Rolf Åkerströms erfarenheter från 30- och 40- talets stadsdel Annedal.

Rolf Åkerström, född 1921.

Rolf Åkerström, född 1921, foto Rolf Larsson

Skillnaderna mellan dagens sätt att leva och de förhållanden som Rolf Åkerström växte upp under på trettiotalet är stora. Han minns sin barndoms stadsdel Annedal, med gator fulla av hästkärror, lägenheter utan centralvärme och gårdar med utedass. Men somligt är sig likt. Rolf fick sin första cykel stulen redan 1936.

– En flott Crescentcykel som jag glömde låsa över natten, säger Rolf. Vi campade i Askim och på morgonen var cykeln väck.

Det var hans andra cykel. Den första var en hårt begagnad hoj som totaldemolerades när en taxibil rammade honom vid Heden. Rolf vaknade upp på barnsjukhuset i Annedal med bruten arm och hål i huvudet. Efter 14 dagar, stel som en pinne i sängen, kunde läkarna fastslå att han skulle klara sig utan men. Då kom också frågan om ersättningspengar för olyckan upp. Summan visade sig räcka till nya cyklar till både Rolf och hans lillebror.

– Det blev en Crescent till mig. Hundrafemtio kronor kostade den. Lillbrorsan fick nöja sig med en billigare hoj av märket Panter, men så var det ju också jag som tog smällen.

Klass 6 i Annedalsskolan. Rolf står till höger klädd i grå slipover.

Klass 6 i Annedalsskolan. Rolf står till höger klädd i grå slipover.

 

Häst och vagn istället för bilar

Häst och vagn istället för bilar

Cykelbrist

Att lära sig cykla var inte alldeles enkelt under Rolfs barndom. Skälet var bristen på cyklar. Han minns en cykelhandlare i kvarteret som hyrde ut övningscyklar för ungarna att lära sig konsten på. Taxan var femton öre halvtimmen eller tjugofem öre för en heltimme. Det var en dubbel affär för handlaren som inte bara fick in hyrpengar, utan dessutom försåg sig med en framtida kundkrets. Rolf fick så småningom ihop femton kronor. Det räckte till en ”skralthoj”. Men efter olyckan kom det fram försäkringspengar till helt nya grejor.

– Det fanns bara en affär i hela stan som sålde Crescent på den tiden, säger Rolf. Känslan att trampa hem en sådan var inte dum. Gissa om jag blev snopen när den en morgon var borta.

Cykeln hittades senare i Haga. Någon ringde till polisen och medelade att en ny cykel stod misstänkt övergiven i en port. Polisen antecknade ramnumret för att försöka få tag i ägaren. Eftersom märket endast såldes av en handlare i hela staden tog de kontakt med honom. Handlaren hade ramnumret upptecknat på Rolfs namn och så var saken klar. Polisen ringde till mjölkaffären i kvarteret och bad någon lämna meddelandet.

– Mamma stod i köket när mjölkaffärstanten kom upp och sa att cykeln var funnen. Egen telefon hade vi inte. Sedan dess låste jag alltid min Crescent med ett kraftigt hänglås.

Den blev aldrig mer stulen. Nästa sommar trampade den 16-årige Rolf och hans 13-årige lillebror iväg till Norge på sina nya cyklar. Första dagen nådde de Uddevalla och dagen därpå kom de till gränsen vid Svinesund. Pojkarna hade nästan hela landsvägen för sig själva.

– På hela sträckan mellan Uddevalla och gränsen mötte vi bara en enda bil. En vräkig Packard full med ungdomar. Det var inte direkt rusning i trafiken på den tiden.

Mjölkaffär på Albogatan

Mjölkaffär på Albogatan

 

Rolfs barnsdomsgata 1938.Foto: O Thulin

Rolfs barnsdomsgata 1938, foto O Thulin

 

Tunga lass

Om risken för att krocka med en bil när man cyklade på landsvägen var liten, så var den inte mycket större i stan. Rolf kan bara komma ihåg att det fanns tre bilar på hela Albogatan där han bodde. Potatislagret, drickutköraren och målarmästaren höll sig med firmabilar. Då var det större risk att smälla med hästkärror.

