30/07/2014

Kungstorget i Göteborg


Dessa inledande rader är minnen från början av 1920-talet. I stort sett varje lördag morgon året runt tog min mor med sig storkassen, promenerade bort till hörnet av Vegagatan och Nordenskiöldsgatan där hon mötte min moster som kom från Lilla Vegagatan, varefter de promenerade till Linnégatan och tog spårvagnen till Kungstorget för att handla grönsaker  för kommande veckans behov. På den tiden var det ”riktiga” bönder som kom till salutorget med sina hästar och vagnar och med purfärska varor från egna odlingar. Mor och Moster vandrade runt kring alla stånden, tittade på varorna, lyssnade på priserna och prutade. Det sistnämnda var absolut nödvändigt ty konkurrensen bönderna emellan var stor och det gällde att köpa hos dem som var billigast. Men för det mesta visste dom nog vilka bönder som dom skulle handla hos. Med åren blev de ju stamkunder och riktigt goda vänner och då blev det kanske en morot eller palsternacka extra nedstoppad i kassen – och så ”välkommen tillbaka lilla frun”.

Göteborg in around 1700 from Suecia Antiqua et...

Image via Wikipedia

Nöjet att åka och handla på Kungstorget varje lördag var också en liten avkoppling efter veckans mödor, varför köprondan alltid avslutades med en kanna kaffe och en ostsmörgås på ett närliggande kafé. Och hemma satt vi barn otåligt och väntade på mors hemkomst, vi visste nämligen att bland inköpta potatis, kålrötter och ägg, fanns det också ett gott äpple, ett päron eller något plommon.

Dessa minnesbilder kom för mej när jag gjorde en rundvandring kring stånden på Kungstorget anno 1988. Hästarna och vagnarna är borta, de ”riktiga” bönderna likaså, kanske med få undantag. Frukten och grönsakerna som i den gamla goda tiden kom från Lindome, Härryda och Hisingen, kommer nu från Italien, Spanien och Marocko. Den gamla fastigheten på Kungstorget där Katz, Kalle Knäck och Köttbullekällarn låg har gått i sin grav, nu reser sig där en ny modern affärsfastighet upp. Men fortfarande är Kungstorget det mest frekventerade salutorget i Göteborg. Stånden överträffar varandra när det gäller läckerheter och färgrikedom, precis som det var på tjugotalet när folket i Göteborg där gjorde sina inköp.

Besöken på Kungstorget gjorde mig nyfiken på dess historia och med hjälp av gamla arkivklipp växte det så småningom fram en liten historik som kanske intresserar dem – och förhoppnigsfullt även andra – som gör sina inköp på det nu etthundrafemtio år gamla torget.

När börshuset började uppföras på gamla Engbergska källartomten vid Gustaf Adolf torg, ansåg myndigheterna att Stora torget – eller Gustaf Adolfs torg–blev för fint som salutorg, och man såg sig om efter en plats där all torghandel  kunde koncentreras.

Litografi över Göteborg från 1705 (söder är uppåt). Från höger till vänster ser man bastionerna: Carolus XI Rex, Carolus Gustavus Rex, Christina Regina, Carolus Dux, Johannes Dux, Gustavus Magnus, Carolus IX Rex, Johannes Rex och Gustavus Primus.

Innanför den då nyligen raserade bastionen Johannes Dux, som låg mellan Teaterbron, nuvarande Kungsportsbron, och Grönsakstorget, fanns ett flertal trädgårdstäppor samt en repslagarebana som sträckte sig ändå fram till bastionen Carolux Dux, dvs  nuvarande ”Sociala huset”. År 1848 uppläts Nya Torget till allmän saluplats. Fyra år därefter fick det dock namnet Kungstorget efter den i  början på 1800-talet rivna Kungsporten.

Kungsporten i Göteborg. Litografi från Suecia antiqua et hodierna ca. 1720.

Bazarbyggnaden, uppfördes först år 1850 för att ge utrymme åt den betydande vävhandel som förut bedrivits på rådhusgården . Den innehöll från början 76 butiker. Här har grunden lagts till många stor göteborgsförmögenhet. I början av 1900-talet fick dock vävhandeln delvis lämna plats åt sig för köttmånglarna men tyvärr underhölls byggnaden dålig och på 1950-talet blev det faktist bara en ”ruin” i stadens centrum. Många betraktade denna bazarbyggnad som en av stadens förnämsta sevärdheter–ett koncentrat av Hallarna och Loppmarknaden i Paris, som göteborgarna var mycket stolta över. Dessutom förtäljde en gammal legend, att om byggnaden rivs eller ens repareras, kommer Göteborg att utsättas för svåra olyckor. Nå, Bazarbyggnaden revs så småningom och någon större olycka har väl inte inträffat i vår stad.

