Polarexpeditioner 1896-1897, under ledning av Salomon August Andrée

M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896. Nils Ekholm som hoppar av projektet då expeditionen skjuts upp ett år på grund av nordliga vindar vid startplatsen på Danskön. (Digitalmuseum)

Det första fotot är sannolikt taget på däcket till M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896 och om mannen på bilden är Nils Ekholm måste bilden vara tagen 1896, eftersom Ekholm hoppade av projektet.

Jag söker vidare bland historien kring polarexpeditionen.

Den 7 juni 1896 avgår ångfartyget Virgo från Göteborg – fört av kapten H L Zachau. Nordpolsfararna – överingenjör S A Andrée, fil dr N Ekholm och fil kand N Strindberg – finns ombord för att via Tromsö nå Spetsbergen. Man ska söka en lämplig plats för en ballonguppstigning. Kvällen innan har de en festlig middag på Lorensberg. Efter ankomsten till Spetsbergen kan expeditionen tyvärr inte finna någon fullt passande plats, utan man erbjuds att från Danskön göra ett försök. 
Ballonghuset uppförs, ballongen fylls och allt står klart för avresa. Men några välvilliga vindar uppstår inte – snarare ihållande nordliga!

Så vad återstår? 
Ballongen töms och lastas åter på fartyget Virgo som för sällskapet tillbaka till Göteborg. Kanske känns det snöpligt vid återkomsten den 29 augusti 1896…

Försöket, året därpå, slutar mycket tragiskt.

Sommaren 1896 blev, som jag nämnt ovan, ett misslyckande. Trots det gör försöket dem ändå världsberömda. Den ballongfärd som aldrig blir av debatteras i pressen i hela Europa, och det uppstår två utgångspunkter En anser att Andrées företag är en galnings idé och andra ser männen som hjältar som utan tvekan ska bli de första att nå en punkt på jordklotet där ingen människa ännu satt sin fot…

Nils Ekholm som vi ser på fotot är en av hjältarna, men den långa väntan på Danskön i Spetsbergen gör honom missmodig och tvivlande. Ekholm förlorar sin tro på framgång – han lämnar och kommer att bli den beskaste kritikern av experimentet.

Pressen ökar och allt blir ett spel på vinst och förlust. Antingen ska Andrée ge sig av in över polen – för att återkomma som segrare eller stanna kvar – ihjälfrusen någonstans på de oändliga isvidderna, eller avstå från försöket och betraktas som en slagen man.

Andrée har viss arktisk erfarenhet sedan tidigare, eftersom han hade övervintrat på Spetsbergen 1882-1883 som deltagare i den svenska expeditionen under det första Internationella polaråret, och tanken på en luftburen polarfärd mognar nu alltmera hos honom. Han lägger fram sina planer för A E Nordenskiöld som entusiastiskt stöttar honom, och 1895 presenterar han sitt projekt med ett föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm.

Andrées planer stöter till en början på motstånd inom etablerade kretsar inom polarforskningen, men opinionen svänger snart till hans fördel och inom kort hade han den för expeditionskostnaderna begärda summan 130 000 kronor garanterad genom bidrag från kung Oscar II, Alfred Nobel och Oscar Dickson i Göteborg. Detta möjliggör ett genomförande av expeditionen redan 1896 och förberedelser tar snabbt fart. Andrées förbindelser med staden Göteborg är sedan tidigare goda och här bor även hans bror, sjökapten Ernst Andrée. Denne är en handlingskraftig man och han får nu en central position under tillrustningarna för expeditionen.

Våren och sommaren 1897 närmar sig nu snabbt och man börjar förberedelser för en ny polarfärd. Till ersättare för Nils Ekholm har Andrée utsett civilingenjören Knut Fraenkel (1870-1897) och som reservman – ifall någon skulle få förhinder – löjtnanten Gustaf Vilhelm Emanuel Swedenborg (1869-1943).

I en tidningsartikel står att läsa; ”Varje man, som vill fara fram och tillbaka till Nordpolen med luftballong, är en narr, en svindlare, eller en svensk…”

Galningar? Sannolikt, och är därmed tvingas de att ge sig av under den kommande sommaren, för att inte betraktas som svindlare. Nationalstoltheten kräver detta.

