Rapport från Linnégatan – en dåtida paradgata som blivit ett restaurangstråk i Göteborg

Har gått en sväng genom Haga, minns hur jag som barn ofta gick här under 1950-60-talet, mamma skulle alltid in i småbutiker… jag tyckte det var roligare med varuhusen på Kungsgatan.
Men jag har också upplevt hur Haga under senare år blev både förfallet och trist – det pittoreska var borta.

FrigångsgatanFrigångsgatan 1960-talet. Foto: Claude Petremand

Går utmed Frigångsgatan och kommer ut på Linnégatan – den som skulle vara bred likt en fransk boulevard, med ridbana i mitten och ”Råttebäcken” under – det måste lukta illa där nere i kulverten…
Men det är inget man känner av här på Linnégatan som sträcker sig från Järntorget i norr till Linnéplatsen vid Slottsskogen i söder och omges av stadsdelarna Haga, Olivedal, Masthugget och Kommendantsängen.

LinnegatanLinnégatan 1900-talet

Under min promenad upplever jag en slags kontinental trendighet både i människors beteende, i klädsel, bland affärernas och restaurangernas utbud och interiörer. Går in på ett café och beställer en kopp kaffe, och inser efter någon minut att det är lunchtid eftersom de flesta har skyndat in för att snabbt få i sig en sallad eller soppa.
Några har uppenbarligen inte så bråttom, de sitter bekvämt på en lite högre avsats. Med fönsterbandet bakom sig. Skrivblock och kläder i högar omkring sig. De sitter och stirrar i laptop-skärmar! Jag undrar för ett ögonblick om det utrymmet just är till för bara Internet-användare. Och snart ser jag att det hänger sladdar från datorerna till eluttagen i väggen – under bänkarna!
Jag tar plats vid ett tomt bord intill en ung kvinna och blickar ut över den toppmodernt inredda lokalen. I ögonvrån ser jag hur kvinnan bredvid mitt bord, med jämna mellanrum kopplar in kamerafunktionen på sin dator … hur hon slänger med håret, tar upp en megastor puderdosa och låter vippan svepa över näsan och kinderna! Hon fördelar nogsamt sitt långa hår så att det naturligt inramar det vackra ansiktet och halsen. Jaha, så kan man alltså göra – mellan surfandet används datorskärmen som en spegel. Vilken finess! De flesta är unga som sitter på den här bänkraden, mycket unga och de ser mycket engagerade ut, skriver ömsom via tangenter och ömsom i kollegieblock, tar en slurk av den för länge sedan kallnade kaffe-latten, eller fyller på vatten i de tjocka höga glasen… gratis!

Väl ute på Linnégatan igen – tar jag upp mina anteckningar om ursprunget – uppgifter om att namnet som härstammar från Carl von Linnés besök i staden 1746 och fastställdes 1882, att tidigare benämning på gatan var Första Tvärgatan. Under lång tid var gatan inte bebyggd längre än till nuvarande Plantagegatan, men på 1890-talet inleddes bostadsbyggandet längs den övre sträckan.
Carl von Linné lär vid sitt besök på 1700-talet ha sagt följande om Göteborg;

”inbyggarna må väl och äga sköna samt vackert möblerade hus”

Hundra år senare kunde man knappast stå för en sådan beskrivning eftersom vår stad Göteborg, i likhet med huvudstaden hade en bostadssituation som var mycket dålig. De sanitära missförhållanden och trångboddheten var under all kritik. Det pågick ständigt diskussioner om läget, men vad gjordes?
Göteborg var sedan början av 1800-talet landets viktigaste hamnstad och i slutet av 1890-talet utvecklades handelsstaden till att bli en betydande industristad. Under detta årtionde fördubblades antalet industriarbetare i Göteborg. Stadens befolkning ökade drastiskt, 1880 bodde här 76 000 invånare, och 1900 hade antalet ökat till 130 000, en ökning på närmare 70%.

Mellan åren 1880 och 1899 uppfördes hela 488 stenhus och 753 trähus i Göteborg för att inhysa den växande skaran invånare. Området kring Järntorget bebyggdes tidigt, en effekt av Göteborgs stad krav på expansion. Linnégatans övre del tillkom 1890, men då fanns redan en plan som skulle reglera gatorna i Majorna och Masthugget och omfattade även denna breda gata – från Järntorget söderut till Slottsskogsparken.  Det hade länge funnits både utbyggnads- och regleringsplaner som i princip innebar en utglesning och rivning av de oregelbundet bebyggda områdena – de skulle bli  kvarter och gator i räta, välordnade vinklar. Stadens öppna platser skulle få en mer ordnad struktur, Järntorget inräknat.

Denna omdaning skedde under lång tid, 1860-1930, och som man förstår gav bebyggelsen utmed gatan en blandad karaktär. Märkligt med bäcken som en gång runnit fram här, men får veta att stadsdelen faktiskt ligger i en sprickdal som är utmärkande för det Bohuslänska landskapet och då får man bygga därefter.  Gatans utvidgning krävde en kulvertering av Djupedalsbäcken. Områdets höjdskillnader och bergshjässor har lett till att stadsdelarna här omkring ter sig som mindre bitar som fogats samman. Vi kan tydligt se hur naturens karaktär avgjorde i hur och i vilken takt området skulle bebyggas.
Däremot höll man hårt fast vid kvartersindelningarna som också gett oväntade, oregelbundna och öppna kvarter där till exempel trappgator leder till gator till ännu högre nivå.

