Evert Taube: Det publika genombrottet – 4

(Åren 1940-1960 )

Det publika genombrottet för Evert

1940-talet är det årtionde  då vägen till framgång öppnar sig för  Evert Taube . Han får då sitt stora publika genombrott och blir känd  i hela vårt land för vad om  senare har beskrivits som; ”Den svenska livsglädjens diktare och trubadur”.

Samma decennium  drabbades han   av en svårartad astma och luftrörskatarr. På ordination av sin läkare kom han att vistas  i Bohuslän hos sin  mors släktingar  -familjen  Ernst och Hulda Johansson på Ängön.  -under slutet av 1942 samt  våren och sommaren  1943. Denna tid i Bohuslän  var för  Evert en  mycket  rik och produktiv period .. Dels trivdes han med naturen och befolkningen, dels fick han vara i fred att skriva ,teckna och måla  Mellan Orust och Bokenäset, ligger de tre öarna Flatön, Malön och Ängön.

Evert  redovisade sina Bohuslänska alster  i boken” Ballader i Bohuslän”som kom ut i november 1943. Boken  som innehöll många nykomponerade visor med an  motiv  från vad han själv betraktade som sin hembygd d.v.s. den Bohuslänska. Han var ju född och uppväxt på Vinga och Modern  Julia var från Strömstad. Så Bohuslän låg hans poetiska hjärta mycket nära.

Evert Taube på scenen 1961.

Tiden i Bohuslän -En rik och produktivt skapande  period

Vistelsen på Ängön blev som nämnts en rik och skapande tid för honom  och han kom den Bohuslänska naturen och människorna som bodde där mycket nära .En av dessa var innehavaren –som han blev mycket god vän med -av Handelsboden på den närliggande  Flatön ;Gustaf  Johansson. Evert  brukade promenerade varje dag från Ängön där han bodde  för att få en pratstund med handelsman Johansson eller Flink som denne  kallades .Det lär ha berott på att det tog lång tid att handla hos honom eftersom han var så  långsam med att expediera sina kunder.

Evert skriver om följande om detta:” Handelsboden är forum och mötesplatsen i Bohuslän.Den ligger vid bryggan dit byvägen leder och där ångbåtar och galeaser lägger till. Dit kom  man på den tiden  när jag var där med häst och vagn, med buss, på cykel eller i eka. I handelsboden står herr handelsman Flink som titulera med förnamn av kunderna och som på ett särskilt trevligt sätt betjänar dessa, stora som små.”

Rönnerdahl (ett av Everts alter ego vis sidan av Fritiof Andersson )

Det märks i hans produktion  att Evert trivdes och var lycklig under sin vistelse på Ängön och Flatön  för hans dikter och visor  därifrån är bland det finaste och skönaste som skrivits om just Bohuslän   Under den här tiden  tillkom några  av hans  mest älskade visor. Som t.ex.  ”Här är den sköna sommaren”, ”Vals på Ängön”, ”Huldas Karin”, ”Inbjudan till Bohuslän”, Maj på Malö och många fler.  Aldrig tidigare har  han målat  så skickligt med orden som  just de i dom  visor han diktar då.. Visan ”Vals på Ängön” är ett smärre underverk av rytmförskjutningar i vers och musik.  Visan  rör sig elegant från den första strofen som panorerar över sceneriet till den sista  där den svenska sommaren målas upp som en idyll under 1940-talet.

Hans bok ;”Ballader i Bohuslän” och visorna däri rönte stor framgång och hane förklarades av kritikerna som dåtidens  mest älskade poet och svenska  nationalskald. I sin diktning från Bohuslän vidgar Evert sitt eget perspektiv, och skriver att ;   hans  unga år var Bohuslän landskapet, den språngbräda som vikingarna och hans eget dikta jag  d.v.s.hans första diktade   alter ego  Fritiof Andersson han i sina sjömansvisor  använder för att komma ut i världen.

