Poseidon i Göteborg

Götaplatsen - Stadsteatern, gammal bil,poseidon

Götaplatsen – Stadsteatern, gammal bil, poseidon

Redan i början av 1900-talet ställde man sig frågan hur avslutningen på Göteborgs paradgata Kungsportsavenyen skulle se ut. Många ville se någon slags offentlig byggnad i fonden av gatan och en högskola var ett av förslagen. Högskolan kom att byggas på en annan plats i staden och istället uppfördes ett konstmuseum på Götaplatsen. Museet invigdes 1923.Det var samma år som Göteborg fyllde 300 år och därför firades med en stor utställning. Lagom till denna planerades och asfalterades Götaplatsen.

Mot slutet av 20-talet var flera byggnader på plats: Konstmuseet, Konserthuset och Konsthallen. Men – det fattades något. Ett stort kulturtorg kan inte vara tomt i mitten. Redan 1922 hade den Lindberghska fonden fått i uppdrag att skaffa en springbrunn till platsen.

Man hade kontaktat skulptören Carl Milles som genast började skissa. Han var dock inte på långa vägar färdig med brunnen då jubileumsåret var inne, varför man istället satte upp ett provisoriskt brunnskar. Det var mycket enkelt och 1927 byttes det ut mot ett permanent kar med olika havsmotiv på sidorna. Dessa scener från havet med tritoner, najader och fauner är minst sagt dramatiska.

poseidon_3

Poseidon. Bild: Helio Duarte

 

Charmig beskrivningen från 1927 av brunnskarets utsmyckningar

”Som bildframställning har professor Milles tänkt sig motiv ur havets glittrande värld med blandning av glädje, rolighet och kamp. Det första som gjordes var ett havsvidunders huvud, bitande i en fisk. Åt höger fortsättes med en karpartad fisk, sedan en fisk bland blad, sedan en haj förföljande några tritonpojkar, som alla efter varandra med spänt intresse avvakta hajens intentioner, och så slutar denna lilla saga i en batalj mellan hajen och tritonerna.

Så ser man ett nytt havsvidunders huvud, därpå en glupsk fisk slukande en ålformad fisk, en stackars faun simmande mellan två kobbar, förföljd av en haj. Faunens son föredrar resan på en enhörning, råkar rakt in i ett hajstim, utsättes för förföljelse av en nedrig najad på en sågfisk. Hon lyckas peta ned pojken från enhörningen, som simmar ensam vidare, seende sig om efter kamraten, tills de alla lyckligt nå stranden, där tillstormande fauner ur skogen myllra fram för att dra upp dem.

Hajarna få lång näsa och vända om. Nästa berättelse framställer, fortsätter konstnären sin skildring, en ung fager najad, gladeligen simmande bland rockor, och två små sköldpaddor, som utgöra extra fontäner för barn att dricka av de rinnande strålarna, för hundar att lapa ur snäckorna nertill.

Najaden anar ej, att hon är observerad av en tritonfuling, som är ute på skoj, döljande sig i ett sköldpaddsstim bakom flygfisken, förrän hon plötsligen är gripen av fulingen, som strax blir omhändertagen av två hastigt till hjälp framstormande yngre tritoner, och hela historien slutar med jättehajens uppträdande på valplatsen, varvid den ende kvarvarande, nämligen den gamle tritonfulingen, försöker att försvinna i djupet. – Detta är, slutar professor Milles, tillrättalag för barnen. För oss äldre är det kompositionsverkan och det goda humöret, den stora skizzen i det hela som jag åsyftat.”

ur GT 19271125

Poseidon. Foto: Katarina Sjösted
Poseidon. Foto: Katarina Sjösted

Modellen till Poseidon-statyn var färdig redan 1927, men det tog lång tid att gjuta den. I nästan fyra år arbetade hovkonstgjutaren Lauritz Rasmussen i Köpenhamn med statyn. Den var färdig 1931 och skulle då fraktas med järnvägsvagn till Göteborg. Poseidon visade sig dock med sina sex och en halv meter vara för stor för vagnen, varför man tvingades ta av huvudet och den arm som håller snäckan. Ihopmonteringen skedde i september samma år och den 24:e avtäcktes Poseidon på Götaplatsen inför en nyfiken folkmassa på 20 000 personer.

Det berättas att många förskräcktes vid åsynen av havsguden. Man tyckte han var för stor, dessutom var han alldeles naken. Många menade också att han var väldigt ful, och att han inte borde ha varit slätrakad; den klassiska bilden av Poseidon är ju den av en vacker man med yvigt skägg. Några tyckte att han var så fruktansvärd att de varnade folk med svaga nerver från att gå över Götaplatsen efter mörkrets inbrott.

Göteborgarna var så upprörda till en början att Milles erbjöd sig att göra en ny staty. Så blev dock aldrig fallet, och Poseidon har nu accepterats av de flesta även om man fortfarande kan höra en och annan kommentar om hans utseende.

Havsguden står på en liten upphöjning mitt i brunnen och håller en vattensprutande fisk i ena handen och en snäcka i den andra. Snäckan höjs mot skyarna som en hyllning till havet. På huvudet har han en stiliserad mussla, vilken fungerar som en liten mössa. Figuren står i s k contraposto; en avslappnad ställning som innebär att kroppstyngden vilar på det ena benet.

Detta sätt att skildra människokroppen uppstod i det antika Grekland under den klassiska perioden (400-talet f Kr). När Carl Milles skapade sin figur på 1920-talet var han starkt influerad av antiken och man kan se att Poseidon-statyn alluderar på klassisk skulptur både vad gäller ämne och form.

Havsgudens ansiktsuttryck anspelar på det s k arkaiska leendet, ett slags stiliserat leende som är mycket svårtolkat. Betonande av silhuetten var av stor vikt för Milles. Poseidon-figuren med sitt böjda huvud och sin uppsträckta vänsterarm är en idag välkänd silhuett för de flesta svenskar och något av en galjonsbild för staden Göteborg.

Av Katarina Sjöstedt




Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!