31/10/2014

Konserthuset på Heden


1902 dog köpmannen och konstfrämjaren och genom en donation, Eduard Magnus musikfond, kunde de orkesterplaner som länge funnits i Göteborg till slut bli verklighet.Ett aktiebolag bildades som såg till att ett konserthus kunde börja byggas. Konserthuset invigdes lördagen den 11 februari 1905. Det var beläget vid Gamla Allén vid Heden och skulle egentligen bara vara ett provisorium.

Konserthuset rymde 1294 personer varav 1022 i salongen, 172 på balkongen i fonden och på den lilla läktaren fanns det plats för 100 personer. Invigningskonserten bestod av Wagners Mästersångarförspel, dirigerad av Tor Aulin.

Sommaren 1913 byggdes konserthuset ut.1913 hölls den första musikfesten i konserthuset och två år senare den andra.Den tredje musikfesten hölls i april 1915 och bestod av fyra konserter. Den första konserten ägnades åt Tor Aulin och Hugo Alfvén och med en orkester som leddes av Wilhelm Stenhammar.

Den fjärde konserten bestod av Hugo Alfvéns En skärgårdssägen, två sånger av Aulin, varav en var Giorgiones serenad, sjungna av Forsell. Sedan följde Stenhammars andra pianokonsert i D-moll som spelades av kompositören till orkestern. Första avdelningen avslutades med Stenhammars sånger Flickan kom och Flickan knyter som sjöngs av Davida Hesse Lilienberg.Hela konserten avslutades med Stenhammars Ett folk.

Följande kväll blev det en extrakonsert där man kunde höra Alfvéns Uppenbarelsekantat, Sjögrens A-mollsonat och Stenhammars Ett folk. Allt avslutades med en stor avslutningsfest på Börsen.

Sommaren 1904. Foto: C. A. Dahlqvist

Konserthuset på Heden

Konserthuset ödelagt av förhärjande

Ur: (av H. Ht.) Göteborgs Morgonpost 14/1 1928

”Vid 12-tiden på fredagsmiddagen ljödo brandbilarnas gälla signaler genom gatorna. Från alla håll hördes sirenernas intensiva varningar, och man liksom anade, att denna gång gällde det allvar. Skulle de onda aningarna inför almanackans påfund – fredagen den 13 – besannas? Jo, mycket riktigt. Snart spreds budet att Konserthuset brinner. /…/ Elden, som börjat i byggnadens södra del utanför den s.k. repetitionssalen, fick från början rasande fart. Takets tunna träkonstruktion var inom kort genombruten av hungriga lågor, som slungade gnistkaskader upp i rymden. /…/

Föreläsning av Sven Hedin (1905?).

Då elden fick fäste i stora konsertsalen.

En knapp halvtimme efter eldens utbrott stod undertecknad jämte några övriga nyfikna inne i den stora konsertsalen. En svag röklukt var det enda som varslade om eldens framfart. Plötsligt uppenbarade sig emellertid ett dunkelt sken uppe i valvet över själva podiet, där den gyllene lagerprydda lyran hade sin plats. Ur skenet kommo först några nyfikna gnistor, följda av slickande eldtungor. I nästa minut var helt den gyllene emblemet antänt. Elden frossade i det torra trävirket, och det dröjde inte länge förrän hela härligheten störtade ned på estraden.

De närvarande skyndade fram för att rädda vad som räddas kunde. På samtliga notställ stodo mer eller mindre tjocka luntor med noter. Det senaste som förekommit torde ha varit Ouvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Rossini. Andrafiolens partitur hade glömt sig kvar i signaturens rockficka efter raiden över estraden! Ur det gapande hålet där lyran nyss satt, sprutade lågorna ut ur salen. I samma ögonblick voro brandmännen framme med sina slangar för att möta elden. Det såg också ut som om de lyckats.

Elden drog sigtillbaka, och röken och mörkret härskade åter i stora salen. Det var emellertid endast för en kort stund. De förrädiska lufttrummorna, som från norr och söder, öster och väster genomkorsade byggnaden, släppte fram elden på lönnliga vägar. Den bröt ut än här, än där och korsade ideligen släckningsmanskapets anfallsplaner. Det stod också snart klart, att här var inte mycket att rädda. Lågorna bröto sig ut genom taket allt längre mot byggnadens mittparti, och bålet hade antagit väldiga proportioner./…/

Frivilliga skaror ingrepo med liv och lust i räddningsarbetet

Frivilliga skaror ingrepo med liv och lust i räddningsarbetet.

Där fannos många, även utomstående, som med liv och lust deltogo i räddningsarbetet. I södra flygelbyggnaden förvarades bl. a. hela arkivet, notförråd, instrument m. m. Från den brinnande byggnadens inre langades allt löst ut genom fönstren till i hast bildade langarkedjor, och flinka händer hade snart sammanfört hela berg av noter och annat som samlades ute i snösörjan. Firman Uggla & Co. hade beredvilligt ställt sina bilar till förfogande, och det var många billaster av mer eller mindre värdefullt gods som fördes bort från det otrevliga grannskapet./…/

Hela södra flygelbyggnaden störtar in.

