Spåren efter Dahlin

En utdöd köpmanssläkt lever ännu kvar

Samuel Dahlin som verkade i Göteborg i slutet av 1700- och början av 1800-talet, tillhörde en numera utdöd köpmannasläkt. Trots att ett berg, en äng och en gata då uppkallades efter honom finns inte heller namnet Dahlin kvar som benämning på någon plats efter honom – det lever endast kvar i historieböckerna och i äldre göteborgares minne.

Det dahlinska handelshuset fick god vind under segelfartygens glanstid under förra århundradet, då det drev skeppsfart på egna kölar. Dahlin ägde bl a även flera brädgårdar i trakten av nuvarande Första Långgatan. Och han skaffade sig naturligtvis, som andra större kapitalägare, mycket mark inom staden.

För att få en bild av hans markegendomar kav vi t ex börja med vad som en gång kallades Dahlins berg, vilket i stort sett är detsamma som den bergklack, på vilken Oscar Fredriks kyrka numera står, samt det intilligande bergsområdet. Kyrkan stod färdig och invigdes år 1893. Det i götisk stil uppförda templet ritades av H Zettervall och uppfördes av byggmästare F O Peterson.

Dahlins äng

Dahlins äng omfattade i det närmaste det stora markområde som nu för tiden upptas av Vega-, Prins- och Plantagegatorna. Dahlins gata näms i papperen redan i början på 1800-talet och gick enligt 1876 års Göteborgskarta från den gamla Breda vägen söderut och parallellt med den nuvarande Nordhems- och Värmlandsgatorna. Gatan var dock ganska kort och bebyggelsen längs densamma påminde nog ganska mycket om gamla Gröna gatan i Majorna – den hade omväxlande små och större trähus, inbäddade i en yppig grönska. Men liksom fallet var med Gröna gatan, bestod miljön inte endast av idyll och sorglöshet, ty fatigdomen och nöden var en ganska vanlig gäst där – åtminstone i de mindre kåkarna.

Medan Gröna gatan finns kvar på ett litet promenadstråk i Majorna försvann både Dahlins gata och namnet på den år 1878 i samband med den då omfattande ändringen i området.

Dahlins gata. (GHM:s arkiv)

Dottern

Men det finns fortfarande ett par gatunamn som indirekt påminner om Samuel Dahlin. Det ena Johannedalsgatan, som är uppkallad efter egendomen Johannedal, vilken i sin tur  fått namnet efter Dahlins dotter Anna Johanna. Dahlin ägde nämligen stället åren 1791-1814.

Det andra gatunamnet är Plantagegatan, som fått sitt namn efter de trädgårdsanläggningar, ”plantager”, som växte upp kring Dahlins gata.

Men Samuel Dahlin hade också ett finger med i det mondäna nöjeslivet i slutet på 1700-talet. År 1788 inköpte han nämligen det allra mest populära förlustelsestället och utvärdshuset på den tiden, nämligen Wauxhall. Det var ett tvåvånings, vinkelbyggt trähus vid Smala vägen, senare med adressen Första Långgatan 10. Det hade inrättats efter mönster av det berömda nöjestemplet Wauxhall i London, vilket år 1660 fått sitt namn efter en fransk ”förlustelseexpert” med namnet Waux.

Wauxhall i Göteborg var emellertid ett nöjestempel endast för det s k finare folket. T o m de tjänare, som åtföljde sina herrskap, tvingades stanna i porthusen och var stränligen förbjudna att beträda trädgårdsgångarna.

Den största händelsen i förlustställets historia ansågs ha varit den gång då ”tjusarkonungen” i egen hög person gjorde Wauxhall den äran. Det var den 12 juni år 1786, då inte mindre än ett tusental av den göteborgska gräddan hade lyckats tränga sig in i byggnaden.

Men Wauxhall var inte alls populär bland det ”enklare” folket. Det hände nämligen då och då att det kastades sten på det aristokratiska värdshusets gäster.

Förfall

Wauxhall förlorade efter hand sina rika gäster och stället förföll. Den vackra trädgården blev upplag för silltunnor och trävaror och i början av 1800-talet gjordes värdshussalarna om till lägenheter åt ”vanligt folk”. Sic transit gloria mundi – så förgår all världens härlighet. Men då hade Dahlin för länge sedan sålt stället och själv förhoppningsvis, ingått i en annan ”härlighet”.

Av Gunnar Blomgren
Källa: Vi från Vega

Kommentarer

comments

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Människor då och nu och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!