Kortedala

Fotograf: Solveig Claesson.

Bild: Solveig Claesson

Bilden är tagen någon gång i mitten av femtiotalet. Mannen blickar ut över ett, i sin tid, mycket modernt bostadslandskap. Fem modernistiska, trekantiga punkthus omgärdas av långa bågformade lamellhus. Likt en stadsmur inringar lamellhusen den naturmark där punkthusen står.

Arkitekterna Sven Brolid och Jan Wallinder blev mycket uppmärksammade, både nationellt och internationellt, för de 12-13 våningar höga punkthusen. Området kring Julianska gatan i Kortedala, där dessa punkthus stoltserar, är karaktäristiska för femtiotalets experimenterande med planlösningar, färger och former.

Så här ser planlösningen ut i lägenheterna i punkthusen på Julianska gatan.

Så här ser planlösningen ut i lägenheterna i punkthusen
på Julianska gatan.

Jakten på effektiva lösningar för att ta tillvara ljuset blir tydligt i Brolids och Wallinders punkthus. Den trekantiga planlösningen ger mycket ljusa lägenheter. Särskilt tydligt blir detta i tvåvåningsateljérna som arkitekterna placerat högst upp i husen.

Kortedala satte på sin tid rekord. Det blev det snabbast byggda, i ett svep uppförda, bostadsområdet i hela Europa. Likaså blev Kortedala Göteborgs allra första s.k. förort, belägen sju kilometer norr om centrum. 1950 gjordes en dispositionsplan av arkitekten Fritiof Lindström och efter ett lagarbete av flera arkitekter kunde byggandet påbörjas 1952.

Stadsplanen reviderades dock redan 1951 då det skriande behovet av lägenheter i Göteborg tvingade fram ett större exploateringstal i Kortedala. Som exempel kan nämnas att detta bidrog till fler höghus i Kortedala än vad som ursprungligen planerats.

Kortedala före funktionalismen

Stataren Lars Larsson lär ha varit Kortedalas första bebyggare. År 1791 kom han till den obygd Kortedala då var och byggde sig en envåningsstuga med väggar av gråsten. Stugan bestod av ett enda rum där spisen som eldades med torv hade en central plats. Om kvällen gav tranlampan ifrån sig ett blekt sken. I denna utmark som helt saknade vägar bröt Larsson mark och började att bruka jorden.

Larssons stuga, som senare har kommit att kallas Kortedala nr1, byggdes där spårvägen idag går in i tunneln norr om Kvibergshusen. 1828 föddes Lars son Samuel, som liksom sin far levde hela sitt liv i denna stuga, så småningom med sin hustru Johanna. Johannas och Samuels son Emil Larsson blev den sista i släkten som kom att leva sitt liv på Kortedala nr1.

Familjen Larssons hus på femtiotalet

Familjen Larssons hus på femtiotalet

 

Johana och Samuel Larsson

Johana och Samuel Larsson

Under 1950 kom besked om uppsägning av den mark Emil och de andra femton kvarboende torparna arrenderade av Göteborgs stad. Stugan ägde Emil själv men liksom de andra torparna arrenderade han jorden han brukade. Den 25 April 1991 intervjuades den vid det här laget 78-årige Emil i GT om hur han upplevde uppsägningen. En av frågorna handlade om vad han tänkt sig nu:

”Flytta till stan? Säger Emil, ”Nej det tycker jag inte. Helst av allt vill jag bo kvar, ty här har jag levat hela mitt liv. När min farfar en gång kom hit var här rena vildmarken, men han började att odla jorden och min far fortsatte med jordbruket. Måste jag flytta in till Göteborg, och det ser faktiskt ut så, då lever jag högst två månader till, det är säkert det”. 1953 revs stugan som Lars Larsson börjat bygga i slutet av 1700-talet. Samma år möter Larssons Kortedala det nya och funktionalistiska folkhemsbygget.

Emil Larssons Kortedala möter det nya funktionalistiska folkhemsbygget.

Emil Larssons Kortedala möter det nya
funktionalistiska folkhemsbygget

En lyftkran i bakgrunden berättar om att en ny tid är på väg.