Hela södra flygelbyggnaden störtar in.

I södra gaveln, där elden började, hade den snart utfört sitt förstörelseverk. /…/ Under tiden sökte sig elden allt längre mot norr, och vid halv 3-tiden var hela det stora komplexet övertänt, ett enda väldigt flammande bål./…/ Resterna av den södra flygelbyggnaden tilldrogo sig såväl brandmännens som åskådarnas alldeles speciella intresse. Dels hängde elden envist kvar i dessa partier, dels hade väggarna börjat visa tendens att helt och hållet störta samman. Detta var tydligen vad man väntade på, ty då hela den södra gaveln och strax efter kl. 3 gav sig och med ett väldigt dån störtade i marken, bröt en applådåska ut bland de många kringstående.

Det hela var ett hemskt men vackert och underhållande skådespel. Sista akten i detsamma utspelades vid den fordom ståtliga huvudentrén. Detta parti av byggnaden var ju det som sist blivit övertänt, och här dröjde också eldenn kvar längst. Allt trävirket i entréhallen, i biljettluckor och trappuppgångar gav god näring, och då de båda tornen, som berövats sitt stöd, när som helst kunde befaras störta in, ansåg man det rådligast att inte inifrån angripa elden. Nyttan därmed hade varit ringa, men risken för de agerande stor. Vid tretiden på middagen störtade också nordöstra tornet samman./…/

Exercis på Heden.

Endast huvudfasaden och muren mot Allén stodo upprätta.

Slutligen hade dock elden härjat vad som härjas kunde. Det var endast själva huvudfasadmuren samt nedre västra muren – åt Allén – som ännu varslade om vad som en gång varit./…/ Att släckningsarbetet var förenat med stora risker är ju alldeles uppenbart, och det var med ett beundransvärt mos som brandmännen gingo till storms. Att deras arbete redan på ett ganska tidigt stadium måste anses fullständigt hopplöst förtog på intet sätt deras energi. Det är en god lektion i mod och entusiasm att se Göteborgs brandkår i arbete.

Vi observerade en brandman som från taksidan åt Södra Vägen plötsligt tappade fotfästet på det hala och överhettade taket. Han störtade till marken, dragande slangen med sig. Det såg hemskt ut och folk rusade till. Mannen reste sig emellertid upp som om ingenting hänt, grep slangen och äntrade i nästa minut åter stegen för att återintaga sin post! Värre gick det för brandsoldaten Erik Lanse, som kämpade på den östra långväggen.

Han fick delar av den störtande muren över sig och segnade medvetslös till marken. Det blev en stund litet oroligt bland den stora människomassan. Gälla rop på ambulansen hördes genom bullret, och såg man sex mannar komma bärande på den medvetslöse. Han fördes till Sahlgrenska sjukhuset, varifrån man i går kväll meddelar, att någon fara icke torde föreligga./…/

Konserthusfolket i täten under räddningsarbetet.

Bland dem som likaledes med all energi deltogo i arbetet på att rädda vad som räddas kunde bör nämnas vad man kan kalla Konserthusfolket, från den högst till den lägste. Där syntes bankdirektör Mannheimer med tavlor, nothäften eller någon annan dyrgrip. Fru mannheimer hade räddat en sparbössa undan förödelsen, och två unga damer kommo pulsande genom den sotiga halvfotsdjupa snösörjan med en större – spegel!

Det var två sanna Evasdöttrar! En samling unga sotarpojkar trängde med verkligt dödsförakt genom eld och rök för att rädda ut allehanda lösören, och vaktmästare och övrig personal voro i intensiv verksamhet tills elden obönhörligt tvingade till reträtt. Man observerade även en grupp mannar från Waideles musikaffär, som med liv och lust bokstavligen gingo i elden för att bl. a. rädda den stora flygeln i repetitionssalen.

Fönstren i salen sutto emellertid högt över golvet, och i trappuppgången bildade elden en ogenomtränglig spärr. Det fanns ingenting annat att göra än att lämna flygeln åt sitt öde för att fönstervägen rädda eget skinn. Detta var under brandens första skede. Sedan elden väl fått fast fot i hela byggnden var det inte mycket att göra för räddarna. Det hela var tillspillogivet. T. o. m. brandkårens arbete föreföll meningslöst.

Vi sporde en brandman, som riktade sin slang mot den brinnande ruinhög, som en gång varit södra flygeln: vad skall det egentligen tjäna till nu längre med all denna vattenbegjutning? Varför skall folket dirigeras upp på livsfarliga positioner för att kämpa en fullständigt hopplös kamp? Det som är kvar är ju endast värdelösa rester. -Jo, löd svaret, det är vårt yrke. Ur brandförsäkringssynpunkt bör ju också räddas allt vad som möjligen står att rädda, och så klev den sotige mannen upp bland eld och rök och bränder, röjde i de brinnande högarna och sände då och då in en fräsande vattenstråle i den glödande bråtesmängden./…/

Konserthusfolket i täten under räddningsarbetet.

Brandchefen: Ett lika riskfyllt som otacksamt släckningsarbete.

