Passader o monsun!

Ibland möts man i passader och monsun, ibland möts två Göteborgare någon annan stans. När jag mötte brossan, eller, den sorliga dagen då Jesus endast aderton år gammal, drunknade.

Till sjöss fick man lära sig att alltid ta sig i akt, men levde livet i realtid och hade inga extra liv. Visst var det några som tog sig i akt och trots det ”gick på en mina”, men det var oftast dom som inte ”höll stilen” som det gick illa för. Det fans även skrivna och oskrivna sjömans lagar som alltid måste följas både ombord och på fritid i land. Lärde man sig inte, eller struntade i dessa, så blev karriären till sjöss kort. Detta gällde alla och oss uteseglare speciellt.

M/S Kyoto hade lämnat Staden Davao´s hamn ”Sassa” och nästa hamn var en liten stad även den på Mindanao i Filippinerna, vi anlöpte, och ankrade på redden. Ett, svartmålat, fartyg låg inne vid den enda kajen. Klockan var runt tolv på dagen, och några av oss hade frivakt och ville på något sätt ta oss iland. Någon ”speed boat” för transport fans inte mitt på dagen, den brukar ordnas av agenten i land för att hämta besättningar sådär vid femtiden, och åter ombord vid midnatt eller 07,00 nästa morgon. Men, i alla mindre hamnar brukar det dyka upp små utriggarkanoter eller andra flytetyg ”speed boats” ”WallaWalla” mm, runt ankrade fartyg.

På Filippinerna är det ofta Sea gypsy barn som vill att man skall kasta mynt i vattnet som dom då dyker för att hämta. Dom brukar ropa ”givememoneyIdive” hela frasen i ett ord. Röen Ulf Svenne Magnus och jag förhandlade med ett av dom som var lite äldre, om möjlig transport iland. No problem,10 peso, och via en replejdare som redan hängde over relingen akterut, så satt vi snart i en utriggare kanot med kurs mot land . När vi nådde stranden såg vi att det fans ett antal kanoter och iden dök upp, varför inte hyra en av dom och fixa till lite picknick.

Efter inköp av en flaska Tandway rom och två lådor öl samt några stora block med is kajkade vi iväg med kanoten som vi hyrt för en liten summa Pesos och fyra packar cigarretter. Vi beslöt att ta en runda ut till båten för att hämta mer cigg, då dom inhemskt tillverkade ”Amerikanska” Marlboro ciggarna smakade vedervärdigt. Flaskan med rom låg i kölen, vi hade redan taget en stänkare på man för att styrka paddelmusklerna, sen kajkade vi ut till Kyoto för att hämta mera cigaretter. Med detta avklarat, beslöt sig Svenne att ta sig en liten extra sup för att den han tidigare taget nog var ganska liten och satt endast i ena armen. Han satte flaskan till munnen och tog en klunk, började genast spotta och hulka varvid hans löständer åkte ut och överbord. Svenne hade av en illvillig Australiensare uppe i Queensland Australien, några år tidigare med hjälp av en av ädelträ massiv tillverkad barstol fått tänderna utslagna baras nitton år gammal.

Svenne tar avstamp dyker, får tag i tänderna och kommer upp till ytan. Tar då tag i utriggaren på kanoten för att häva sig upp, med resultatet att utriggarkanoten välter. Fyra befarna sjömän ligger nu i vattnet men en kapsejsad kanot i hajrika vatten en kilometer från land ,vi försvarade oss senare med att vi alla seglade i maskin och inte hade någon vana att hantera fartyg under sådär, femtusen ton, som drevs med paddel.

