21/10/2014

Sankt Jörgens Sjukhus


Karta visande Göteborgs Hospital vid Nya Lödöse.

Karta visande Göteborgs Hospital vid Nya Lödöse.

Anor från 1200-talet

Det numera nedlagda mentalsjukhuset S:t Jörgen har en historia som sträcker sig tillbaka ända till tidig medeltid. Sjukhusets äldsta kända föregångare hette Sancti Jörghens Hospitall och anlades av dominikanermunkar i mitten på 1200-talet. Detta hospital låg i Lödöse som vid denna tid var Sveriges fjärde stad. Liksom andra s k Jörgenshus byggdes det för att ta emot människor som drabbats av spetälska. Första gången det omnämns i ett historiskt källmaterial är 1286 då Håfrid Sigtryggsdotter skänkte anstalten en mark silver i sitt testamente.

Andra historiskt kända personer som skänkt gåvor till hospitalet är hertingarna Erik och Valdemar samt kung Magnus och drottning Blanche. På 1300-talet avtog spetälskan och hospitalet blev ett s k helgeandshus som vårdade fattiga, sjuka och gamla, samt sådana som p g a psykiska problem inte kunde försörja sig själva. De psykiskt sjuka fick överta de spetälskas roll som samhällets paria och blev fruktade och isolerade.

 1528 beordade Gustav Wasa att hospitalet skulle flytta till Gråbrödraklostret i Nya Lödöse, där verksamheten övertogs av fransiscanermunkarna. Hospitalet bytte namn till Nylöse Hospital och var beläget i nuvarande Gamlestaden. Den gamla hospitalskyrkogården finns fortfarande kvar, och hospitalet låg strax norr om denna. Efter reformationen kom hospitalet under statens beskydd.

När svenskarna på order av Gustaf II Adolf, brände Nya Lödöse 1612, förstördes också hospitalet och återuppbyggdes inte förrän på 1620-talet. Det ändrade då namn till Göteborgs hospital i samband med Göteborgs grundläggande. Under det dansk-svenska fejderna på 1600-talet skövlades hospitalet av danskarna vid flera tillfällen.

I mitten på 1700-talet fanns omkring 80 personer intagna på sjukhuset, varav en tredjedel var psykiskt sjuka. En separat byggnad fanns för särskilt störande och våldsamma patienter. De övriga intagna bestod av åldringar, fyskiskt sjuka eller andra som var oförmögna att klara sig själva. Även föräldrarlösa barn eller de som var handikappade och ej önskvärda av sina familjer, placerades här.

Hospitalet förestods av en predikant som till sin hjälp hade en kokerska samt några pigor och drängar. Under sin Västgötaresa 1746 besöktes hospitalet av Carl von Linné. I hans anteckningar framgår att de psykiskt sjuka kunde hållas isolerade i enrum under många års tid. Han beskriver också hur en man, ”likt en tiger”, hållits inspärrad i en liten träbur med gallergolv under tjugo års tid.

Carl von Linné, Alexander Roslin, 1775. Oil pa...

Image via Wikipedia

Göteborgs Hospital

Kongl. Serafimer Ordens Gillet tog 1773 över ansvaret för rikets hospital. Dessförinnan hade den göteborgska magistraten administrerat hospitalet sedan 1688. Gillet beslöt att få till stånd en nybyggnation för Göteborgs Hospital eftersom de gamla byggnaderna vid denna tid hunnit bli mycket förfallna.

Det tog dock arton år innan den nya hospitalsbyggnaden stod klar. Då statens finanser var dåliga, byggdes hospitalet för minimal kostnad, och de nya lokalerna blev inte så mycket bättre. Utrymmet var alldeles för litet och det fanns inte plats att skilja de störande patienterna från de övriga. Trots fortsatta missförhållanden var lokalerna i bruk som hospital under åttio år.

I början på 1800-talet började man bygga ut både den allmänna fattigvården och kroppssjukvården i Sverige, och möjligheterna att skilja olika kategorier åt förbättrades. Ett riksdagsbeslut kom om att hospitalen skulle specialiseras och enbart vårda de psykiskt sjuka. Enligt en ny kunglig stadga 1858, angående sinnessjukas vård och behandling, skulle huvudansvaret ligga hos en direktion.

