Träpatroner och Brädgårdarna i Göteborg

Den svenska skogen har med rätta kallats ”Sveriges gröna guld”. Hela 60 procent av vårt lands areal består av skogsmark. Under andra hälften av 1800-talet sker i vårt land det svenska skogsbrukets och sågverkens industriella genombrottstid tack vare uppfinningama av ångmaskinen, ramsågen och cirkelsågen. Under 1870-talet utgjorde trävarorna hela 40 % av Sveriges totala export.

Under nämnda tidsperiod tog de som ägde sågverken (träpatronerna) ut snabba och stora vinster genom en intensiv skogsavverkning – d.v.s. en utpräglad kortsiktig skogsexploatering och skogsskövling. De (ägarna) sörjde inte heller för någon skogsåterväxt eller återplantering av skog överhuvudtaget. Det är först år 1903 som den första svenska skogsvårdslagen ser dagens ljus och i denna fastslogs en skyldighet för sågverksägama att återplantera avverkad skog.

Träpatroner och det Dicksonska Handelshuset i Göteborg

Träpatron (även sågverkspatron) är en i nutid ofta nedsättande, benämning på ägarna till de större sågverk och träindustrier som växte upp längs Norrlandskusten på 1800-talets senare hälft. Träpatronema gjorde sig stora förmögenheter i samband med industrialiseringen av skogsavverkningen i Sverige.

En av dessa träpatroner och den störste trävaruexportören av dem alla – familjeföretaget James Dickson & Co i Göteborg – startade redan på 1820-talet sin verksamhet i trävarubranschen genom att köpa upp stora skogsegendomar i Värmland. Därefter förvärvades sågverk vid Ljungan. Fortsatte med sågverken Baggböle och Holmsund vid Umeälv samt Husums, Sandarnes och Askestas sågverk vid Ljusnan. Företaget blev inte bara känt för sin framgångsrika affärsverksamhet utan också för sina tvivelaktiga affärsmetoder i de norrländska skogarna.

En helt dominerande position

Där fanns stora och orörda skogar som det Dicksonska handelshuset kunde avverka och hårdexploatera med mycket god förtjänst genom sitt förvärv av skogsegendomar och avverkningsrätter, sågverk och utlastningsplatser. Företaget skaffade sig en helt dominerande position för virkesexport invid tre av de största norrlandsälvarna; Ljusnan, Ljungan och Umeälven.

Att företaget blev så framgångsrikt och så dominerande i denna bransch berodde på att det företog en s.k. integration – och fick därmed utan några mellanhänder – den fulla kontrollen direkt från avverkningsplatsen till kunden av sågat timmer. I och med detta behärskade det Dicksonska företaget hela försäljningsledet. De ägde skogsegendomarna, avverkade skogen i sin egen regi, sågade vid egna sågverk och hade sina egna utskeppningsplatser vid den norrländska kusten.

Därifrån skeppades timret ner till Göteborg och omlastades på större fartyg varefter man slutligen fraktade det på sin egen fartygsfiotta främst till uppköpare i England, Tyskland och Frankrike. Företaget hade dessutom en egen filial i London. Med sin integrerade trävaruexport tillsammans med en etablerad importverksamhet kom detta att skapa stora förmögenheter till familjen Dickson, som blev förebilden för Sveriges ”Träpatroner”.

Dickson och Baggböler

James Dickson & Co var ett handelshus med säte i Göteborg grundat av den från Skottland år l809 invandrade James Dickson som i staden startade en verksamhet inom handel och med export av trävaror. Under James Dicksons tid inriktades verksamheten mot skogsavverkning i norrlandsskogarna.

Det var hans son James Robertson (Robert) Dickson som fick det direkta ansvaret för affärerna där. Denne sades vara lika duglig som hänsynslös i affärer. Det var också han som fick bära ansvaret när företaget anklagades för Baggböleri. Att den Dicksonska sågen i Baggböle köpte timmer av tvivelaktig härkomst är otvistligt. Dock svor sig Robert Dickson fri från allt ansvar och blev sedermera också frikänd i rätten.

