Sagan om sockerbruket

Sockerbruket vid Klippan

Sockerbruket vid Klippan. Foto: Helio Duarte

Det är djupt vid Klippans hamn, och det är bra för skeppen som kommer med råvaror till de verksamheter som kommer att etableras här. En av de allra äldsta är Göteborgs Glasbruk. Stadens första glasbruk som skapas av handelsmän som Wolrath von Öltken och Johan Schutz – året är då 1761.

Borta vid Röda sten planeras för annan verksamhet som tar sin början 1764, då brukspatronen Johan Cahman får tillstånd att anlägga gjuteri – också det blir det första i Göteborg. Det enda som finns inom räckhåll är vid Thorskog i närheten av Lilla Edet. Cahman använder sig av något alldeles nytt – en ny teknik som utvecklas till stenkolseldad ugn – eller som de kallar Reverberugn.

Placeringen vid Klippan är sålunda den allra bästa tänkbara – här har man ju redan erfarenhet av transporter med att förse trankokerier med stenkol.  Lastning och lossning blir så mycket enklare – och gjuteriprodukterna är efterfrågade på markanden, inte minst för de som bygger kvarnar.
1772 säljs gjuteriet till Christian Arfwidsson och nu blir det en ny inriktning på produktionen; grytor, kastruller, fyrfat, mortlar, stekpannor, spishällar och brandjärn. Ja, Gud vet allt…

Affärerna går dock allt sämre under senare delen av 1700-talet och efter nytt ägarbyte säljs gjuteriet på offentlig auktion 1806. Köparen är ägare till repslageri och han får verksamheten att koncentrerar sig på produkter som krävs till kvarnar och fartyg. 1815 kommer ännu ny ägare – denna gång är det Anders Magnus Pryts som tyvärr får lägga ner verksamheten efter bara åtta år.

Glasbruket däremot lever vidare fram till 1803 då det säljs och bruket flyttar sin verksamhet till Mariestad. Och fem år senare kommer Abraham Robert Lorent in i bilden. Han köper bruket med planer att anlägga ett sockerbruk här.

Allt började egentligen med att de unga bröderna Abraham Robert och Paul Emil flyttar från Hamburg i Tyskland till USA för att göra goda affärer. Vad ska de handla med där då? Jo, dessa försigkomna unga män handlar med bomull, slavar och socker! De kommer tillbaka till Europa och så småningom till Köpenhamn där de startar sitt första sockerraffinaderi. Kriget gör det omöjligt att fortsätta verksamheten i Danmark så bröderna väljer att flytta till Göteborg.

Abraham Robert arrenderar både mark och fastigheter vid Klippan – läget är perfekt för transporterna från Asien, Mellan- och Sydamerika. Samma år får han privilegium att starta sockerbruk för raffinering av importerat råsocker från kolonialländer. Tillverkning av socker kommer igång relativt snabbt men det dröjer ända till 1817 innan tillverkningen av porter kommer igång på allvar. Bruksägaren Abraham Robert är en flitig man och ägnar sig dessutom åt handel med järn, trä, tjära och har även en egen redarfirma!

Kriget ute i Europa påverkar de Lorentska bruken i längden och för att rädda Abraham Roberts ekonomiska problem köper brodern rörelsen i syfte att tillföra kapital, men det räcker inte utan en svåger  i England blir övertalad att satsa fullt på anläggningarna vid Klippan och efter några år flyttar även han – Johan Nonnen till Göteborg. Han tar över ledningen och blir disponent med rätta att förfoga över hela driften.

Det blir några svåra år för dem alla, men nådastöten kommer den 17 maj 1833 då Abraham Robert Lorent plötsligt avlider. Han har då befunnit sig i England under en tid. Nonnen lämnar in cessionsansökan, det vill säga han var bankrutt,  och framhåller inför Rådhusrätten i Göteborg att han med anledning av Lorents död inte längre har styrka att fortsätta bedriva rörelsen.

Man söker nya lösningar och nya spekulanter i Tyskland, men misslyckas och allt går ut på auktion i början av april år 1836. Då smäller David Carnegie Jr till med ett bud om 200 350 riksdaler banco – och med inventarier och lager av porter löser han ut hela rörelsen med 268 608 riksdaler banco.

Skulle vi räkna om det i dagens penningvärde (2013) skulle det betinga ett värde om  ca 23 miljoner kronor! Ännu en ung skotte har tagit plats i Göteborgs näringsliv, men Johan Nonnen får vara kvar som disponent och leda driften.
Slutet gott allting gott?

Nej, nya och strängare förordningar om rusdrycksförsäljning kommer 1917 och drycker som överstiger 3,6 % får nu endast försäljas via motbok och på Systembolaget. Omsättningen av porter minskar drastiskt och bryggeriet överlåter all sin verksamhet till statens Vin & Spritcentral.
En del överföringar mellan olika bolag genomförs, men det 150-åriga sockerbruket vid Klippan upphör omsider under 1957. Göteborgs kommun övertar byggnaderna och där bedrivs idag helt andra verksamheter än socker- och portertillverkning.

Någon bärare, de så kallade porters, ser vi inte längre vid Klippan!
Däremot finns det många vackra och intressanta byggnader kvar att beskåda och väl värda ett besök.

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi - Maya Hedberg Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre - lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Sagan om sockerbruket

  1. Pingback: De Hedlundska villorna på Hisingen och Föreningsgatan – Hans Hedlund (1855-1931) |

Kommentera gärna!