En lyftkran i bakgrunden berättar om att en
ny tid är på väg

En vision om folkhemmet

Kortedala var politikernas svar på femton till tjugo år långa bostadsköer. Under efterkrigstiden auktualiserades göteborgarnas bostadssituation. Många hushåll var trångbodda och det var inte ovanligt att en flerbarnsfamilj trängdes i en omodern etta med kök. Bostadsbristen förvärrades dessutom av att folk från landet sökte sig till jobben i den växande industristad som Göteborg var.

Med Kortedala ville politikerna förverkliga en vision om folkhemmet. Redan på tjugotalet hade socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson formulerat folkhemsideologin på följande vis:”Hemmets grundvalar är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några priviligerade kelgrisar och inga styvbarn.

Där ser ingen ned på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på den andres bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i priviligerade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrare och utplundrade.” (Vid remissdebatten i riksdagens andra kammare 1928).Frågan var hur denna vision om folkhemmet skulle förverkligas.

Det skulle komma att krävas både en politisk enighet kring vilka ekonomiska styrmedel som skulle vidtas och ett rationellt byggande. 1946 fattade riksdagen beslut om en bostadspolitik som syftade till att ge hela svenska folket goda och hygieniska bostäder. Det blev alltså först under efterkrigstiden som den vision om folkhemmet, som Per Albin Hansson redan på tjugotalet formulerat, delvis kom att förverkligas.

En stad i staden

En arbetare skulle ha möjlighet att hålla sig med en tvårummare till sig och sin familj för en femtedel av lönen. Så kunde den nya bostadspolitiken i enkelhet formuleras. Denna formulering rymmer en föreställning om mannen som familjeförsörjare och så kom det också i hög utsträckning att se ut för många kortedalafamiljer. En stor del av kvinnorna var under femtiotalet hemmafruar.Utifrån idén om en ny tvårummare åt alla arbetare tog arkitekterna sig an uppgiften.

I Kortedala skulle hyrestvåorna existera tillsammans med konstnärsatljéerna, småhusen och villorna.En stad i staden, så tänkte sig bostadsplanerarna det hela. Bostadsbebyggelsen skulle kompletteras med ett rikt utbud av social och komersiell service. Det skulle finnas skolor och arbetsplatser, bibliotek och lekplatser, t.o.m. en simhall planerades. En festplats, parkbänkar och en plaskdamm till de mindre barnen var tänkta att gynna den sociala gemenskapen. Affärer och bagerier i närområdet var liksom de praktiska köken avsedda att underlätta hemarbetet för kvinnorna.

Med det kollektiva som ideal planerades Kortedala liksom andra samtida förorter utifrån en planeringsmodell med mindre enheter och grannskap. Framstående arkitekter som t.ex. Brolid, Wallinder och bröderna Ahlsén fick i uppdrag att gestalta de olika grannskapen i stadsdelen.

Funktionalistiska principer har varit utgångspunkt när varierande färger och former har prövats. Därmed har varje grannskap fått en särpräglad arkitektonisk profil. Den varierande bebyggelsen lades in i den gröna naturen bland tallar och bergknallar. Erik Ahlsèn formulerar på följande vis sin professionella inställning till naturen: ”Terrängen är en stark och duktig medarbetare, så man skall ge fan i att göra naturen illa!”I pressen möttes den modernistiska arkitekturen och de nya tankarna kring boende som prövats i Kortedala av idel lovord.

I Ny Dag kan man 28 juni 1955 läsa följande:”Kortedala är en underlig stadsdel. Inte lik någon annan- en vildmark med hus och gator” Och vidare: ”Tvåtusensexhundra meter är det fågelvägen mellan början och slutet på Kortedala. Men man ser inte så mycket isänder.