I dikterna  från Ängön är det Rönnerdahl d.v.s. hans andra alter ego som träder fram, en diktad person som är både naturälskare och idylldiktare.. Vid den här tiden –alltså under 1940-talet  är det  ett medvetet val för att utveckla sin egen diktning. Han använder  namnen och platserna i mellersta Bohuslän i denna,  men även om det är äkta namn och äkta platser så är Evert inte intresserad av att dokumentera dessa  utan av att dikta. Hur han  kunde koncentrera sig så behärskat och stilsäkert  vid denna tid är nästan obegripligt. Han var då över femtio år gammal och han och hans familjs ekonomi var lika vacklande och osäker som den alltid hade varit..

Eva Jarnedal är dotterdotter till Hulda Johansson –och släkt på hans mors sida- och bildar med sin man Janne Magnarsson sångduon Ö-barna. Hon är uppväxt med Everts berättelser,  och vet en hel del om vad som är  sant och vad som var falskt. I dessa ” Enligt min mamma var Evert Taube faktiskt noga med vad han skrev om verkliga människor och visst var det litet roligt att vara en figur i någon av hans visor.”

Det är inte så att Taube ljuger, men han tar  ihop glimtar av händelser  från olika håll och gjuter samman dem till en dikt som ofta är sannare än verkligheten. Det fanns till exempel inget fartyg -som  i hans visa-hette ”Bluebird av Hull” och som gick under i rykande storm en i slutet av 1800-talet  vid Smögen. Det är istället många fartyg, många händelser som Evert gjutit samman och rollbesatt med en äkta Smögensläkt och äkta geografi. Det är mästerlig dikt men ingen bra seglingsanvisning för farvattnen utanför Smögen..

Taube-Spelen på Ängön-Årligen återkommande

Anders och Hulda –d.v.s.  familjen  Johansson och deras barn -är med i Everts Taubes visor. I ”Inbjudan till Bohuslän” är det Anders som ”bygger båtar och fioler”, vilket var alldeles sant och Hulda Johansson som kärnar smöret   I ”Vals på Ängön” möter vi dottern Ingeborg som ”gnolar, tvättar och spolar”, sonen Harry som kommer med nyfångad fisk, äldste sonen Rutger som ”sysslar med reparation, borta i bo’n”.  Lillebror Knut-Erik finns med i raderna ”lillen och katten, slåss i rabatten”.

Inbjudan till Bohuslän

Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand.
Men mellan dess kala urtidskullar
är bördig jord och gammalt bondeland.

Vals på Ängön

Ormbunken rister sin ringlade topp,
slår upp sina gröna små vingar.
Lillkalven kesar och dansar galopp
i hagen, där lärksången klingar.
Gökarna gala,
ärla och svala
jaga sin föda i flygande fläng.
Fruktträden blomma,
fåren, de fromma,
beta bland bergen på sälta och äng.
Solvärmen dallrar kring holmar och skär.
Sommar’n är här!

Bland vindpinade tallar, ljung och trolska gläntor vid det blågröna vattnet  precis som Bohuslän är avbildat i några av Taubes finaste visor, arrangeras  varje år sedan  1994 de s.k.  Taube- Spelen som är ett utomhusevenemang som  äger rum på Ängön  där visor, poesi, konst och anekdoter av och om Evert Taube framförs. Tanken är att bevara och utveckla hans  minne och gärning med betoning på visorna.

Evenemanget som sker under två dagar  i Juli varje år brukar locka stora åhörarskaror från hela landet och en tredjedel av publiken kommer från Norge där Evert Taube som skald är välkänd och  minst lika uppskattad och älskad  som i Sverige Och var ska man ha Taubespel  någonstans  om inte just på Ängön. För det var här  som många av hans Bohuslänska visor kom till.

I Evert Taubes tidigare visproduktion förekommer som tidigare nämnts  sjömannen Fritiof Andersson i många  visor. Ibland är Fritiof hjälten i visan som en slags kamrat till berättaren och ibland är han själv berättaren.Men man skall  akta sig för att sätta likhetstecken mellan Fritiof Andersson och Evert själv, även om han själv har gjort det vid många tillfällen. Fritiof Andersson är en diktad figur som till stor del har lånat drag från personer som ha har mött eller hört talas om och till en mindre del fått drag av Evert själv eller hans egna upplevelser.