Till exempel när gubbarna som bytte latrintunnor på gårdarna kom en gång i veckan. Runda plåttunnor, fulla av avföring hängdes på ett ok mellan två gubbar som bar iväg dem till kärran, där de lastades på ett flak. Det kunde vara 20 till 25 tunnor som hästarna fick dra iväg med varje lass. Men det fanns gränser för vad hästarna orkade med.

När tunnorna uppe på Nilssonsberg skulle tömmas, krokade gubbarna av en liten kärra som hängde bakpå den stora. En av hästarna selades för den lilla vagnen och drog den upp för backen. När gubbarna var klara uppe på berget kom de tillbaka och lastade över tunnorna de hade med sig till den stora kärran. Sedan krokades den mindre kärran tillbaka bakpå den stora och hästen selades åter bredvid sin dragarkompanjon.

Gårdsmiljö i Annedal.Foto: Adolfsson

Gårdsmiljö i Annedal, foto Adolfsson

 

Soptömning med häst och vagn. Foto: Renhållningsverket

Soptömning med häst och vagn, foto Renhållningsverket

 

Folkliv på Albogatan. Foto:O Thulin

Folkliv på Albogatan, foto O Thulin

 

Gängkrig

Trots att bristen på bilar på trettotalet gjorde gatorna relativt säkra för barn (om man inte som Rolf hade oturen att bli påkörd av en taxi), fanns det andra orsaker till att ungarna kom hem blåslagna till förtvivlade mödrar. Alla stadsdelar låg i ständig fejd med varandra. I Annedal var det Landala som var ärkefienderna.

Pojkgäng samlades högst uppe på Landalaberget. När de var tillräckligt många började de skrika ut: ”Annedal, Annedal, skethôla”, så det ekade nedför berget. Vid sådana tillfällen gällde det att snabbt samla ihop tillräckliga styrkor för att ge svar på tal med ett högljutt: ”Landala, Landala, bracketjé”.

Det sista var en pik åt att gamla fattigvårdinrättningen, kallad Bracka, låg i Landala. När gängen förolämpat varandra tillräckligt länge var det dags för Annedalspojkarna att försöka storma berget. Man slogs med påkar och andra tillhyggen.

– Men det var ändå hederliga fajter, säger Rolf. Om någon blivit nedslagen och liggande stannade det vid det. Vi skulle aldrig drömma om att sparka på någon som låg på backen.

Övre Husargatan mot Skanstorget. Foto: O Thulin

Övre Husargatan mot Skanstorget, foto O Thulin

 

Skanstorget i hörnet mot Haga 1939. Foto: O Thulin

Skanstorget i hörnet mot Haga 1939, foto O Thulin

 

Skanstorgets saluhall, den så kallade "spottkoppen". Till vänster mot Haga höll nazisterna sina möten.

Skanstorgets saluhall, den så kallade ”spottkoppen”.
Till vänster mot Haga höll nazisterna sina möten.

 

Nazistbråk

En sak som Rolf minns med obehag från 30-talet i Annedal var när nazisterna samlades på Skanstorget för att skrika ut sitt förakt mot judar och andra. Då som nu samlades motdemonstranter och det blev mycket bråk.

– Jag ogillade i högsta grad det nassarna stod för. Vi hade Handels-Tidningen hemma och den var ju klart antinazistisk.

Tidningens chefredaktör, Torgny Segerstedt, var världsberömd i hela Annedal. Han brukade nämligen motionera sina hundar i stadsdelen. Då viskade folk att: ”Där kommer chefredaktören som inte skyggar för Hitler”. Tidningen fick redan 1933 ta emot en skarp protest från nazistregeringen nere i Berlin för sin kraftfulla kritik mot Hitler. För Rolfs del låg den politiska dragningen mer åt vänster än den politik som den liberala Handels-Tidningen stod för.

– Jag hade en skolkompis vars far var riktig helkommunist och vi följde med till deras lokal på Stigbergsliden och deltog i möten där. Vi sjöng Internationalen så det skallade i väggarna, och det kändes bara bra.