Rätt som man går en gata fram tar stadsbilden slut och blicken möter skog, berg eller himmel och man går en bit till och möter en helt ny stadsbild med hus som inte alls liknar dem man nyss sett. Därför är Kortedala en överraskningarnas stadsdel. Man klagade, med rätta, på monotonin i fyrtiotalets stadsbilder.Nu har vi fått variation, både stadsplanemässigt, arkitektoniskt och byggnadstekniskt. I Kortedala uppträder både lamellhusen och punkthusen i nya former och beklädnader”. Kortedala blev en stadsdel som bildade mönster för hela landet.

Bebyggelsen ligger insprängda i naturen bland tallar och bergknallar.

Bebyggelsen ligger insprängda i naturen
bland tallar och bergknallar

Mor och dotter besöker Kortedalas bibliotek. Fotograf: Bert Claesson.

Mor och dotter besöker Kortedalas bibliotek.
Bild: Bert Claesson

Flicka leker vid Kortedalas plaskdamm. Fotograf: Bert Claesson

Flicka leker vid Kortedalas plaskdamm.
Bild
: Bert Claesson

Kortedala museum

Inhyst i en lägenhet på Adventsvägen 1 finner man Kortedala museum. Två rum och kök från folkhemsepoken. Huset på Adventsvägen är ritat av Gunnar Andreasson och byggdes 1954. Det har tidstypiska stildrag med rytmiskt placerade burspråk och är smyckat med nonfigurativa putsmålningar.

Det är alltså ett mycket lämpligt hus att placera Kortedala museum i. Initiativtagare till museet är föreningen Kvinnor i Kortedala som delvis består av kvinnor som var med då folkhemmet blev verklighet. Deras idé var redan från början att förverkliga museet i en vanlig lägenhet, där inte bara föremålen utan också den fasta inredningen skulle vara från stadsdelens nybyggartid.

Förverkligandet av museet har föregåtts av mycket och tidskrävande ideellt arbete. På vägens gång kom Kortedala museiförening till, vilket innebar att också män i Kortedala var välkommna att engagera sig i museets tillkomst. De engagerade har anordnat olika skrivarcirklar och deltagit i kurser för att öka kunskapen kring epoken.

Opinionsbildning har varit nödvändig för att få till stånd museet. Det har letats i sommarstugor och förråd efter föremål och möbler från femtio -och sextiotalet. Kvinnorna har anordnat öppet hus-dagar där människor har kunnat skänka tidsenliga föremål. Dessa har sedan enligt museal praxis dokumenterats..När man kliver in i Kortedala museum kliver man in i ett hem så som det ofta såg ut hos invånarna i folkhemmet.

Allt från de gråmönstrade tapeterna till det emaljgröna badkaret och prydnadsföremålen i hyllan är tidstypiskt. Öppnar man lådor och skåp, tillvaratagna vid renoveringen av byggnaden, finner man det man skulle ha funnit i ett vanligt hem i Kortedala för knappt femtio år sedan. Kaffekoppar, serviser, syskrin, tändsticksaskar, en konserveringsapparat och kläder för att bara nämna något.

För att skapa ett realistiskt intryck är museihemmet konstruerat utifrån att vara bebott av två makar i trettioårsåldern med tre barn. En dotter på tretton, en son på sex år och en baby. Genom ett envist sökande efter minnen och detaljer, bland annat med fotoalbumens hjälp, har Kortedalas kvinnor, med hjälp av sina män, inrett ett mycket tidstroget hem.

Intentionen med museet är såväl pedagogiskt som kulturhistoriskt. Kortedala museum illustrerar folkhemmets förverkligande under efterkrigstiden, då arbetarna hade möjlighet att hålla sig med en ny tvåa med kök åt sig och sin familj för en femtedel av lönen.Guiderna på museet kryddar rundturen med egna minnen och berättelser från epoken. Men som en de manliga guiderna lite ironiskt sa: Hade en haft så här mycket så hade en varit på väg att bli borgare, och syftade på alla de föremål som så generöst skänkts till museet.

Huvudsaklig källa: Gerhard Andersson: Kortedala.Kort historik och arkitekturguide Christina Engfors (red): Folkhemmets bostäder 1940-1960, Kerstin Gunnemark: Hembygd i storstad.

 

av Nelle Nauclér

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!