ViktoriaskolanViktoriakolan 1930-talet

Husens fasader – det frilagda teglet – har gett Göteborg en särpräglad karaktär och tradition. Det gula teglet importerades från Flensburg eller andra orter i norra Tyskland eller Danmark, det ansågs både vackert. Och inte minst väderbeständigt i vårt salta och fuktiga klimat.
Oputsade, råa tegelfasader som lämnades råa kom att kallas ”rohbau” och tillhör en tydlig byggnadstradition i Göteborg.
Husen som uppfördes i området var till största delen bostäder men även mer samhällsinriktade byggnader tillkom. Viktoriaskolan, idag Hagabion, var det första stenhus som uppfördes, 1875. Uppe på höjden skådar vi stenhus som Nordhemsskolan som byggdes 1917, nere  på Långgatorna kan vi betrakta den gamla brandstationen, polishuset och auktionsverket.

Paradgatans hus som vetter mot gatan byggdes mestadels fem våningar höga och har rymliga, påkostade lägenheter. De lägenheter som vetter inåt gården och mot omgivande gator är uppenbarligen mindre och avsedda för den tidens lägre samhällsklasser. Gårdarna innanför hyreskasernerna – och som ser ut att vara inkilade mellan branta bergssidor –  kan sannolikt kännas mörka, trånga och fuktiga. Det finns trots allt några roliga detaljer som tinnar och torn längs gatan. Det mest framträdande är Linneakyrkans torn, uppfört 1903 som kyrka för Baptistförsamlingen. Men även tornen på Linnégatan 4 är ståtliga.

Där Landsvägsgatan möter Linnégatan ligger ett sirligt dekorerat trähus. På husets terrass står idag parasollerna genomblöta efter regnet. Säsongen för uteservering är till ända. Stolar och bord plockas in för vinterförvaring. Lyckligtvis är detta hus, Linnégatans enda trähus, numera byggnadsminne.

Under 1970- och 1980-talet revs uppemot tjugo byggnader i området varav flera var just här på Linnégatan. Det sägs att detta berodde på svåra skador i grundläggningen och att det resulterade i stora sättningsskador. Visserligen ersattes husen med nya byggnader av olika karaktär och har gett Linnégatan ett flertal nya årsringar – på gott och ont.

Linnégatan med sina förträdgårdar, trädalléer och kuperade terräng kantas idag av restauranger och barer och har blivit ett av Göteborgs restaurangstråk. Den äldre bebyggelsen står sig väl emot de moderna tillskotten, några anser att de är klumpiga efterliknelser av de gamla. Hur som helst ger fasaderna ett blandat formspråk och jag kan känna att dessa höga hus om var sida Linnégatan är så höga att känslan av den breda esplanaden går förlorad.
Om än bara en synvilla?
Längre bort mot Linnéplatsen ligger ännu ”porten” till Slottsskogen även om de gamla grindarna inte längre finns kvar är detta en plats många göteborgare och besökare minns – här fanns försäljare av ballonger och krimskrams. Här möttes kanske kärleksparen.
Vi ungar skulle springa till getterna, påfåglarna, älgarna och dovhjortar, fiskutsläng till sälarna, backe upp och backe ner – innan vi avslutade varje besök på Naturhistoriska museet för att titta på uppstoppade djur – valen, de siamesiska tvillingarna i glasburken – lejonet Simba som vilande tittar på oss från ett trappräcke.

Idag går jag ner för backen förbi lekplatsen ”Plikta” – mot Vegagatan och vidare ner för Rosengatan. Tittar utmed Linnégatan – och i tanken förflyttar jag mig åter till slutet av 1800-talet då just denna trakten fortfarande var lantlig. Djupedalsbäcken som rann från Slottsskogens fågeldammar förbi lantgården Olivedal som låg vid nuvarande Linnéplatsen. Nu står jag ovan nergrävda rör, dubbla med drygt en meter i diameter och där bäckens vatten forsar fram och  mynnar ut i älven nere vid Rosenlund.
Spårvagnar far oavbrutet förbi  – det var med alla sannolikhet lugnare 1901 då tog man beslut om att spårvägen skulle fram här –  från Järntorget via Linnégatan fram till Linnéplatsen. 1902 var arbetet klart och från Linnéplatsen kunde man med tåg åka vidare mot havet, söderut på Säröbanan.
Som barn åkte jag rälsbuss till Askim för att bada. Men det är en annan historia.

Källa: G Baum, Göteborgs gatunamn 1621 t o m 2000, Tre böcker, 2000
G Lönnroth, Hus för hus i Göteborgs stadskärna. Stadsbyggnadskontoret, 2003 samt  Kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Göteborg: ett program för bevarande.
Stadsbyggnadskontoret, 1999

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi – Maya Hedberg
Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre – lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.

Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!