Andrée har testat sin metod med släplinor i färder med ballongen ”Svea” och har nått goda resultat. Åren 1893–95 gör Andrée uppstigningar med ”Svea”. Trots att färderna visar ballongseglingens nyckfullhet – ett svårt haveri inträffar i oktober 1893 – börjar Andrée överväga en nordpolsexpedition. Det pågår en kapplöpning mellan flera länder i försöken att nå polen. Ballongen ”Örnen” tillverkas i Frankrike av 3 360 kinesiska sidenstycken.
Den första människan på Nordpolen kan bli en svensk!

Knut Fraenkel och Vilhelm Swedenborg är snart i Paris för att öva inför den kommande färden eftersom ingen av dem någonsin har varit uppe med en ballong. De får snart träna med ”Örnens” båda byggare, de franska ballongexperterna Henri Lachambre och Alexis Machuron. I ballongfabriker ser de båda männen för första gången farkosten som ska föra dem till polen. Den första anblicken är inte särskilt trovärdig. ”Örnen” ligger på golvet, tom på gas, platt som en pannkaka!
Sömmarnas sammanlagda längd är fjorton kilometer. Fylld rymmer ”Örnen” ungefär 4500 kubikmeter gas.

Den 11 mars 1897, knappt två månader före planerad polarexpedition, gör Fraenkel och Swedenborg sin första ballonguppstigning. Med några flaskor vin, vitt bröd och stekt kyckling som färdkost flyter de fram över hustaken i Paris. En strålande sol värmer och i det ögonblicket är det omöjligt att tänka sig att resan till Nordpolen skulle bli något annat än en bekväm utflykt.
De två svenskarna fortsätter sina ballongövningar under den parisiske mästarens överinseende. De börjar dessutom träna ballongsegling med släplinor. Släplinorna är långa, tjocka och tunga trossar som hänger ut från gondolen. Deras tyngd drar ballongen mot marken så att en del av de hängande linorna hela tiden hade kontakt med marken.

Det är viktigt att behärska släplineseglingen. “Örnen” ska kryssa och hålla bestämd kurs även om vinden inte blåser den mot polen. Släplinorna är dess köl och genom att ställa seglet i en viss vinkel mot vinden ska “Örnen” kunna styras. Släplinorna ska hela tiden ha kontakt med den underliggande isen. Det är åtminstone tanken bakom Andrées konstruktion.
Övningstiden tar slut – nu ska den långa färden mot polen börja – det första målet är ballonghuset på Danskön på Spetsbergen.

”Grupp på Svensksund”: Ehrensvärd, Stake, Strindberg, Fraenkel, Norselius, Machuron, Lembke, Celsing, Andrée, Swedenborg. (Grenna museum)

Klockan 6 på eftermiddagen den 18 maj lossas kanonbåten Svensksunds förtöjningar. Kung Oscar II ställer kanonbåten till förfogande och som nu lämnar Göteborgs hamn. Tiotusentals människor samlas i hamnen för att se hjältarna ge sig av. Medan massorna hurrar och fartyg i hamnen hissar flaggor lämnar Andrée och hans sällskap kajen.

Ett triumfens ögonblick – kanske det enda triumferande ögonblick som Andrée och hans medresenärer ska få uppleva…

De kommer till basen på Danskön den 30 maj. Andrée är orolig under båtfärdens sista del. Vinden och isen under vintern kan ha förstört hans ballonghus – om det är obrukbart ska allt vara förgäves. Ingen tid finns för att bygga upp det på nytt och “Örnen” skulle i så fall aldrig kunna fyllas med vätgas.

Det visar sig att ballonghuset har klarat vinterns påfrestningar. Visserligen täckt av is och snö, men det står kvar. Andrées oro ersätts med optimism. ”Örnen” kan fyllas.
Två ton tunga ballongkolli släpas upp från fartyget till ballonghuset, och en av konstruktörerna börjar snabbt arbeta med att göra ballongen färdig för den kommande färden.

En person tycks inte dela den växande optimismen – Swedenborg som är reserv för Fraenkel och Strindberg – om någon av de båda männen inte kan ställa upp ska han få rycka in, men varken Strindberg eller Fraenkel visar några tecken på att insjukna eller lida av sviktande nerver.
För varje dag som går blir Swedenborg allt mer övertygad om att det är han som ska få stanna och han grämer sig. Känslor han dövar med härjningar i expeditionens spritförråd.