Ett av Skandinaviens större rederier

Som ett exempel kan nämnas att företagets rederiverksamhet – med sin export av trävarorna på egna fartyg- ifrån mitten av l800-talet var ett av Skandinaviens större rederier och att företaget under en period av åttio år helt kom att dominera den existerande sågverksamheten i Norrland.

Baggböleri är ett uttryck för att olovligen avverka kronoskog (skog ägd av Staten) eller att med tvivelaktiga affarsmetoder köpa skogsfastighet eller timmer av annan markägare. Numera används uttrycket för att beskriva tvivelaktiga affarsmetoder i allmänhet.

Uttrycket lär ha myntats av tidningen Fädemeslandet i samband med dess rapportering från rättegångama mot Dickson & Co som stod anklagade för att vid sitt sågverk i Baggböle utanför Umeå ha sågat och sålt timmer som olovligen var avverkat på kronoskog. Under rättegångama framkom det att företaget även hade köpt skog av böndema i trakten genom att vänskapligt bjuda dem på sprit och när bonden var tillräckligt berusad inleda förhandlingama om skogen, varvid ägaren lurades att acceptera ett alltför lågt pris för sitt skogsinnehav.

5 000 sågverksarbetare i strejk

År 1879 blev Dickson & Co och övriga sågverksägare i Norrland (Sundsvalls sågverksdistrikt) indragna i den mest Omfattande arbetskonflikten i Sverige under hela 1800-talet, där som mest 5000 sågverksarbetare gick i strejk. Samma år hade en dj up finansiell depression brutit ut i Europa som spred sig till Sverige. Priserna på exportträvaror sjönk kraftigt och sågverksägama råkade in i en ekonomisk kris som gav eko även i Sveriges Riksdag. Med knapp majoritet beslöt andra kammaren bevilja sågindustrin ett stödlån på tre miljoner kronor.

När träpatronema fick sitt stödlån från staten på tre miljoner kronor för att kunna hålla produktionen uppe firade de med en stor fest på Hotell Knaust i Sundsvall. Dessförinnan hade de sänkt sågverksarbetamas löner med mellan 15-20 procent. Trots stödlånet vägrade de återställa arbetamas lön till vad den varit tidligare och den första industriella konflikten av större format på den svenska arbetsmarknaden var ett faktum.

Sågverksägare och myndigheter kallade in stora militärstyrkor med bland annat 6 st kanonbåtar och en militär besättningsstyrka om 300 man. Efter åtta dagars strejk fick arbetarna ett ultimatum av landshövding Curry Treffenberg: Återgå till arbetet eller fängslas och straffas. De valde att återgå och förlorade därmed kampen.

Träpatronema ställde till med ytterligare en fest på Hotell Knaust i Sundsvall, för att fira segem. Deras och myndighetemas triumf blev dock kortvarig för i hela landet växte det fram en opinion mot hårdhäntheten i behandlingen av de strejkande sågverksarbetama och landshövdingen fick förflyttning.

Avvecklade sin verksamhet

I slutet av 1800-talet lade det Dicksonska handelshuset ner sin rederiverksamhet och avvecklade samtidigt sin affärsverksamhet då man sålde sina sista sågverk i Norrland utan någon förklaring varför detta gjordes.

Omvärlden spekulerade i att det var något mycket underligt med denna avveckling. Familjen Dickson var oerhört förmögen. Robert Dickson efterlämnade vid sin död 8 miljoner kronor.

Flertalet av företagets rörelsegrenar var mycket lönsamma och så görs denna avveckling utan synlig orsak. Det spekulerades som sagt mycket i detta och bland annat undrade man om rättsprocessen med det s.k. baggböleriet och med strejken som givit familj en Dickson ett skamfilat rykte, fick dem att ge upp. Och så efter flera decenniersframgångsrik verksamhet upphörde Sveriges och Nordens största industrikoncem och handelshus att finnas till. Det raderade ut sig självt.

Som jag inledningsvis skrev om skogen som ”Sveriges gröna guld” har den inte bara kallats och fått symbolisera detta utan den har också rent faktiskt gett stora rikedomar och välstånd inte bara till sågverksågare och träpatroner och deras export av sågat virke såsom plankor, bräder och pitprops (gruvstöttor) m.m., utan också till hela det svenska samhället som sådant.

