Stadens arkitekter

Förvandligen av Göteborg vad gällde fysisk tillväxt och förändringar i planering och byggnation var ett resultat av flera samverkande faktorer. Befolkningstillväxten medförde bebyggelse på sådan tomtmark, som tidigare inte tagits i bruk, till exempel vid Stora  Otterhällan och Kvarnberget, men också till en förtätning av bebyggelsen i stadens mera centrala delar. De ofta förekommande, stora eldsvådorna framtvingade förnyelse i planering och nybyggnation. Härtill kommer, sist men inte av minst betydelse, de planeringsansvarigas visioner och verksamhet.

Under en väsentlig del av den här aktuella tidsperioden kom stadsplaneringen och byggandet av både offentliga och civila byggnader i Göteborg att vila i händerna på en släktkrets, vars tre medlemmar avlöste varandra som stadsingenjörer. Det hette alla tre Carlsberg. Johan Eberhard Carlsberg tillträdde ämbetet 1717 och verkade i Göteborg till 1727, då han överflyttades till samma syssla i Stockholm. Han efterträddes i Göteborg av sin yngre broder, Bengt Wilhelm Carlsberg, som i nästan femtio år – till 1777 – verkade i staden. Bengt Wilhelms son, Carl Wilhelm Carlsberg, efterträdde fadern med titeln stadsarkitekt och ingenjör, ett ämbet dom han upprätthöll till sin död 1814. De tre Carlbergerna var alla militärer – Bengt Wilhelm gick längst i karriären och uppnådde överstes rang – och tidigt anställda inom fortifikationen. I den militära organisationen utbildades ofta de specialister, som med erfarenheter från garnisonhanläggningar och fästningsbyggande även blev kompetenta arkitekter och stadsplanerare. Eftersom de två yngre Carlbergerna gick i lära hos sina respektive företrädare i ämbetet, så skapades en kontinuitet i den övergripande stadsplaneringen med en tämligen homogen stilorientering i Göteborg under nästan hundra år, vilket måste anses vara unikt.

Under 1700-talet kan man iakttaga, att stadens myndigheter alltmer ansvarsfullt deltog i regleringen av byggnadsfrågor, vilket dels har sin utgångspunkt i tillkomsten av en ”Kongl. bygningsordning för städerne i gemehn”, dels också i det faktum, att byggnadsverksamheten  i staden i allt större utsträckning kom att förutsätta ett ekonomiskt åtagande från stadens sida. Detta  nya ansvar kom till uttryck redan i instruktionen för J.E. Carlberg:

… ingen bör begynna eller anlägga något hus innan var och en hade angivet sig hos Magistraten uti Stadens Politie och Byggnings-collegium, och där fått tillåtelse och approbation på deras dessein … (godkännande av ritningar).

Så skall ock uti publikationen bli ihågkommet att förordnas och påbjudas, det ingen reparation eller ändring utvärtes på husen må företagas eller fullföljas, innan det blivit i politie collegio angivet och stads ingenjören därviv har fått sina anmärknngar och påminnelse …

Vid alla publike verk- och byggningar som komma att företagas, som bestå av något anseende eller stor angelägenhet, såsom hus, bryggor och vad mera som erfordrar någon accuratess eller reguljär arkitektur, vid Magistraten hava rekommenderat det lofl. byggnings och politie collegium att betjäna sig av herr ingenjörens goda råd och förslag samt att lägga handen vid desseinernas författande och behöriga ritningars förfärdigande när sådana behövas jämte förslag och uträkningar på bekostnaden …

Stadsingenjörens ställnnig fastställdes på detta sätt klart; han hade det övergripande ansvaret för all civil och offentlig byggnation. För detta erhöll han ingen fastställd lön utan uppbar arvode för varje enskilt uppdrag.

Under särskild Bengt Wilhelm Carlberg tid tog det offentliga byggandet fart. Det innebär både reparationer, färdigställande och nybyggnation. Domkyrkan byggdes klar, rådhuset och stadshuset renoverades och reparerades, fler broar över kanalerna underhölls och några byggdes nya efter eldsvådor. Stadens kyrkogård runt Domkyrkan omgavs med mur och portrar, samt, till mångas förtret, med salubodar mot Korsgatan. Fiskebodar och slakthus byggdes, och tullhus uppfördes och reparerades. Två stora byggnader under denna tid hade emellertid annan upphovsman. Det gällde Ostindiska kompaniets i gult holländskt tegel uppförda stora magasinbyggnad vid Norra Hamngatan, samt sockerbruket i Brunnsparken, båda med Carl Hårleman som arkitekt. För det rena underhållet av de offentliga byggnaderna avsatte stadens myndigheter varje år under 1700-talets första hälft cirka 4000 daler silvermynt. För oförutsedda utgifter och nybyggnation kunde kostnaderna stiga till det mångdubbla.

Carl Wilhelm Carlberg företog under åren 1777-1782 i sällskap med Johan Ahlströmmer en mer än fyra år lång resa genom Europa. Under vistelsen i olika länder och städer kom han i kontakt med skilda tiders arkitektur och stadsbyggnadsteori. Allt detta kom att starkt prägla hans eget fortsatta skapande och resulterade i en tämligen stram, nyklassicistisk stil, som fick sitt första uttryck i det för grosshandlaren John Hall uppförda sommarslottet Gunnebo i Mölndal. Kasernen vid Ekelundstorget tillhörde samma stiltradition liksom planerna för Nya begravningsplatsen vid Stampen. Denna begravningsplatsen invigdes i maj 1804 och var gemensam för samtliga församlingar i staden. Tidigare hade de döda begravts i och runt kyrkorna. Tyska församlingens döda begravdes före 1645 nedanför Kvarnberget, därefter på kyrkans område. Fram till 1845 jordfästes cirka 5 500 personner där. Carl Wilhelm var också engagerad i gatubelysningens införande i staden samt i det omfattande och för framtiden viktiga projektet att försörja Göteborg med friskt vatten från Kallebäcks källa. Den minnessten vid Källan, som fortfarande idag påminner om vattenledningens invigning, ritades av C.W. Carlberg. vattenledningsfrågan engagerade länge både stadens styrande och allmänheten. Flera förslag till ledningsdragen framlades; en omtvistad detalj var frågan, huruvida huvudledningen skulle dragas in vid Drottningporten eller Kungsporten. Stadsbyggmästaren Fredric August Rex framlade ett förslag, som vann gillande och redovisades i de samtida tidningarna

Så att detta vattnet kommer:

  1. att gå längs vägen och direkt genom Kungsporten, samt därstädes uppsätta en vattenuppståndare
  2. en dito på stora Torget, samt
  3. en lika lydande på lilla Torget, samt uti varje vattenståndare 4 stycken tappkranar tillika en större vattenkran, att bruka vid timade eldsvådor, och att med bekvämlighet fornera (förse) skeppsfarten med friskt och godt vatten, och att tillgången är tillräcklig, bevisar han uti sitt förslag; och allt detta för en kalkulerad summa av cirka 70 000 D.S:mt.

Källa: Göteborgs Historia – Näringsliv och Samhällsutveckling

Kommentarer

comments

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för ”Alla tiders Göteborg” som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!

Det här inlägget postades i Kalendariet och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!