Efter en månads förberedelser står ballongen ”Örnen” äntligen startklar. Det enda som återstår är väntan på rätt väder och rätt vind. Dagarna går och perfekta förhållandena vägrar envist att infinna sig. Ingenting händer och under denna väntan upptäcker konstruktören ett oroande tecken – ballongen förlorar alldeles för mycket gas.
Vad som var orsaken kan ingen lista ut.

Kommer ”Örnen” verkligen klara färden över polen? Men Andrée bekymrar sig inte, han anser att ”Örnen” är världens i särklass bästa ballongkonstruktion och han räknar inte med att de skulle möta annat än vackert väder under sin resa. Strindberg verkar inte hysa några tvivel och Fraenkel tycks inte heller reflektera. Andrées trovärdiga och trygga gestalt är övertygande.

Den 11 juli väcks Swedenborg och Fraenkel av högljudda rop och skrik – nu är vinden stark och sydlig – dagen för avfärd är inne. Det skyndar ur sina kojer, får på sig kläderna och rusar ut. Swedenborg hoppas in i det sista att han ska få sin chans, men icke. Varken Fraenkel eller Strindberg har några tankar på att avstå.
Ett par timmar senare är allt klart. Andrée ger startkommando via en megafon:

– Kapa förtöjningslinorna!

Linorna huggs av och under några sekunder står ”Örnen” kvar – orörlig och väntande. Så äntligen höjer den sig sakta upp från ballonghuset.
Fraenkel kämpar med ballongens segel, Strindberg börjar ägna sig åt att fotografera avfärden, medan Andrée står kvar på samma plats, stirrande ut över gondolens kant. Ballongen driv ut över vattnet.

– Vi ligger på för låg höjd, skriker Fraenkel till Andrée…

Andrée tycks inte höra honom, ty plötsligt förlorar ballongen höjd och den vrider sig runt och seglet som är riggat på läsidan för att pressa ballongen uppåt, men får plötsligt motsatt funktion! Några sekunder senare slår gondolen med full kraft mot vattenytan…

Andrée och Strindberg grips av panik och kastar ut ballasten. Sandsäck efter sandsäck skärs loss från repen. Fraenkel skriker åt dem att låta bli och lyckas på egen hand att bärga seglet. ”Örnen” höjer sig över vattnet. Faran är över för stunden – två av ballongens tre släplinor har gått förlorade. Ballongen har redan förlorat manövreringsförmågan!

Värre är det med barlasten som Andrée och Strindberg lossat. ”Örnen” har blivit friseglande. Den återstående släplinan hade ingen kontakt med marken och ballongen stiger upp mot sjuhundra meters höjd!

Fram mot kvällen börjar de första olycksbådande tecknen visa sig. Temperaturen sjunker när ballongen glider in över de allt mer kompakta ismassorna. Temperatursänkningen påverkar ballongens lyftförmåga i långt större utsträckning än vad Andrée beräknat – en halv grad kallare tyckts motsvara en höjdminskning på tvåhundra meter!
Männen ombord lämpar ut mera barlast för att undgå den mer ostliga vind som blåser närmast över isen. Ballongen som varit nere på omkring hundra meters höjd lyfter ur de lågt liggande molnen och går åter upp på sexhundra meters höjd…
Några timmar senare sjunker temperaturen ytterligare och ”Örnen” närmar sig på nytt isen. Det ska snart visa sig att minskningen av bärkraften fortsätter. Ballongen sjunker mer och mer, samtidigt som den framdrivande vinden mojnar.

Klockan två på natten står ”Örnen” helt stilla. Insvept i fuktiga dimmoln. Männen ombord härdar ut i fukt och kyla. Värre är att fukten slår sig på ballongens sidenduk – den tynger ner den. ”Örnen” förlorar ytterligare bärkraft.
På morgonen är “Örnen” knappa trettio meter över marken. Ballongen grips av en kraftig nordostlig vind och driver nu fram över isen. Några timmar senare rör den sig med en hastighet av femhundra meter i minuten…

Dygnet senare är situationen försämrad, det mesta av barlasten har redan kastats ut och männen ombord börjar misstänka att den ballong som sagts kunna bära dem i över en månad kanske inte skulle kunna hålla sig svävande i ens en vecka!
Andrée behåller dock sitt lugn och talar om solsken.

– Får vi bara solsken ökar ballongens lyftkraft till det dubbla, säger han.