August Bark och Sveriges första mekaniska snickerifabrik

Men nu lämnar vi denna exposé över virkesexporten från Norrland och familjen Dickson och dess betydelse och sätter istället fokus på en annan del av trä-och virkeshanteringen, nämligen förädlingsindustrin och de många brädgårdarna, snickerifabrikerna och trämagasinen vid Södra Älvstranden i Göteborg under perioden 1850-1900.

På 1850-talet anläggs där ett antal brädgårdar och snickerifabriker. Den första fabriken inom träbearbetningsindustrin Bark & Warburg AB började år 1855 uppföras i anslutning till den i slutet av 1880-talet blivande Masthuggskajen.

Näringsfrihetens införande 1866

Marstrandsbon August Bark som flyttat till Göteborg grundade där Sveriges första mekaniska snickerifabrik. En motsvarande tillverkning hade senare också firma Strömman & Larsson som grundades 1863 nära jämvågen (bredvid nuvarande Järntorget). Sitt genombrott fick denna verksamhet dock först under 1870-talet. Arbetarantalet vid dessa båda företag var cirka 400 personer.

Näringsfrihetens införande 1866 var en förutsättning för snickeriindustrins framväxt. Här återfanns vid nämnda tid ett tiotal fabriker och verkstäder främst stora (i efterskriftema beskrivna som jättelika) brädgårdar och tillhörande magasinsbyggnader.

Arealen mellan nämnda ställen från Jämvågen till Sänkverket längs Smala vägen till vattnet räknat utgjorde en areal av ca 112.000 kvadratmeter och omfattade vid nämnda tid grosshandlare Oscar Wikströms brädgård närmast Jämvågen, Strömman & Larssons snickerifabrik och brädgård, Patronerma A.M.Kocks och Arvid Erikssons brädgårdar, Bark & Warburgs snickerifabrik och trädgård samt A.F.Roempkes bryggeriområde. Vid och utanför Sänkverket fanns vidare handlandena A.P.Berglunds, Axel Wikströms, F.O.Strömmans och P. Hammarbergs brädgårdar.

Gott om råvaror inom Sverige

Jag har valt att titta närmare på Bark & Warburg AB och anledningen till det är att företaget som sådant är Sveriges första mekaniska snickeriindustri och att etableringen sker i Göteborg och förläggs efter några år i närheten av Smala vägen (Numera Första Långgatan).

För omkring 150 år sedan drevs snickeriverksamheten i vårt land endast som ett rent hantverk. Detta medan det svenska timret i oförädlad form av plankor och bräder sändes ur landet till länder i Europa som redan hade utvecklade snickeriindustrier. Varför inte själva ta hand om förädlingen och samtidigt avkastningen, då vi har så gott om råvaror inom Sverige, tänkte den unge snickarsonen August Bark, född i Marstrand 1818.

Vid hemkomsten till Sverige från en studieresa han företog till England, Amerika och Australien i avsikt att studera deras snickeriindustri startar han sin mekaniska snickerifabrik i Göteborg.

I Amerika hade han inköpt sina första tillverkningsmaskiner som drevs med en 5 hkr ångmaskin. Hans snickerifabrik utvecklade sig snabbt till ett storföretag för vars skötsel Bark behövde en kompetent medhjälpare.

Bark & Warburg AB vid Smala Vägen i Masthugget

Han ingick därför år 1857 kompanjonskap med snickaremästare G.S. Warburg varför firmanamnet ändrades till Bark & Warburg AB. Fabriken var först förlagd vid Trädgårdsgatan fram till år 1862, då Warolinska tomten vid Smala Vägen – nuvarande Första Långgatan – inköptes och verksamheten flyttades dit.

Det var inte endast för det svenska behovet av snickerivaror som August Bark grundat sin fabrik. Med vaken blick för sin firmas möjligheter till export, hade han skaffat sig goda utländska förbindelser främst i Tyskland. Preussiska regeringen lät vid uppförandet av Wilhelmshafens kasemer, hans fabrik ha hand om allt träarbete, som också utfördes på platsen, av svenska arbetare.