Senare på eftermiddagen hade Göteborgs Morgonpost ett samtal med brandchefen, kapten Ekstedt, vilken därvid gav en detaljerad skildring av det arbete brandkåren utfört vid jätteeldsvådan.
-Branden i Konserthuset ställde släckningsmanskapet inför de mest riskfyllda och otacksamma uppgifter man gärna kan tänka sig, förklarade brandchefen. Kl. 12:22 slogs larm på huvudstationen, med anledning av ett telefonmeddelande från Konserthuset, om att eld utbrutit där.

Det blev omedelbart stor utryckning. Ty med den kännedom vi ägde om Konserthusets byggnad, kunde vi ju vänta oss vad som helst, när elden väl kommit lös där. När vi först anlände till brandplatsen, såg det hela emellertid inte så hotande ut, och vi trodde i förstone, att vi nog skulle lyckas begränsa elden, innan denna hunnit anställa några större skador.

Lågorna slogo visserligen redan då ut genom taket på byggnadskomplexets södra del, ungefär mitt ovan podiet, men i all hast fingo vi utlagt de första fem slangledningarna, och lyckades med dessa så att säga kringränna den ursprungliga eldhärden./…/

Ihåliga väggar och lufttrummor tjänade som eldhärdar.

Eldhärden vattenbegöts sålunda från alla håll, och det varit en byggnad av mera permanent karaktär än Konserthuset, skulle säkerligen allt varit gott och väl. /…/Men som det nu var, hade vi att söka rädda en byggnad, där t. o. m. de långa genomgående väggarna bestodo av plank på bägge sidor med utvändig puts och ingen som helst fyllning mellan de tunna bräderna. Det var som en kan först en ganska hopplös uppgift./…/

Hugo Alfvis, Tor Aulin, Emil Sjögren, Wilhelm Stenhammar

Tre motorsprutor, 6,000 liter vatten per minut.

Genom väggar och trummor, utefter tak och golv spred sig sålunda elden från det ursprungligen inringade området, och när lågorna efter en kort stund slogo fram i stora salen, då visste vi, att spelet var förlorat. Byggnaden stod helt enkelt inte att rädda./…/Men för den skull fick brandkåren inte ge tappt. efter hand hade vi rekvirerat den ena avdelningen efter den andra till förstärkning. /…/ Sällan eller aldrig under min tid som brandchef i Göteborg har jag sett så mycket av tak och väggar störta in under en brand i en byggnad./…/
– Hur elden uppkommit?
-Ja, därom är det ännu omöjligt att uttala sig om med någon större bestämdhet. Elden observerades emellertid först i en trumma, som från pannrummet går upp till vinden i södra delen av komplexet. Men vad orsaken var till att den kom upp här, det är inte lätt att säga.

Göteborgs Konserthusbiljett.

Intendent Sturesson: En tur i oturen, att så mycket av inventarierna räddades.

-En lycka i all olyckan var det, att vi lyckades rädda hela orkesterbiblioteket, ett av de mest omfattande i hela Skandinavien, vårt ganska betydande arkiv och så gott som alla våra instrument, sade intendent Sturesson, då vi träffade samman med honom efter branden./…/

Konserthuset vid jubileumsutställningen 1923.

 

Malmsjös första taffel lågornas rov.

-Tyvärr kunde dock icke alla förluster undvikas och den mest kännbara torde väl ligga i att Malmsjös första taffel från 1843 skattade åt förgängelsen./…/ Den dyrbara och förnämliga orgel, som Eskil Lundén installerade för en sju år tillbaka, blev också lågornas rov liksom Bechsteinflygeln inne i repetitionssalen och den stora Steinwayflygeln. Däremot lyckades man rädda den stora Bechsteinflygeln ur det brinnande huset, ehuru svårt vattenskadad. Alla de bärgade inventarierna fördes på lastbilar upp till konstmuseet på Götaplatsen, där de tills vidare ligga förvarade för uppsortering etc.

Till det bärgade hör även alla kontorsböcker, räkenskapsböcker, allegater och annat sådant, vilket givetvis också det har sitt stora värde./…/ helt plötsligt, klockan var väl något över tolv, kommer en av våra vaktmästare in och säger att det brinner i Konserthuset.

Vi rusa ut och kunna endast konstatera, hur röken tränger fram från lufttrumman, som går fram strax vid dörren intill lilla repetitionssalen. Ögonblickligen tillkallades brandkåren per telefon,/…/ Nå, eldhärden inringades ju så gott som omedelbart, och vi lekmän började nästan ett slag tro, att all fara redan var över, då det med ens blev klart att lågorna följt andra banor, och brandchefen förklarade, att byggnaden nog inte stod att rädda. Det var då vi alla, som samlats, ingrepo för att åtminstone rädda inventarierna. Där var bankdirektör Mannheimer med familj, kapellmästare Mann och flera symfoniorkesterns medlemmar, och ett stort antal av de tillstädeskomna åskådarna, vilka alla arbetade för att rädda vad som räddas kunde./…/”

av Marie Karlsson
Bilder: Göteborgs stadsmuseum

About Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!

Kommentera gärna!