Eftermiddagen den 14 juli är nederlaget ett faktum. ”Örnen” släpar sig fram några få meter över isen, tyngd av fukt och isbildning. Gondolen studsar gång på gång mot istäcket. Strindberg blir sjösjuk av den gungande färden och kräks upprepade gånger. Det står klart för männen att ballongfärden är slut.
”Örnen” ska snart komma att förlora den sista resten av sin bärförmåga. Andrée tvingas till det avgörande beslutet; Den vind som blåser ska bara föra dem längre bort från möjligheten att återvända till fots över isen. För varje minut blir den långa hemfärden utökad med ytterligare några meter.
Att ”Örnen” aldrig ska föra sina besättningsmän över polen står helt klart!

Andrée drar försiktigt i ventilernas utlösningar. Vätgasen strömmar ur ballongen och den sänker sig de återstående metrarna för att slutligen släpa sig fram över isen och avslutar färden.
Ballongexpeditionen till Nordpolen har nu varat i 65 timmar och 33 minuter!!

Utmattade män kryper ner i gondolen och sover, de väcks nästa morgon av den krypande kölden…

– Vi måste tänka över vår situation, säger Andrée.

Men det fanns egentligen inte mycket att tänka över. Andrée, Fraenkel och Strindberg befinner sig ensamma i jordens mest ogästvänliga område. De kan inte hoppas på någon undsättning.
De tre deltagarna tvingas vandra över isen med sikte på Frans Josefs land i sydöst – en oändlig vandring över de förrädiska isvidderna. De skulle kanske klara att övervintra, som Nansen en gång har gjort under sin Grönlandsfärd. Men ska de klara den långa färd som fortfarande ligger framför dem efter vintern?
Ingen av dem vet, men de är tvungna att försöka.

Provianten och utrustningen från “Örnen” lastas på tre snabbt tillverkade slädar. För att kunna överleva i detta land av is är de tvungna att släpa med sig en oerhörd mängd utrustning. De ska kunna jaga isbjörn och säl för att få ett tillskott till provianten. Men kläder, tält, verktyg, kokkärl och en mängd annan utrustning kan de aldrig kunna ersätta. Deras liv hänger på att de lyckades forsla det med sig.

Efter några vilodagar startar de färden bort från “Örnen”. De har monterat ihop en liten båt som ingått i utrustningen. Båten är avsedd för de otaliga råkar som de skulle möta under vandringen. Med båten och med sina tre tungt lastade slädar släpar sig nu de tre ballongfararna fram över isen. Under dagen får Andrée syn på en isbjörn. Han sliter fram ett av de Remingtongevär expeditionen för med sig och fäller den med ett välriktat skott. Det är en stor händelse. Den dödade isbjörnen innebar ett tillskott av färskt kött. Strindberg och Fraenkel flår den och skär ut de bästa bitarna. Strindberg lagar till köttet och så fortsätter färden i en mera hoppfull stämning än tidigare. Kanske skulle de klara sig hem igen, trots allt.

Men redan efter den första dagens erfarenheter säger tre männen att de inte skulle orka släpa med sig varsin släde. Till en början har det gått bra, tack vare friska krafter och ett gott före. Men när slädföret plötsligt försämras, blir slädarna svåra att hantera. De får uppbjuda alla krafter för att rubba dem.

– Vi får börja med en ny metod, föreslår Fraenkel. Vi får hjälpas åt allihop med släde för släde…

Tillsammans släpar de Andrées släde en knapp kilometer. Så går de tillbaka och hämtar ännu en släde, släpar den fram till den första och återvänder för att hämta den tredje!
De kryper fram över isen med snigelfart. Flera råkar i deras väg innebär ytterligare hinder. Dagarna krymper ihop – samtidigt som insikten om ytterligare en faktor får dem att tappa modet. De rör sig fram över isen, men kommer de egentligen närmare land? Isen rör sig i sig själv. Kanske rör den sig fortare än de själva, och kanske rör den sig i motsatt riktning?

De har alla fått skavsår på axlarna av slädarnas selar. Värst däran är Andrée. Strindberg plåstrar om hans öppna köttsår med medikamenter från förbandslådan, men släpandet kan inte avbrytas. Andrée får kämpa med sina smärtor. Mot slädarna, kylan och tröttheten.

