på gårdssidan fick man dock tillbaks nästan dubbelt upp genom  ljuset från rumsfönstren, vilka alltså låg åt gatan. Där skymde nämligen inte några andra landshövdingehus solen. På Johannedalsgatans östra sida fanns inte ett enda hus. I stället fanns där ett kraftigt gjutjärnsräcke, som skulle förhindra att de vid gatan boende föll ner i den tre meter lägre liggande ”trädgård”.

Buskremsa

Bakom en ungefär lika bred gräs- och buskremsa låg landshövdingehusen på Vegagatans västra sida. Där nere hamnade naturligtvis de lekande barnens bollar titt och tätt. Det var dock inte så populärt att klättra ner i buskvegetationen och leta rätt på bollarna, ty det måste ju ske rakt utanför vegagatsbornas fönster. Detta hade underligt nog inte några balkongdörrar eller liknande, så att de kunde gå ut i grönskan.

Vattenrännor

Sofiebergsgatan många stentrappor upp till Jungmansgatan skar av Johannedalsgatan ungefär på mitten. I dess långa vattenrännor av halvrunt huggna stenlängder åkte både pojkar och flickor ofta på ändan med god fart. Men ännu bättre gick det förstås om vintrarna, då de använde Johannedalsgatan som kälkbacke. Den sluttade nämligen ganska stark ner genom kröken mot Vegagatan. Oftast fortsatte barnen också ner genom denna så att de slutligen hamnade någonstans på Värmlandsgatan. Det var en kälkbacke det!

Bild från 1950-talet. Tagit från Jungmansgatan mot Sofiebergstrappor. Längst ner kan man ser husen vid Vegagatans norra sida. I bakgrunden den palatsliknande Nordhemsskolan. Foto: Gunnar Blomgren.

Spännande tunnlar

Men det mest spännande vid Johannedalsgatan, tyckte åtminstone vi som ofta var på besök där, var de väldiga, mörka bergstunnlarna, som gick från gårdarna i 3:an och 23:an upp till motsvarande gårdar på Fjällgatan och Jungmansgatan. Genom dess ekande och av nedsipprande vatten mycket slippriga stentrappor, tog man sig uppåt med alltid lika stor spänning. De var visserligen upplysta med elektriskt ljus men det var så där lagom svagt att man kunde räkna med att ”vad som helst” skulle kunna glida fram ur skuggorna.

Dessa mycket ovanliga kommunikationsleder mellan de terrassliknande gatorna torde väl ha varit ganska unika. De var i alla fall en sevärdhet för de barn, som kom dit på tillfälligt besök. Grabbarna och tjejerna själva i kvarteren däromkring verkade dock inte fullt så entusiastiska över grottgångarna. För dem var det mest jobbigt att använda sig av dem när de skulle gå och handla för sina mödrar. Därav kom det sig att den fuktiga genvägen sällan användes.

Tillplattat

I dag har skickliga arkitekter nästan helt utplånat den gamla, utpräglade terrasseringen. När man tar en promenad längs den moderna Nordostpassagen är det svårt märka några spår av den forna rätt våldsamma kuperingen av kvarteren. Mest glad är man kanske över att de mörka gårdarna, nästan som svarta brunnar, helt har försvunnit. Men gamla glada minnen är seglivade och oberoende av både tid och rum.

Av: Gunnar W. Blomgren
Källa: Vi från Vega

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!