Långa dagen

Mossan de e nån på dörra, ja legger i badet, de vet la ja, ska ja öppna eller? Ringer eller knackar de (vuxnaoch främmat fick använda ringklockan, barn fick knacka)? De nån som bånkar, då e de en onge, öppna dåda.

De e Eddymätanna, han ä pesseblöt för de regnar, får han komma in? Nä gå ut mä er. Vi går ner te fösstaa våningen, har du röka eller? Ette en snajp, fassan görar ner dom i pipa, för han har ingen tobak. Tsstss, va natta. Vi tänder varsin tändsticka, och gnager av tändsatsen, det smakar lite salt, änna som salmiak, tyckte vi.

Käringa i kemekalieaffären sa att de e tusen miljoner görfarliga grejer i tändstecker, men de skiter la ja i sa Eddy. Ska vi decka in om de legger nåra tomflasker i pokerbergen? De e la ette nån nötta te när affärera ä stängda å de ette går å panta, dö.

Dörra te svalen flyger upp. Jävla de e Änggren (vicevärden), vår fasa och skräck, trodde vi, men de va bara NN.

Hahah garvar NN, sket ni påer nu då? Dejodde vi la ette, vi sågla när du kom tss tss. NN var harmynt, men var alltid glad, han brossa Gysstav va änna lite mari, å hade ett brunt och ett blått öga, dom bodde uppe i Betel, men vi var kompis med dom ändå.

Vafför ä du svått i käften frågade Eddy? Affpottekkalakkriss svarade NN, en fick inte stå för nära, när han sa nåt, för då fick man en gratis dusch.

Har du nån kvar eller? NN svarade, genom att ta ut en bit ur käften och sa , du kan slecka lite om du vell, hahaha. Men sen tog han upp en stång lakrits ur fickan, bröt av en bit till oss, och Lelleleif som just kommit ut.

Det var en tråkig dag, den längsta på hela året sa Eddy, åsså regna de. De e la ette den längsste dan, ä du bäng elle, de e ju Midsommardan, de vet alla. Vafför heter de Långfredan då, tycker Eddy med intelligent uppsyn? Däfför att i dag e di ute å feskar lutfesk sa Lelleleif.

Lutfesk?? Ja mossan sa att dom feskar den i da, Långa hetter den, å sen blir de lutfesk åan. De e de la ette , de e ju de me Jesus å Oljeberget å den gängen de handlar om tyckte NN å ja. Tjöta ette om de, tycker NN, vi stecker upp te mett, käringerra gör fnittarr i da. Fnittar, va e de? De e smeker som dom skär bott kantera ifrå, å skalkarna åsså delar dom änna på metten svarade jag som vesste, för så jodde mossan te maskeraden, änna. Vi gamar skalkarna, de kan va Barkis.

Vi gick upp mot Betel, tanterna höll till i lokalen där söndagsskolan brukade vara. Ja går in sa NN och öppnade dörren, har i nött hästabrö eller?

Vesst svarade hans mossa, de står en hel Arikansk mjölsäck där, den kan du ta. NN kom ut med den vita bommullsäcken som en gång varit fylld med Amerikanskt mjöl.

Vi decka in innehållet direkt, jaaa, Barkis me frön, och på kanterna var det smör, men inte på skalkarna, men man kunde lägga skalkarna änna som pålägg så ble de gött. Dom svåtte (Kavring) kan hästarna få, men vi stecker ette dit förrn de slutar regna.

Vi går la hem te maj tycker NN, åkaj tycker ja, e de nån hemma? Nä brossan å fassan ä i Tyskland. Vi går in hos NN och han tar fram hemmahjord apelsinsaft, med citronskal i, vi dricker saft och käkar Barkisskalkar tills magen säger stoppp. NN tar fram fassans diktafon, som är som en liten bandspelare, men spelar inn på en metalltråd. Vi snackar in lite, och man lyssnar förundrad på sin egen röst, som inte alls låter som man trodde.

Sen går vi in i storarummet, och harrejavla där står en TV. NN sätter på apparaten, något program är det inte, men vi blänger in tesbilden med nöje. NN visar hur man kan få bilden att rulla, både uppat och neråt. Va ska i ha te medda frågar NN. Köttsoppa, svarar jag, de e gött om en slepper äta upp palsternackarna, va ska i ha? Strumper. Vadå strumper? Får i kål. Tssst, natta. Men med magen full av barkis kändes det so att de änna kvetta mä meddan.

Efter en stunds tystnad säger NN, undrar om dom får möke Lutfesk, och resonemanget tar fart igen. De va gött å leva, och de värdsliga problemen var små.

Kommentarer

comments

Jonhy Seger

Om Jonhy Seger

Här följer berättelser från en barndom, ungdom och senare ett sjömansliv. Johny Seger skriver – naturligt och på sitt mycket personliga sätt – om livet i Masthugget och ombord på fartyg med Göteborg i aktern och en besättning med inslag från många delar av världen. Varmt, omsorgsfullt berättat och alltid med ett hjärta i vår stad. En grabb från Masthugget i sitt esse!

Det här inlägget postades i Johny's berättelser och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!