Spinnhuset vid svingeln

Spinnhuset vid svingel

Spinnhuset vid Svingeln, foto Helio Duarte

År 1735 beslöt riksdagen att det i varje län skulle inrättas ett spinnhus. Huvudsyftet var inte att spärra in brottslingar utan att skaffa billig arbetskraft. Den svenska textilindustrin hade börjat blomstra i början av 1700-talet men på många håll i landet rådde brist på kvinnor som spann ull till fabrikerna. I Göteborg började ylleindustrin växa fram på 1720-talet och 1735, alltså samma år som riksdagens beslut, förordades om att ett spinnhus skulle inrättas i staden. Kvinnliga arbetsfångar och lösdrivare skulle omhändertas och sättas i arbete med spinning och beredning av ull.

Arkitekt Carlbergs förslag

Arkitekt Carlbergs förslag till spinnhus 1740,
orginalritning

Arkitekt Carlbergs förslag

Stadsingenjör Bengt W Carlberg fick år 1737 i uppdrag att rita ett förslag till spinnhus vid Burggrevelyckan som vid denna tid låg en bra bit utanför stadsbebyggelsen, och därför ansågs vara en lämplig plats. I oktober samma år presenterade han en ritning över en grandios anläggning bestående av fyra längor kring en stor borggård.
Dock förkastades detta projekt som alltför kostsamt, så tre år senare framlade Carlberg ett nytt förslag, med vad han själv tyckte, ”sämbre dessein”. Denna ritning bestod av ett tvåvånings stenhus med plats för 44 arbetshjon och godkändes av Spinnhusfonden. Förslaget inrymde även en predikosal, två magasin, visthus och rum för personal. Huvudbyggnaden stod färdig 1741 och året därpå uppfördes en tillbyggnad med brygg- och tvätthus, badstuga samt lokaler för bageri och sjukvård.
I spinnhuset inspärrades kvinnor som brutit mot lagarna, samt man- och kvinnfolk, ”som emot tjänstehjonsförordningen voro lösa och lediga, samt friska och föra tiggare, som till spinn-, kard- eller skrubbande tjänare kunde – på det att de måtte komma att göra gagn, i stället för att de eljest fördrevo tiden i lösaktighet, självsvåld, lättja och laster.”

De intagna var dömda för olika förseelser.

Kvinnliga interner utanför gårdshuset
en februaridag 1898.

Spinnhushjonen

De intagna var dömda för olika förseelser. En del hade begått grövre brott såsom barnamord, stöld, olovlig brännvinstillverkning, slagsmål, sedelförfalskning och brott mot tjänstehjonsstadgan. Men vissa satt på spinnhuset dömda för brott som idag ter sig ganska oförargerliga; fylleri, sturskhet, olovligt kortspel, ”spådom i caffe” eller ”oljud på gatan”. Brott som endast kvinnor dömdes för var liderlighet och skörlevnad. De allra flesta hade dock dömts för lösdriveri och tiggeri. Personer som sågs som lösdrivare greps, och fick redogöra för sina levnadsomständigheter inför kronofogden eller stadsfiskalen. Vid första förhöret fick de endast en varning men redan andra gången kunde de dömas till tvångsarbete.Under vissa perioder fanns inte tillräckligt med hjon att sätta i arbete på spinnhuset, och därför utfäste entrepenörerna en pengabelöning till polisen för ”de lättingar och lösa personer som stadens betjente kunna påträffa.” Även personer med epilepsi riskerade att bli intagna. Helst greps sådana som bara fick enstaka epileptiska anfall per år och för övrigt utgjorde en fullgod arbetskraft.

Någon hänsyn till ålder eller arbetsförmåga togs inte. Både sjukliga åldringar och barn kunde dömas till staffarbete, oftast var tiggeri deras enda brott. Det förekom att även mycket små barn vistades på spinnhuset då deras mor skickats dit. Men det finns också exempel på att kvinnor frigivits då det upptäckts att de var gravida eller som det står i fångrullorna var ”med barn rådd”. Så ett visst mått av medmänsklighet tycktes ändå ha funnits.

Frigivning gavs efter landshövdings eller magistratens befallning. En del av fångarna kunde friges ifall de fick en anställning, speciellt om de endast dömts för lösdriveri. Dessutom hade ett kvinnligt spinnhushjon möjlighet att bli frisläppt om någon fri person var villig att gifta sig med henne. Strafftiderna för lösdriveri och tiggeri var annars ett halvt till ett år. Stöld gav några månaders straff den första och andra gången brottet begicks, men straffet ökades med flera år och ända upp till livstid för tredje och fjärde gången.

Arbetsfångarna avlöses av straffångar

Både män och kvinnor befolkade spinnhuset under den tid som den tidigaste fångrullan omspänner, dvs 1770-1829. Men från 1830 och framåt finns endast kvinnor uppskrivna. Vid denna tid var spinnhuset fortfarande en arbetsinrättning och de dömda var s k arbetsfångar. Göteborgs spinnhus byggdes aldrig om till cellfängelse, som skedde med många andra straffanstalter på 1820-talet efter förebild från England och Amerika. Arbetsfångarna byttes 1867 ut mot strafffångar eftersom dessa dömts till strängare straff och därför skulle sitta på gemensamhetsfängelse. Spinnhuset inhyste nu enbart kvinnor som dömts för brott som barnamord och fosterfördrivning.

I fångrullorna från denna tid kan man se att det mest rörde sig om kvinnor ur de lägsta sociala skikten, de flesta är pigor eller torparedöttrar. Den övervägande majoriteten har dömts till mellan fyra och åtta års fängelse för barnadråp. Strafftiden för fosterfördrivning och fostrets undanskaffande var två och ett halvt till fyra år. Skälen för de förövade brotten uppgavs vara ”fruktan för vanära”, ”ville för fästemannen dölja följderna av sitt lättsinne” och ”förtvivlan öfver att behöva försörja ytterligare ett oäkta barn”. 1895 blev spinnhuset en inrättning för hela landet för kvinnor som dömts till mer än fyra års fängelse.