En läkare skulle ha ansvar för den dagliga verksamheten. I och med att en läkare tillsattes visades att hospitalen inte enbart skulle vara en förvaringsplats. Det väsentliga blev nu att bedriva god sjukvård. Ett år senare började man också att utbilda blivande läkare i psykiatri.

Göteborgs Hospital hade dock inte möjligheter att motsvara de nya krav som kommit. Otillräckliga utrymmen gjorde att det nästan ständigt var överbeläggning och boendeförhållandena blev odrägliga. Om natten fick de ligga flera i samma säng för att försöka hålla värmen.

Sängarna var fyllda med halm och de fick uträtta sina behov genom ett hål i sängbotten. Patienter som bedömdes som opålitliga ifördes tvångströjor, eller fjättrades vid sina sängar med fotbojor. De mest våldsamma förvarades i träburar.

Läkaren besökte hospitalet endast två gånger per vecka och den dagliga tillsynen sköttes av fyra sjukvaktare och fem sjukvakterskor. Det hände emellanåt att väktarna överfölls av patienterna. Hospitalet var så illa beryktat bland allmänheten i Göteborg att folk knappast vågade gå förbi. Slutligen dömdes hospitalet ut, såsom varande det sämsta i riket.

Ny anstalt på Hisingen

Det beslöts att en ny hospitalsbyggnad skulle byggas, och den skulle uppföras på en plats avskilt från staden. Hospitalsdirektionen valde ett område på Hisingen, som vid denna tid inte hade någon broförbindelse med Göteborg. Ett stort markområde på 24 tunnland inköptes då man också hade planer på att bedriva åkerbruk och trädgårdsodling. Program och ritningsunderlag för hospitalet gjordes av generaldirektör Magnus Huss, men de slutgiltiga ritningarna gjordes av Victor von Gegerfelt.

Det nya hospitalet kännetecknades av strikt arkitektonisk ordning, som även ansågs kunna bidra till att skapa ordning i själva verksamheten. Byggnaderna uppfördes i mursten och fasaderna fick en grovputsad yta. Grunden utgjordes av huggen gråsten. Många och stora fönster gav ljus åt vårdavdelningarna. Varje avdelning hade en stor täckt veranda ut mot promenadgården så att patienterna skulle kunna vistas ute även i dåligt väder.

Nya Hospitalet på Hisingen.Teckning av O. A. Mankell 1869

Nya Hospitalet på Hisingen.
Teckning av O. A. Mankell 1869

Invid sjukhuset skapades en vacker park, vilket var självskrivet vid alla 1800-tals hospital. En fruktträdgård anlades liksom trädgårdsodlingar och växthus, och flera tusen bokar planterades. Sjukhusområdet kom att bli ett slags samhälle i miniatyr. Man var självförsörjande både på en mängd produkter och hantverksalster. Det nya Göteborgs Hospital invigdes i november 1872 och frånsett några om- och tillbyggnader och en del tekniska förbättringar, behöll hospitalet sitt ursprungliga utseende i nittio år.

Hospitalsparken, omkring 1900.

Hospitalsparken, omkring 1900.

 

Göteborgs stad hade sedan 1888 bedrivit sinnessjukvård på Gibraltar i de byggnader som senare skulle bli Vasa sjukhus. Gibraltar var ett kombinerat fattighus, barn- och ålderdomshem och kropps- och sinnessjukhus. Den ständiga överbeläggningen på detta hem innebar stora konsekvenser för vården, och de sinnesjuka levde under svåra förhållanden.

Då det inte fanns möjligheter att bygga ut på platsen gavs Göteborgs stad tillstånd att bygga tre vårdpaviljonger ute på hospitalets område. De nya paviljongerna invigdes 1909 och man beslöt att samorda vården av de mest svårskötta patienterna. I takt med att patientantalet utökades behövdes också personalstyrkan förstärkas. Nya personalbostäder byggdes, bl a uppfördes ett egnahems-område för familjer.