Efter fem dagsmarscher gör Strindberg och Fraenkel en positionsbestämning. De har marscherat mot sydost. Under deras marsch har isen drivit mot nordost. Strindbergs och Fraenkels beräkning är skrämmande…

 – Under dessa fem dygn har vi minskat vårt avstånd till Frans Josefs land med mellan
2 500 och 3 000 meter, säger Fraenkel. Det betyder att vi kommit fram mellan 500 och 600 meter per dygn!

De är tvungna att kasta en del av utrustningen för att kunna färdas fortare.
Dagen därpå fortsätter marschen som vanligt. Fraenkel lyckas skjuta en isbjörn under dagen. De tar vara på de bästa bitarna och Strindberg lagar till dem på kvällen. Alla tre äter ett ordentligt skrovmål. De kryper in i tältet, sedan de knackat bort den tyngande isen från tältduken och från sovsäcken.
Så lägger de sig efter ännu en sexton timmars marsch över isen. Andrée håller sig vaken under en halvtimme för att kunna göra anteckningar i sin dagbok…

– Brev till eftervärlden, säger han innan han somnade.

Dagarna rinner snabbt undan i en enformig likhet. Tillgången på isbjörnar verkar god och Fraenkel och Andrée skjuter flera, men någonting i deras kost verkar vara fel. Fraenkel drabbas av flera häftiga diarréanfall. Några dagar senare drabbades även de andra.

De dagliga rutinerna börjar delas upp, Strindberg sköter provianten, lagar mat och gör positionsbestämningar – de dagar då vädret så tillåter. Fraenkel sköter om tältet, reser det, tar ner det, packar slädarna. Andrée tycks mindre intresserad av själva de livsuppehållande arbetsuppgifterna. Han ägnar istället mycket tid åt sin dagbok och åt diverse vetenskapliga undersökningar. Med jämna mellanrum mätte han isens tjocklek. Strindberg och Fraenkel tror att Andrée drivs av manier mer än av vetenskapligt intresse. Andrées psykiska hälsa försämras utan tvekan.

Den ständiga nötningen mellan männen börjar sätta sina spår. Mindre gräl uppstår då och då, men avslutades alltid innan de hann utvecklas till något våldsammare. De tre är på det klara med att inga meningsskiljaktigheter får förekomma om de ville överleva.

Fraenkels diarréanfall upphör. Men istället drabbas han av ett par egendomliga, varande bölder på ena foten. Ett par dagar senare upptäcker Strindberg att han råkat ut för samma sak. Ingen av dem förstår orsaken. Tidigare expeditioner till arktiska trakter har visserligen också drabbats av sjukdomar. Då hade det varit frågan om skörbjugg. Men några bölder har ingen hört talas om. Fraenkels bölder på foten försvinner så småningom, bara för att ersättas av andra, på andra delar av kroppen. Även Andrée börjar få bölder. De tre drabbas dessutom allt oftare av våldsamma kramper i ben och armar.

Allteftersom dagarna går blev det kallare. Till slut står de inför beslutet att fortsätta eller att övervintra. Efter ett kort rådslag beslutar de sig för att ta vinterläger på ett stort isflak där en pelare av is skjuter upp i mitten. Pelaren blir den ena väggen i deras övervintringshydda. Strindberg och Fraenkel sätter igång med att bygga resten.

De bygger en hydda med två rum och de gör väggarna dubbla för att få ett isolerande luftlager mellan dem. Arbetet går långsamt. De saknar verktyg för att snabbt kunna klyva isblocken, men trots allt växer hyddan dag för dag. Efter två veckor är arbetet klart. Strindberg härdar isväggarna med vatten ur en råk och de fryser samman och blir hårda som sten. Hyddan ska ge de tre männen ett säkert skydd över vintern.

De flyttar in förråd och utrustning. Fraenkel skjuter en björn som släpas in i förrådet. Den ska försörja dem med kött under flera veckor, eftersom kylan är tillräcklig för att hålla björnkroppen fryst.
Men efter tre dagar i hyddan kommer katastrofen. Isflaket spricker upp och en råk bildas. Väggen till hyddans inre rum störtar samman och rummet fylls av vatten.
Två veckors arbete går till spillo på några minuter – de är tvungna att lämna det sönderfallande isflaket.

– Vi är inte säkra här, säger Andrée. När som helst kan flaket brytas itu, pelaren av is som hyddan är byggd mot är förmodligen tio gånger så stor under vattnet. Om isflaket bryts sönder stiger den och kan falla rakt ner över oss.