De intagnas levnadsvillkor

Det finns många vittnesbörd om att förhållandena på spinnhuset var ganska förfärliga. Huset var inte särskilt välbyggt och fyllningen i trossbottnarna utgjordes av tång, vilket gjorde rummen iskalla om vintern och fulla av löss sommartid. Den enda belysningen gavs av starkt osande tranlampor och talgljus, som endast spred ett sparsamt ljus. Fångarna fick ofta både sova och arbeta i samma rum, och stanken från avträdena trängde in i rummen. Vid en besiktning 1771 berättar G F Beyer att han i trappan möttes av ”en så ohygglig stank och luft” att han ej kunde fortsätta inspektionen. De övriga inspektörerna fann spinnnhushjonen ”i den allra ömkeligaste belägenhet, handterade på ett sätt, som kunde röra mänskligheten i ömmaste måtto”.

Kraven på disciplin och underkastelse var hårda på spinnhuset. Bestraffning i form av prygel eller indragen kost var vanligt. De som gjorde försök att rymma straffades med 25 till 40 prygel samt inlåsning i cell i två till sex månader, samma för både män och kvinnor. även små avvikelser från ordningen bestraffades, t ex om någon fånge underlåtit att hälsa på fängelsedirektören, om de svarat emot eller ägnat sig åt någon lek, vilket var strängeligen förbjudet. Fångarnas brev lästes av fångledningen och innehållet måste godkännas innan det avsändes.

Arbetsdagarna var mycket långa, fångarna fick arbeta från klockan fem på morgonen till nio på kvällen. De hade en timmes rast för utspisning som för det mesta bestod av ett stop supamat, dvs soppa, samt lite bröd. Den undermåliga kosten och de dåliga hygienska förhållandena bidrog till att fångarna lätt drabbades av sjukdomar, speciellt bristsjukdomar som tex skörbjugg. Vissa förbättringar för fångarna gjordes dock i slutet på 1770-talet tack vare upplysningstidens idéer om humanitär fångvård. 1772 utfärdade Gustaf III en förordning om spinnhusets skötsel. Sängar och dylikt skulle anskaffas och kosthållet förbättras. På spinnhuset anställdes två föreståndare. Den ene fick ansvaret att se efter byggnaderna och fångarna, den andre skulle se till att de sattes i arbete. Ytterligare en person anställdes, en s k marketentare, för att sköta hushållet. Fångarna fick en något mer varierad kost, om än snålt tilltagen. Under 1800-talet blev villkoren för fångarna något drägligare.

1754 arrenderades spinnhuset ut

1754 arrenderades spinnhuset ut

Vinstgivande fångvård

Privata företag drog nytta av att utnyttja fångarna som arbetskraft. 1754 arrenderades spinnhuset ut, med fångar och allt, till företagaren Peter Bagge. Han tjänade stora pengar på den ull som han lät de kvinnliga fångarna spinna och som sedan såldes till Sandbergska yllefabriken. Under de perioder då tillgången på ull var dålig utnyttjades fångarna istället av Johan Fredrik Bauer, som drev ett lädergarveri vid Gullbergsbro. Företagen sysselsatte spinnhushjonen under tjugo år innan staden åter övertog driften. När Levy Fürstenberg 1834 startade en textilfabrik strax intill lämnar han anbud till spinnhuset på vävnad av bommullslärft. Han åtog sig också att bygga en arbetssal i gårdsbyggnaden med utrymme för ett 30-tal vävstolar. Firman Fürstenberg & Co drog nytta av fängelset under många år. Enligt en rapport från 1890 var 43 av fångarna syselsatta i fabriken. De flesta med lättare göromål såsom tvätt, strykning eller mangling.

Men fångarna utnyttjades inte bara i ekonomiskt syfte. Det förekom att avlidna fångar sändes till Karolinska institutet i Stockholm för att man där skulle använda kropparna i forsknings- och undervisningsändamål. Kropparna sändes som fraktgods på järnvägen i speciella lårar med etiketten ”Naturalier”. Detta öde kunde drabba de fångar som inte hade anhöriga som kunde bekosta en begravning. De lik som ansågs vackrast utvaldes och sändes till olika konstskolor runt om i landet.

Det blev heller inte alltid bättre för fångarna efter frigivningen. Så länge som spinnhuset inhyste arbetsfångar kunde dessa söka anställning på olika håll efter avtjänat straff. Men för straffångarna som kom efter 1867 blev friheten många gånger svår. På 1800-talets slut bildades därför föreningar som gav stöd till frigivna fångar.

Gullbergsbrohemmet

Spädbarnsskötsel i trädgården vid Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914

Spädbarnsskötsel i trädgården vid Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914

Gullbergsbrohemmmet

1908 sålde Fångvårdsstyrelsen spinnhuset till staden och fångarna flyttades över till det nybyggda fängelset i Växjö. När Barnavårdnämnden två år senare tog över bytte byggnaden namn till Gullbergsbrohemmet. Huset blev nu en fristad för unga, ogifta mödrar med spädbarn, och senare kom det också att fungera som barnhem.
Under en tid bedrevs här utbildning för blivande barnsköterskor.

Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914

Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914

KFUM-KFUK flyttade 1969 in sin verksamhet i huset som återigen bytte namn, nu till Gårdabo. Här driver föreningen idag en kursgård och ett café.

av Ingrid Hansson

Värt att minnas

Kommentarer

comments

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Stadens delar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!