Anledningen till rektionen mot den tilltänkta styrketåren var den att flaskan hade legat i slagvattnet i kölen på kanoten och då korken satt lite löst hade saltvatten läckt in i flaskan. Vi kan nu liggandes i vattnet inte länsa kanoten, men det gick ändå att någorlunda sitta i den och sakta sakta paddla emot land. Svenne som satt tillbaka tänderna sa, jävla tur att jag tog söndagsstället med gultanden i dag. Svenne hade två uppsättningar, ett sön och landgångsställ med och ett vardagsställ utan guldtand, det var guldtanden som glimmade i vattnet så att jag såg och kunde simma ikapp gaddarna när dom dalade neråt i djupet, konstaterade Svenne. Efter ett hiskeligt paddlande tog vi oss utpumpade iland på en strand och där på stranden fanns ett par skjul och en stor plåttank med färskvatten potable water stod skrivet på den men ingen av oss visste vad som med det menades. Det betyder nog swimmingpool på Tagalogg säger Röen, vilken tur, och vi hoppar i för att skölja bort saltet. För att torka lade vi oss i skuggan av kanoten som vi hade draget upp en bit på land, drack några San Miguel beer och somnade alla in ett tag.

Vi vaknade flera timmar senare av att någon spelade musik, jag tittade upp och runtomkring oss var det nu fullt av folk som satt vid bord med vita dukar och ”dinerade”. Men va i helvete säger Ulf som annars är som Norrlänning ganska sparsam med orden. En servitör med vit jacka dyker upp och frågar belevat fast med ett lite flin, are you ready to order sir? Vi befann oss nu plötsligt mitt inne i THE GOLDEN YATHCLUB OF ILLIGAN, en privat club som drevs av stadens burgna borgare som packade upp inredningen på kvällen då den på dagarna inhystes i de två plåtskjulen invid vattentanken, och bar ut samt ställde upp bord och stolar på den yta som torrlades när tidvattnet drog tillbaka havet.

Vår kanot stod nu parkerad mitt bland borden, klockan var nio på kvällen och det var kolmörkt. Vi var väl här först sa Röen, men tillade när vi beställde Tandway med cocacola, hoppa över isen grabbar, då vi insåg att vattnet för istillverkning kom från tanken som på sidan hade texten Potable Water målat med Gotiska Bokstäver i vit färg.

Vilka var vi ?

Röen kom från någon liten håla mellan Norrköping och Finspång, han hade förvisats till sjöss för att lära sig veta hut, av bystämman och sin mormor, som i femton år gjort fruktlösa försök att uppfostra honom, men alla försök med hot och rotting ledde inte till någon förbättring av uppförandet. Droppen som fick mormors kopp att rinna över var nar han en regnig dag lyckades skalla ihjäl skrothandlarens häst, samt skrämma sin lillasyster så från vettet att hon av den episoden började stamma och fortfarande gör det. Röen berättade själv att det hela var ett missförstånd, han hade bara stulit några av mormors kopparkastruller för att kränga av till Zegojnern som den fete slokmustachprydde av okänt ursprung, skrothandlaren kallades. Röen visste att när hästen stod parkerad utanför krogen vid tolvtiden på dagen så kunde man göra affär med sitt skrot . Emellertid blev det dispyt om värdet av kopparkittlarna, Röen ville ha extra för att kittlarna kunde förtennas och säljas för minst dubbla skrotpriset ansåg han, men Zegoiner betalade bara skrotpris.

Missnöjd gick Röen ut och klappade till hästen på nosen, hästen hade vana av elaka människor och bet följaktligen Röen i armen. Röen gav då hästen en Dansk skalle och hästen sjönk ihop mellan skacklarna. Jävlar tänkte jag, sa Röen och kastade mig upp på cykeln som han utan lov och hot om stryk ändå lånade av mormor när han så tyckte. På väg hemåt började det regna, han svängde då in till ett torp som stått öde i tiotals år, för att söka skydd för regnet, i ett nafs hade han brutet sig in i stugan. Och där i halvdunklet, bland annan bråte stod Hitler i full uniform. Röen hade sett Hitler i tidningen och bior många gånger när han brukade ”planka” in på tältbion som for omkring i bygderna och visade journal samt, för det mesta Åsa Nisse, och andra pilsnerfilmer.