År 1888 uppfördes Stora Saluhallen genom anslag ur Renströmska fonden och är i dag ett mycket populärt inköpsmål. Det har också blivit mycket internationellt i och med att många invandrare har startat livsmedelsbutiker och vi har på så sätt lärt oss uppskatta utländska maträtter och seder.

Tomterna runt det nya salutorget var givetvis begärliga, och det erfordrades den gången sannerligen inga märkvärdiga och tillkrånglade byggnadstillstånd. Det viktigaste på den tiden var att få utrymme för krogar, och redan före 1885 finner vi följande traktörer vid själva Kungstorget: Änkan Eva Maria Pettersson, Kungstorget 2, samt ogifta Carin Fryckstedt, Kungstorget 3.

Efter år 1865, då Göteborgs Utskänkningsbolag övertog kommercen, fanns vid Kungstorget värdshus nr 5 i Willerdings hus, utskänkningsstället, sedermera värdshus nr 9 i Blombergs hus samt avhämtningslokal nr 17 i Blombergs källare. Sistnämnda ställe hölls öppet från klockan 7.00 till 19.00, men här fanns stränga restriktioner; man fick köpa hur mycket som helst, dock ej mindre än en halv kanna ( 1,3 liter )!

Denna inskränkning väckte på sin tid mycket ont blod. Men det var ej så farlig som det kanske låter, på utskänkningsstället ( i samma hus ) kunde man hämta eller vid disken dricka hur litet som helst. Brännvinet var dock dyrare här. Dyrt är ju dock ett relativt begrepp. Vid disken kostade 5 cl brännvin 1851, 3 öre och 1860 hade det höjts till hela 5 öre. Då det dessutom låg krogar i kvarteren runt Kungstorget. Härom vittnar följande roliga insändare i Förposten 17 juli 1869:

”Till den nitiska och självuppoffrande styrelsen för Göteborgs Utskänkningsbolag hemställes vördsamt, om icke trottoaren utanför Bolagets utskänkningsställe i Blombergska huset vid Stora Salutorget kunde genom direktionens bemedling befrias från de hopar av mer eller mindre överlastade personer, som där hava sitt dagliga tillhåll till stort hinder och obehag i synnerhet för de stackars fotvandrare som har sin väg därförbi till träbron över vallgraven. Polisen har mycket att säga i vårt samhälle, men insändaren vet att bolagets makt är större.”

Stora Salutorget eller Kungstorget bedrevs livlig handel med lantmannavaror på veckans "fardagar" - onsdag och lördag. Hemslaktat kött och andra produkter såldes direkt från de hästförspända kärrorna. (Foto: Göteborgs stadsmuseum)

Under torgdagar, för att ej tala om marknadsdagar, myllrade Kungstorget av säljare och köpare. På onsdags- och lördagsmorgon stod bönderna kärror i långa rader utefter gatorna som leder till torget, bevakade av poliser. På slaget fem satte karavanerna i gång och sedan blev det en vild kappkörning för att få de bästa platserna. Till detta torg med sitt brokliga folkliv drogs som flugor till en sockerbit en mängd mer eller mindre förkomma individer, som här såg och tog chans att förtjäna några ören till ett glas brännvin eller helst fler.

Främst bland dessa skall den legendariske Kalle Goberg nämnas, göteborgsbonden som blev ryktbar genom att rädda domprost Wieselgren undan döden i Kaponiergraven. Den väldige sjäsörjaren och människovännen hade efter högmässan i Hagakyrkan besökt några sjuka och behövande i Haga och skulle därifrån i samma ärende bege sig till Masthugget. Då den enda bron över det ruttnande, stillstående vattnet i Kaponiergraven (den sträckte sig i samma riktning som gatan i Haga med samma namn) fanns ner vid Nya Allén, sökte Wieselgren i sin iver taga sig över mellan ett par bryggor, men isen brast och åldrige mannen kämpade för sitt liv i det kalla vattnet. Vid hans och sonen Haralds nödrop kom då Goberg ilande – han trivdes bra i Haga, där fanns det gott om krogar och man var här ej så iaktagade av polisen som inne i staden – och räckte prosten en räddande hand.