På mötena hölls föredrag om hur det var i Sovjetunionen. Det nämdes naturligtvis aldrig något om Stalins utrensningar, utan allt målades i positiva färger. Det var lätt att tycka att Sovjetsystemet verkade suveränt bra. Ungkommunisterna brukade få med sig ”stickkort” från mötena för att sälja på stan. Pengarna gick till partiet. Ett ”stickkort” var en slags biljett med tio rutor på. Varje ruta var värd tio öre och när man samlat tio stick per biljett hade partiet fått in en krona.

– Det var svårt att få folk i Annedal att betala 10 öre för att sticka i en ruta. De flesta som bodde där var sossar, och de var inte så förtjusta i kommunister.

När Rolf började jobba på posten samma år som kriget började, fanns där en nazist som gärna skroderade om hur Stortyskland skulle segra på alla fronter. Han var mycket säker på sin sak, och tyskarna hade ju till att börja med enorma framgångar i kriget, så det var inte lätt att säga emot.

– Han var sådan fullblodsnazist att han tog livet av sig efter kriget när Tyskland blivit besegrat. Själv tyckte jag att när Hitler gav sig på Sovjetunionen, då gjorde han ett avgörande misstag.

Carl Grimbersgatan mot Albogatan. Det var här Torgny Segerstedt brukade motionera sina hundar. Foto: O Thulin

Carl Grimbersgatan mot Albogatan. Det var här Torgny Segerstedt brukade
motionera sina hundar, foto O Thulin

 

Bil med gengasaggregat. Foto: H Svensson

Bil med gengasaggregat, foto H Svensson

 

Folkmassa samlas efter att tyskarna invaderat Danmark och Norge. Foto: Nicklasson

Folkmassa samlas efter att tyskarna invaderat Danmark och Norge, foto Nicklasson

 

Tyskarna invaderar

Den nionde april 1940 tog tyskarna Danmark och anföll samtidigt Norge. Då blev det fart på den svenska mobiliseringen. Det var bråttom att få ihop manskap för att försöka stoppa en ett anfall på Sverige. Postverket skulle ansvara för att inkallelseorder snarast nådde alla män som skulle inställa sig på olika regementen. Rolf fick en bunt inkalleseorder i näven med direktiv att se till att de kom i rätta händer.

Militären betalade taxi för att allt skulle gå så fort som möjligt. Rolf minns hur taxibilarna den kvällen hade tillåtelse att köra med halvljuset på. Annars var all belysning, utom ledljus på bilarna, i Göteborg förbjuden på grund av rädslan för flyganfall. När den taxibil som Rolf åkte runt med kom till en adress i Lunden steg chauffören plötsligt av och sade att han hade ett ärende i ett hus. Tio minuter senare kom han tillbaka på vingliga ben. Han förklarade att han hade delat en halvliter med en gubbe i huset.

– Är du fan inte klok! utbrast Rolf.
– Det gör väl inget. Jag har ju redan druckit en halvliter innan idag, svarade chauffören.

Det hela gick dock bra, för resten av inkallelseorderna kom ut till rätt gubbar utan vare sig dikeskörning eller krock med andra trafikanter.

Civilförsvaret övar

Civilförsvaret övar.

 

Bårtransport av skadade

Bårtransport av skadade.

 

Övningsdeltagare blir omhändertagna

Övningsdeltagare blir omhändertagna.

 

Bilblockad

Rolf minns än idag känslan av oro att kriget skulle drabba Sverige lika väl som våra grannar Danmark och Norge hade drabbats. Vindarna röjdes på Albogatan på grund av brandfaran och skyddsrum byggdes i all hast. En gång när Rolf stod på Järntorget närmade sig plötsligt ett mäktigt muller.

– Hela stan var ju mörklagd, men uppe i natthimlen var det som om en stel svart urtidsödla gled fram. Det var en träffad engelsk bombare som senare störtade i Landvetter.