Trots diverse tillbyggnader under årens lopp var belastningen på hospitalet stort, och i början av 1930-talet uppfördes ett nytt mentalsjukhus, Lillhagen, på ett område i närheten.

Personal och patienter

Personalstyrkan utgjordes vid tiden för invigningen av 37 personer som alla bodde på sjukhusområdet. Även för personalen utgjorde hospitalet en sluten miljö gentemot omvärlden. Ingen fick tillåtelse att lämna området utan permission. Men trots ett mycket betungande arbete både fysiskt och psykiskt tycktes de flesta trivas väl. Nya generationer följde i de äldres spår och arbetade kvar på sjukhuset.

På senhösten invigningsåret 1887 hämtades de första patienterna från det gamla hospitalet. Dessa var 65 till antalet och hälften av dem var s k kriminalpatienter. Men då man hade plats för 150 patienter togs också många nya emot. Patienterna kom från hela Västsverige och indelades i tre kategorier. Klass ett bestod av människor från samhällets övre skikt. Deras anhörig, som oftast var mån om familjens rykte, ville placera sina sjuka familjemedlemmar långt från hemorten.

jorgen7

Dagsal på  kvinnoavdelningen, omkring 1900.

 

I början på 1900-talet byggdes en särskild förstaklass-paviljong för att kunna ta emot patienter från hela landet. Dessa patienter hade ett flertal priviligier, bla fick de oftast egna vårdare, gick i privata kläder och gavs samma mat som personalen. Andraklass-patienterna kom från medelklassen och fick betala en viss vårdavgift för mat och sjukhuskläder.
Tredjeklass-patienterna kom från mycket fattiga förhållanden och för deras vård betalade respektive hemförsamling. Detta klassystem avskaffades först mot slutet av 1950-talet.

Köket i ekonomibyggnaden. Här fanns moderniteter som elektriskt ljus, ångkokningskärl och svängbara vattenkranar, omkring 1900.

Köket i ekonomibyggnaden. Här fanns moderniteter som elektriskt ljus, ångkokningskärl
och svängbara vattenkranar, omkring 1900.

 

Dagsal på mansavdelningen, omkring 1900.

Dagsal på mansavdelningen, omkring 1900.

Långbad, sängläge och läkemedel

Mot seklets slut närmade sig psykiatrin alltmer somatiken, dvs kroppssjukvården. Läkarna började intressera sig för sambandet mellan patienternas psykiska hälsa och kroppsliga symptom. Cellerna avskaffades och ersattes istället av övervakningsbehandling. Det ansågs nu vara av största vikt att patienterna aldrig lämnades utan tillsyn. Man befarade att de då kunde skada sig själva eller kanske ägna sig åt vad som betraktades som dunkla drifter. Personalen förde hela tiden noggranna rapporter över patienternas förehavanden.

Långbad blev en mycket vanlig behandlingsmetod som ansågs ha en lugnande verkan vid stark oro eller upprymdhet. Patienterna fick ligga i kroppstempererat vatten i några timmar och ibland hela dagar. Om de inte ville vara kvar i badet spändes ett badtäcke över, med hål för huvudet och snörning i nacken.

Sängläge ansågs också ha en lugnande inverkan på patienterna, och det gjorde det också lättare att övervaka dem. Sängarna, som var av järn förseddes med träfötter för att inte repa golvet. De mer våldsamma patienterna fick ligga i tunga träsängar i särskilda rum. Det var inte ovanligt att patienterna låg till sängs hela dagarna. Sängläge i kombination med övervakning och långbad kom att prägla livet på avdelningarna in på 1920- och 30-talen.

Många olika slags läkemedel kom till användning i den psykiatriska vården. I första hand användes läkemedel för att lindra oro (sedativa) och för att befrämja sömnen (hypnotica). Som lugnande medel användes bl a opiumderivater, morfin och bromkalium, och som sömngivande kloralhydrat. En stor del av läkemedlen utgjordes av kräk- och laxermedel. Mot syfilitisk sinnessjukdom gavs kvicksilverpreparat, vilket inte var botande utan tvärtom ofta ledde till förgiftningar. Likaså var förgiftningar av bly och brom vanligt.