Röen besvarade Hitlers välkända hälsning och undrade instinktivt hur den Nazzen hade hamnat där. Det visade sig att gubben var en skyltdocka med kakiskjorta lederhosen skärmmössa svarta skor vita knästrumpor och en armbindel med svastikan på högra armen. Röen brydde sig inte om att fundera över något hemligt nazistsympatiskt förbund hade, what ever — men han insåg att skyltdockans kläder var i mycket bättre skick än hans egna, speciellt hans kortbyxor, som var reparerade, i baken, med flerfärgade lappar och dessutom var Hitlers helt torra. I ett infall av kreativt tänkande bytte han kläder med Hitler men kom sen att tänka att det var nog bäst att ta med gubben nu iförd lappade kortbyxor ifall någon skulle komma förbi och känna igen den lappade byxbaken och därav dra ofördelaktiga slutsatser. Nära hemmet började det åska och spöregna, men det fans ett bra regnskydd alldeles i närheten där Röen brukade kampera när det blev lite för hett om öronen.

Det var en transformatorstation tillhörande elverket, dörren var inte låst och om man kröp bakom transformatorn som surrade hemtrevligt och spred angenäm värme, så fans det plats att sträcka ut sig och ta igen sig om man så ville. Även traktens luffare kände till detta lilla krypin. Röen tyckte att detta var en bra viloplats för Hitler och började kånka in gubben i, men, gubben var dyblöt och anslutningarna på transformatorn oisolerade. Resultatet blev att Hitlers blöta huvud kom i kontakt, och det blev kortslutning så halva Hitler gick upp i rök och eld.

Nu försvann strömmen från mormor och andra små hemman, men detta var vanligt då åskan gick, och man visste att transformatorn kunde lösa ut Mormor visste hur man skulle slå till igen och även Röens lillasyster hade denna tekniska insikt om elteknik Eftersom hennes ben var mycket raskare än mormors så var hon först på plats och rusade in i transformatorhuset för att se en halvt förkolnad människa med storebrors kortbyxor liggande på golvet. Följden av detta blev alltså kroniska talsvårigheter och stamning.

Detta samt misstankar angående Röens inblandning av hästens hädanfärd blev början av Röens karriär till sjöss i maskin. För övrigt hade jag seglat ihop med Röen på en Jonsonbåt, och i Mazatlan i Mexico en kväll när jag satt och åt middag på stadens hotell kom Röen inridande på en stor svart gris, i matsalen, iförd engelsk björnpälsmössa som han stulit från en vaktpost utanför Buckingham Palace i London, Holländska massiva träskor, samt Svetsiska läderkortbyxor. Det slutade i fylleriarresten. Ulf tyckte nu att vi borde ta oss intill staden och kolla läget lite grann, eftersom Ulf sällan hade något att säga så lyssnade man extra när han så gjorde. Ulf hade en gång blivit lovat däng i Manilla av en muskelstinn Filippinare som en gång vunnit någon Mr Filippini muskelman tävling Fernandez hette Filippinaren, och mönstrade av ren slump andre kock ombord.

Ulf beslöt sig att börja pumpa skrot, och två år senare hade han skaffat sig en imponerande kroppshydda. Vi låg i någon hamn i Japan och vi satt i mässen ombord Ulf och jag, det var lördag och andrekocken var ensam i byssan. Gå ut i byssan, ta med kockfan iland på kajen (så löste man mot man konflikter till sjöss, aldrig slåss ombord) och red ut affären, så går vi iland sen sa jag. Ulf tittade på mig och sa schuuh. Han gick ut till byssan och sa komm onn din jävel. Fernando vände sig om och hade en Colt 45 i näven, han sade, (det var ägg och bacon till frukost) flinade sunny side up or over easy? Ulf kom tillbaka till mässen och sa, äh, ja, sket it, men rädd blev han. Vi började gå inåt stan som låg en mil därifrån, blev påhoppade av ett gäng robbare på vägen men klarade ut situationen med knytnävarna, Svenne fick en enliters cocacola flaska i huvudet vi hade turen att passera ett apotek på vägen. Tjejen bakom disken kunde även sy ihop såret med ett par stygn, ibland flyter det på bra tyckte vi alla och gav henne några Peso för besväret.