—Min käre Kalle, så prosten, sedan han hjärtligt tackat sin hjälpare ur nöden, vad kan jag göra för dig som tack?
— Ge mig pengar till ett par nya byxor, för det behöver jag, sa Kalle.
— Kom hem till mig i veckan, så skall jag ha köpt ett par byxor till dig, sa Wielsegren, som väl kände sin Pappenheimare.

Pappenheimare, soldaterna i Pappenheims kyrassiärregemente. Ordet förekommer i uttrycket ”känna sina pappenheimare” med betydelsen veta hur en viss grupp personer, om vilka man har god kännedom, kan tänkas handla i en viss situation. (Källa:Nationalencyklopedin )

— Nej så Kalle, jag vet bäst själv vilken byxor jag vill ha.

Suckande, visste domprosten av lång och bedrövligt erfarenhet att pengarna omgående skulle förvandlas till brännvin och troligen i tidernas fullbordan även till ”kaffe med dopp”, tog den store människovännen fram plånboken och lämnade ett par sedlar till Kalle, som glädjestrålande försvann bland Hagas små kåkar.

Men för en gång skull hade prosten räknat fel. Då han nästa söndag förrättade altartjänst i själva domkyrkan trängde sig Kalle Goberg fram till altarringen, vände ryggen mot domprosten, böjde sig ner, vek upp rockskörten och ropade med hög röst: – Där ser du präst, jag köpte mig allt ett par byxor ändå!

Jag har väl nu kanske kommit lite vid sidan om ämnet Kungstorget, men Kalle Goberg var en av de mest kända original vi haft i Göteborg och då hans förnämsta tillhåll var just Kungstorget så är det på sin plats att vi placerar in honom i Kungstrogets historia. Jag tror han känner sig väldigt stolt över detta där han nu sitter vid Sankte Pers sida ”ovan där”.

For att nämna några rader till om denne vagabonden, så berättas det, att han kunde sitta på en krog i Majorna och höra när en kork drogs upp ur en flaska i Nyfikeliden, men bäst trivdes han på och omkring Kungstorget. Vid ett tillfälle fick han böta hela fyrtio riksdaler för fylleri, som förvandlades till sju dagars ”elvakaffe och skorpor”. Göbergs stående benämning på ”vatten och bröd”.

— Nu har du skaffat dej sommarnöje sade polismästaren, när domen upplästes.
— Då slipper jag resa till Särö i år. Tjo, mina herrar! genmälde Goberg.

Tillbaks till Kungstorget.

Kungstorget var länge Göteborgs förnämsta saluplats för kött av stor- och småboskap, och då djurkropparna styckades på torget och köttet såldes från öppna salustånd, kan man lätt föreställa sig hur det skulle se ut för att ej säga luktas på det med vanlig kullersten belagda torget. Under regndagar bildades blod, avfall och hästspillning en välling, som sögs ned mellan stenarna och åstadkom otaliga bacillhärdar. Vid torr och blåsig väderlek svepte dammolnen fram över torget och infekterade saluståndens köttstycken.

Wily Grebst år 1913 startade sin boulevardtidning Vidi, satte han nästan från början i gång med en våldsam kampanj mot dessa ohygieniska förhållanden. Han grälade och stormskällde på sitt speciella sätt – och i den vägen har han väl aldrig haft sin like i Göteborg – men ingen låtsades om honom och snusket fick fortsätta. ”Grebsten” var dock finurlig som få och fann på råd. Han lät stadskemisten ta prov mellan stenarna och dennes analyser gav så fruktansvärda utslag att djurstyckning på torget förbjöds, och all kötthandel flyttades till hallarna och bodar i bazarbyggnaden.

Det har alltid stått strid om Kungstorget, och det är inte så många år sedan myndigheterna ville bygga bilgarage under torget, men protesterna blev så stora att förslaget togs tillbaka. Kungstorget kommer säkert att även i fortsättningen bli den stora samlings- och inköpsplatsen för göteborgarna. ”Bönderna” på torget och kötthandlarna i Saluhhalen kommer säkert att se till att det så sker.

Av: Harry Bohman
Källa: Vi från Vega, årsbok 1986-1996

About Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!

Kommentera gärna!