Trots att bomberna var avsedda för tyska städer kändes det tydligt hur kriget fortskred inpå knutarna. Två dagar efter att Norge och Danmark hade blivit anfallna spreds ett rykte över hela Göteborg att tyskarna skulle luftlandsätta trupper ute på Torslanda flygfält. Allt vad staden hade i bilväg störtade över till Hisingen för att nå flygfältet.

– Tanken var att fylla landningsbanorna med fordon, förklarar Rolf. Då skulle inga tyska plan kunna landa. Tur att den teorin aldrig behövde testas.

Ingenjörstrupperna marcherar in i beredskapen. Rolf är längst bak i bilden

Ingenjörstrupperna marcherar in i beredskapen.
Rolf är längst bak i bilden.

 

Brobygge någonstans i Sverige

Brobygge någonstans i Sverige.

 

Militärt friluftsliv. Rolf i mitten

Militärt friluftsliv. Rolf i mitten.

I buren

Våren 1942 var det dags för Rolf att rycka in till ingenjörstrupperna i Karlstad. Där visade sig många befäl vara tyskvänliga. Manskapet fick bland annat se tyska instruktionsfilmer om hur soldater skulle agera i strid. Befälen var imponerade av Hitlerarméns kadaverdisciplin. En gång när Rolf och en kamrat var hemma i Göteborg på permission mötte de oväntat ett av befälen i staden. De gav honom omedelbart en rejäl omgång.

– Egentligen skulle vi fått civilt fängelse för misshandel, men han var så välkänd som basseplågare att vi istället slapp undan med femton dagar i den militära buren.

I ingenjörstrupperna fick Rolf lära sig att snabbt slå nya broar över vattendrag för att svenska trupper skulle kunna rycka fram varhelst det skulle behövs. Han fick också lära sig att spränga bort befintliga broar för att hejda tyskarna från att göra samma sak. Dessutom minerade hans regemente vägar i hela Värmland för att försvåra ett tyskt avancemang från norska sidan.

– Efter en brosmäll skulle ingenting finnas kvar. Vägarna var svårare att blåsa bort. Vi valde därför avsnitt med sluttande berg på ena sidan vägen och vattendrag på andra. Berget fylldes med sprängämne och efter detonation skulle hela vägbanan blockeras av stenkross. Eftersom det var vatten på andra sidan gick det inte att köra runt.

Fältmässig rakning

Fältmässig rakning.

 

Albogatan med sina typiska landshövdingehus. De revs i början på sjuttiotalet. Foto: G Sylvan

Albogatan med sina typiska landshövdingehus.
De revs i början på sjuttiotalet, foto G Sylvan

82 döda

1944 blev Rolfs kompani stationerat i Rute på norra Gotland. Det var uppenbart hur kriget skulle sluta. Hitlers arméer blev tillbakapressade på alla fronter. Men trots utvecklingen var det för tidigt att blåsa faran över. Morgonen den 24 november 1944 stod kompaniet uppställt i Visby hamn och väntade på att bli skeppat över till fastlandet för att mönstra av.

Namnet på båten som skulle hämta dem var ”Hansa”. Den dök aldrig upp. ”Hansa” hade under natten blivit torpederad och gått till botten med 82 man. Endast två överlevde katastrofen. Tre dagar senare transporterades kompaniet av en annan båt. Denna gång eskorterade en jagare och tre korvetter trupptransportbåten för att förhindra att katastrofen med ”Hansa” skulle upprepas.

Glädjen över att bli civil igen grumlades av tankarna på de stackarna som låg därnere på havsbotten. Rolf hann vara civil i fem månader innan det var dags att rycka in igen. Denna gång blev han placerad i Dalsland. Där hann han vara i tre veckor innan beskedet kom.

– Vi stod uppställda på morgonen den femte maj 1945 när löjtnanten kom springande. Han skrek: ”Det är över pojkar, Tyskland har kapitulerat”. Tyvärr tog det en vecka att lämna in all materiel, så fredsfestandet var över när vi kom tillbaka till Göteborg.

Rolf fick ändå anledning att fira. På Liseberg träffade han den flicka som så småningom blev hans fru. De har till dags datum varit gifta i 48 år, men deras liv tillsammans är en annan historia.

Av Rolf Larsson

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Människor då och nu och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!