Det flak som de befinner sig på har drivit in mot en ö – Vitön.

Den 5 oktober gör de en slutlig ansträngning och lyckas utmattade ta sig i land på den skrovliga, delvis istäckta ön. Fraenkel arbetar med att knacka loss isen från det hopfrusta tältet så att han ska kunna resa det.
Tältet skulle inte räcka som skydd mot vinterns kyla och stormar. Strindberg och Fraenkel bestämmer sig för att bygga en ny hydda på ön. Men de måste vänta tills det första snöfallet kommer. Snön är enklare att arbeta med än vad isen är.

Natten till den 8 oktober ökar vinden. Det brakar och dånar från isen. De tre har räddat sig iland på Vitön i sista ögonblicket. Isflak och isblock slås mot varandra, mals sönder och formas om…

– I vår, medan havet ännu är fruset, ska vi ta oss över till Spetsbergen, säger Andrée.

Strindberg börjar tillbringa alltmer av sina dagar nedkrupen i sovsäcken, med svår värk i magen och han plågas av kramper i armar och ben. Hans kropp är fylld av bölder, fötterna, ena armen och halsen är angripna, samt intill ögon och öron.
Andrée och Fraenkel arbetar med att samla drivved för framtida behov, men Strindberg är inte med dem. Det två senaste dagarna har han inte varit ute ur tältet.

På förmiddagen den 10 oktober hör de hur Strindberg ropar inifrån tältet. De kryper in genom tältöppningen.

– Är ni här? säger Strindberg. Jag hör er, men jag ser er inte.

– Vi är här båda två, svarar Fraenkel.

– Andrée, säger Strindberg, varför blev du tvingad till att ge dig in på den här resan?

Andrée svarar inte och under några sekunder är det tyst, medan Strindberg ler brett med ögonen slutna. Så hostar han plötsligt häftigt, slappnar av och upphör att andas.
Hans kropp bärs ut och täcks med stenar. Mörkret har fallit innan de är klara med arbetet.

Andrée och Fraenkel börjar bygga en snöhydda. Det blir stadigt kallare och snön faller i mängder. Andrée blir allt svagare och orkar inte längre med arbetet. Fraenkel får slutligen arbeta ensam, men Andrée släpper inte kontakten med arbetet. Han planerar och presenterar sina förslag för Fraenkel.

En morgon klagar Andrée över att han känner sig ovanligt kraftlös, han känner sig varm – trots att han ligger ovanpå den isiga sovsäcken!
Några timmar senare är han död, på samma sätt som Strindberg. Fraenkel är ensam kvar, ensam med kylan och isen…

Först i augusti 1930 – trettiotre år senare – påträffas expeditionens kvarlevor av besättningsmän på det norska fångstfartyget Bratvaag. Fyndet blir en världssensation. Kvarlevorna förs hem med kanonbåten Svensksund. Ankomsten till Stockholms hamn den 5 oktober 1930 följs av storartade hyllningar med flygparad, minneshögtider och tal av kung Gustaf V.

Det finns flera teorier om vad som egentligen är orsaken till deras död.
Under 1950-talet lanserar en dansk läkare teorin att de tre troligen dött av trikiner från trikinhaltigt isbjörnskött. Flera av de symptom männen har tyder på att de drabbats av trikiner.
En annan teori till deras död är numera att det handlade om förgiftning. Krånglande kokkärl i samband med att man åt sälkött är den troligaste orsaken till förgiftningen.

En senare undersökning visar att de tre medlemmarna Andrée, Fränkel och Strindberg, troligen gick en mer dramatisk död tillmötes än vad man tidigare trott. Resultatet visar att isbjörnar kan ha tagit livet av dem. Det visar skador på de kläder Strindberg bar. Man tror även att de två andra också föll offer för isbjörn – även om det är mer svårbevisat.

Andrée, Strindberg och Fränkels kistor förs iland från HMS Svensksund.
Fotograf: Marie B Öien omkr 1930 (Grenna museum)

“Örnen” steg mot skyn för sin färd mot Nordpolen – sextiofem timmar senare var katastrofen ett faktum! Detta som skulle bli en historisk triumf vändes till en tragedi.
Fotografisk dokumentation kunde lyckligtvis räddas efter 33 år i polarisen!

Källor: Allt om vetenskap, 2006. P4/Jönköping samt Göteborgs Universitetsbibliotek

 

 

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Vad hände när? och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!