Den gamla nedbrunna restaurang Hasselbackens Moriska paviljong i Stockholm var av Barks fabrikat. En mängd större och mindre husbyggen landet runt, bl. a. Kulla Gunnarstorp, härstammar från den Barkska fabriken, liksom otaliga detaljer inom snickeribranschen. Bark hade redan 1863 uttagit patent på ett husbyggnadssystem, ”Barks system” som man fortfarande hör talas om i Göteborg, där det finns många minnen av hans ”patenterade” företagsamhet inom husbyggeriet.

Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning 1878 skriver: ”Ett nytt byggnadsföretag av fabrikör Aug. Bark! Han har valt Bangatan i Masthugget för sin verksamhet denna gången och har knappast hunnit avsluta de fyra första byggena, innan arbetet med ytterligare fyra påbörjas. Husen äro på stenfot, två våningar höga, av trä, efter det välkända ”Barks patent”. Den länge påtalade bostadsbristen är nuför Göteborgs vidkommande nästan hävd och man kan bygga vida billigare, än som på länge. ” ;

Men det var inte bara bostadshus som hans företag byggde utan också t.e.x. utställningshallar. Vid Lantbruksutställningen i Göteborg 1871 demonstrerade han bland annat ett flyttbart sjukhus samt militära baracker och lasarettspaviljonger. Vissa år under de sista decennierna av 1800-talet exporterade företaget mellan 40 -50.000 tillverkade fönster och dörrar till utlandet på årsbasis.

Men även hemma i Göteborg var efterfrågan på Bark & Warburgs trä stor, inte minst för husbyggen. Fabrikens utveckling sammanföll med att Göteborg växte rejält på 1870-talet, bland annat med alla nya kvarter av landshövdingehus.

Aktiekapitalet i företaget utgjorde till en början 300 000 Riksdaler Riksmynt, men höjdes redan första året till 400 000 och år 1874 till 500.000 riksdaler. Vid denna tid sysselsatte Bark & Warburgs snickerifabrik nära 200 arbetare och ångkraften hade utökats till 190 hkr. År 1880 låg företaget på 32:a plats bland de högst beskattade i det rika Göteborg, med en taxerad inkomst av 51.4l7 kr., vilket var stora pengar på den tiden. August Bark kvarstod i företaget som fabriksdisponent intill sin död den 4 april 1879.

På framställning av Göteborgs stad försåldes bolagets hamntomt och anläggningar år l888 till staden och i samband därmed upplöstes bolaget. Den nya Masthuggskajen och sedermera Stigbergskajen började anläggas. De jättelika brädgårdama och magasinsbyggnader som låg närmast hamnen speciellt de partier som vette åt Första Länggatan. Deras öde beseglades nu. I och med kajbygget och de många småhamnamas igenfyllning och snickeriindustriens nödvändiga avfiyttning förändrade hela denna del av Masthugget sin karaktär.

Från Masthugget till Majviken (Majnabbe)

Driften för Bark & Warburg AB flyttades nu längre väster ut vid älvstranden där bolaget inköpte hamnegendomen Majviken (vid Majnabbe). Företaget nybildades efter omflyttningen under namn Bark & Warburgs Fömyade Aktiebolag med ett aktiekapital av kr. 600 000:- och under fortsatt ledning av grosshandlare Hamberg. År 1911 härjades deras fabriksanläggningar av en stor eldsvåda och i anslutning härtill såldes tomterna till Göteborgs stad. Bolaget arrenderade nu i stället området av staden och uppförde en ny fabriksbyggnad på samma plats vid Majnabbe.

Under åren 1913-1920 utvidgades bolagets verksamhet genom förvärv av en del skogsegendomar och mindre sågverk. År 1930 förvärvades aktiemajoriteten i Nya AB Strömman & Larsson, som då rekonstruerades och till vars anläggningar bolagets fabriksrörelse successivt överflyttades. Det hade nämligen blivit klart att området vid Majviken på grund av Göteborgs stads hamnbyggnadsplaner inte för någon längre tid kunde få disponeras för industriell verksamhet. När det gäller företagets verksamhet efter 1930 har jag inte forskat i detta. Det som i sammanhanget varit intressant för mig var den tidsperioden då företaget hade sin verksamhet i Masthugget vid Smala Vägen.

av: Rolf Simonsson (Historiker och Folklivsforskare)