Svenne och jag seglade ihop flera år, han hade gått iland i Australien i några år, och inte varit hemma på tio år eller så. Svenne hade jobbat på sockerrörsplantager, sågverk, och byggt järnväg i bushen. Han hade även hunnit med att bryta lårbenet samt att få alla tänderna utslagna i land i Australien. Han mönstrade senare av i Hong Kong och for hem till Vimmerby och gifte sig med Monika som varit hans stora kärlek ända sen småskolan.

Magnus var Norrman, en mycket trevlig kille med äventyr som största intresse, han stannade på en liten ö på Filippinerna och gifte sig med hövdingens dotter, samt efter att ha konverterat till muslim skaffade sig några fruar till. Iallafall skrev han så på det vykort han skickade till mig några år efteråt där han på framsidan av kortet poserade iklädd bastkjol och beväpnad med ett spjut samt omringad av barn i olika åldrar.

Jag som heter Johny är bara en enkel grabb som växte upp i barnrikehusen på Älghagsgatan Masthugget Göteborg och nu seglade reparatör i maskin till sjöss såsom så många andra, därifrån. Vi kom fram till staden och där, står Lasse Trikarn från Angered mitt på gatan!! Hej, men va fan, jo jag seglar på Scandia Clipper som ligger vid kajen säger Lasse. Jag är kvar ombord Kyoto svarar jag, Lasse och jag var goda skeppskamrater ombord Kyoto, som han hade mönstrat av, jag tror det var NY något år tidigare.

När vi seglade ihop så kallade vi varandra ”brossan” troligtvis därför vi var så olika varandra, jag ganska storväxt och Lasse ganska tvärtom, och att barnen i Fillipinerna påpekade att eftersom vi båda hette Lasse (jag Lars Johny)så måste vi vara bröder. Vi bestämde oss genast för att fira detta mot alla odds oväntade möte, vad är oddsen att två Svenska fartyg ligger i samma hamn på samma gång och återförenar två vinddrivna sjömanssjälar på detta vis?

Minst sagt osannolik. Men Lasse var lite nedstämd och berättade varför, jo, Jesus hade drunknat för några dagar sedan och skulle i morgon begravas. Jesus dog på ett kors för snart två tusen år sen replikerade jag naturligtvis, men Lasse berättade så här gick det till Jesus som var en Mexikansk 18 år gammal bondpojke som gått till sjöss och seglade matros, han hade tillsammans med en annan besättningsman från Scandian Clipper som då låg på redden, snott en kanot (Lasses definition) för att paddla ut till båten i något ärende. När dom kom fram så paddlade dom runt bogen och i samma ögonblick lade Scandian Clipper av ena ankaret rakt ner i kanoten, med följden att de båda ramlade i vattnet.

Jesus kunde inte simma och drogs under fartyget, han hittades ett par dagar senare stendöd på en sandstrand i närheten, och skulle begravas, i morgon, sa Lasse. Jag har ett minne av att han låg där i kistan med kistlocket, öppet, ansiktet var smyckat med snäckskal, kanske för att fiskarna hade, jaja. Alltså drunknade Jesus som var en enkel hombre från Mexiko genom att ha oturen att få ett ankare på flera ton släppt rakt ner i en stulen kanot någonstans på norra Filippinerna, på tal om odds så är väl detta märkligare även att möta Brossan i Illigan, eller vad tycker du Lasse, kommentera gärna om det är något som jag mins fel.

Som avslutning kan jag tillägga att vår inhyrda kanot fick ligga kvar på stranden resten av charterperioden, och så blev det dags för avgång, mot nya äventyr och hamnar.

Filippinerna

Kommentarer

comments

Jonhy Seger

Om Jonhy Seger

Här följer berättelser från en barndom, ungdom och senare ett sjömansliv. Johny Seger skriver – naturligt och på sitt mycket personliga sätt – om livet i Masthugget och ombord på fartyg med Göteborg i aktern och en besättning med inslag från många delar av världen. Varmt, omsorgsfullt berättat och alltid med ett hjärta i vår stad. En grabb från Masthugget i sitt esse!
Det här inlägget postades i Jonhy's berättelser och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!