Mansavdelningens badrum där det gavs långbad som behandling ,omkring 1900.

Mansavdelningens badrum där det gavs långbad som behandling ,omkring 1900.

 

Övervakningssal på mansavdelningen.

Övervakningssal på mansavdelningen.

 

Nya behandlingsmetoder införs

Många patienter hade tagits in på godtyckliga grunder, ofta mot deras egen vilja, och denna tvångsvård hade givit hospitalet dåligt rykte.1929 kom en ny lag som gjorde det möjligt att bli intagen på egen begäran. Tidigare hade det ansetts omöjligt för en sjuk person att själv fatta ett sådant beslut . Härigenom försökte man avdramatisera synen på sinnessjukvården. Ett par år senare avskaffades den gamla benämningen hospital och istället gavs anstalten namnet S:t Jörgens sjukhus. Detta var också ett steg i riktningen mot ett närmande till den vanliga kroppssjukvården.

En läkare som starkt kom att sätta sin prägel på sjukhuset var Joen Björnberg, av sina kollegor kallad psykiatrins Winston Churchill. Han var överläkare på sjukhuset åren 1936-63 och under hans ledning förbättrades villkoren för patienterna avsevärt. Björnberg kämpade för att patienterna skulle ses som människor med vilja och önskningar och han var emot alla former av tvångsvård. Han var också mån om att patienterna inte skulle hållas kvar på sjukhuset utan synnerliga skäl. Man försökte nu på allvar hitta behandlingsmetoder som skulle göra patienteran friska.

Den viktigaste målgruppen för sjukhuset blev akutpatienterna, och man satte in stora resurser för att försöka bota och förhindra att nya psykiska invalider skapades. Sjukhuset kom att få karaktär av genomgångsstation istället för slutstation. Under 1940- och 50-talen sågs S:t Jörgen som ett av de mest progressiva sjukhusen i landet.

Under Björnbergs tid infördes nya behandlingsmetoder som t ex elchock, insulin och lobotomi. Elchocksbehandlingen innebar att två metallplattor, kopplade till belysningsnätet, sattes mot patientens tinning, varpå ström leddes genom huvudet några tiondels sekunder.

Ett krampanfall utlöstes, följt av medvetslöshet och därpå blev patienten oftast lugnare. En annan metod var insulinchock som, liksom elchock, ledde till ett comaliknande tillstånd med efterföljande lugn. Lobotomi innebar att ett operativt ingrepp gjordes varvid nervbanorna mellan pannloben och centrala delar av hjärnan skars av.

Härigenom kunde svåra ångest- och orostillstånd lindras, men operationen innebar stora risker. Ingreppet, som var oåterkallerligt, kunde leda till stora personlighetsförändringar hos patienten, och metoden kritiserades hårt framförallt av de anhöriga. Det förekom också flera dödsfall då ingreppet misslyckats.

Mediciner och rehabilitering

På 1950-talet introducerades kraftigt ångestlösande och psykosdämpande preparat, kallade neuroleptika. Genom dessa nya mediciner förändrades mycket inom den psykiatriska vården, även om preparaten inte botade sjukdomen utan bara lindrade symptomen. Tillståndet för patienter som tidigare betraktas som obotliga förbättrades avsevärt och allt fler patienter kunde skrivas ut. Nackdelen var att preparaten var beroendeframkallande och gav besvärande biverkningar.

För att återanpassa patienterna till ett så normalt liv som möjligt utvecklades olika former av rehabilitering. Förutom arbetsterapin infördes också fysioterapi och socioterapi. Inom fysioterapin får patienten träna upp sin kropp med sjukgymnastik.

Socioterapi innebär att patienternas sociala förmåga tränas bl a genom fester, utflykter eller besök på post och bank. Olika former av samtalsterapi blev också vanligt för att hjälpa patienten att komma tillrätta i tillvaron. I takt med att de nya behandlingsmetoderna och läkemedlen förbättrade patienternas möjligheter till ett bättre liv, började sjukhusets tidigare så slutna värld att lösas upp alltmer.

av Ingrid Hansson

About Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!

Kommentera gärna!