Fritiof Andersson verkar vara en person  som han  yngre dagar gärna själv identifierade sig med. När det så gäller hans andra diktade personfigur d.v.s. Rönnerdahl däremot är han  den mogne  Everts alter ego, vars upplevelser i visorna verkar ha större verklighetsbakgrund i hans eget liv. Här möter vi den poetiske familjefadern, den medelålders charmören, den lite naive målaren som sliter med vardagsproblemen och drömmer sig bort i en högre poetisk rymd Evert själv har inte gjort särskilt mycket för att räta ut frågetecknen vilka dessa personer som är hans själv.  Snarare har han gjort allt för att vi inte ska veta var gränserna går mellan Evert Taube-Fritiof Andersson-Rönnerdahl. Hans egna berättelser och beskrivningar  beträff-ande detta  skiljer sig ofta från gång till gång.

Bryter ny mark i sin poesi och prosa under 1940-1950 talet

Efter den stora  publika framgången han kunde notera  i början av  1940 -talet drogs  han  åter mot sin ungdoms miljö; Argentina. Under den första fredsvintern 1945-1946  ( andra världskriget tog slut  1945.) reste han dit   med  m/s Venezuela på vilken hans bror var kapten  Resan  och vistelsen där avsatte rika spår i hans prosa men också i hans poesi. Han gav vid återkomsten till Sverige ut inte mindre än  fyra stytcken prosaböcker varav  boken ”Många hundra gröna mil” fick ett entusiastikst mottagande av kritiker och publik i Sverige .

Hälften av visorna i boken har sina rötter från den Argentinska miljön.Efter  hemkomsten fortsätter han att skriva  visor och reseberättelser som han får utgivna  och reser Sverige runt på olika konsertturneer  där han framträder och sjunger  för en alltmer ökande publikskara.

.Han fortsätter under 1950.talet  att skriva visor men bryter samtidigt ny mark-kan man säja- genom att på nytt ta upp sitt diktande i form av redseskildringar och dels inleder han ett lärt men anti-akademiskt författarskap i böcker som ”De fyra vindarnas gata, och” Vallfart till Trubadurien och Toscana ” Fån mitten av nämnda årtionde  framträder  han som en mycket framstående kännare av medeltida fransk trubadurdiktning och skiver  flera böcker och artikelserier  i tidningen Vi.

Han är vid den här tiden och vid det här laget oerhört känd i hela Sverige men också i Norge och Danmark. Samtidigt ”regnar ” det inbjudningar över honom från föreningar, företag och nöjesarrangörer som vill att han skall framträda hos med sina visor hos dem. Ofta ber man honom skriva något nytt och speciellt just för deras skull att framföras såsom d t.ex. vid  en nationell  sammankomst för seglare.

De sista åren av  av 1950-talet och i början av 1960-talet  arbetar Evert med flera projekt samtidigt. Han studerar provensalsk -d.v.s Sydfransk  -trubadurdiktning och dess historia  samtidigt med  en självbiografi och ett  memoar-författande  skrivande dikatar han  nya visor.Till detta kommer en strid ström av artiklar i olika ämnen som han skriver för diverse  tidningar. Samtidigt   som turnèer ,skivinspelningar och radioprogram med honom avlöser varandra.

Det är nu han kan konstatera att intresset för hans poesiskrivande växer och  att detta  skrivande börjar tas på allvar och respekt  av de etablerade  litterära kretsarna i Sverige.Och nu avsluar jag denna fjärde  del om Evert Taube  med en av hans mycket tänkvärda dikter. Om hans liv och hans fortsatta verksamhet  fram till hans död 1976 för du läsa om i den avslutande del nr 5 .

Diktaren och Tiden (Evert Taube)

Som vågor rulla in mot stenig strand
så är vår levnads timmar jämt på språng
oroligt jäktande förbi varann
de ila ständigt mot sin undergång.
Man föds till dagens ljus, man krälar ut
mot mogen ålder, ack, men ljuset dör!
Den krumma skuggans lie står på lut
och Tidens gåva Tiden själv förstör
Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet
I släta pannor plöjer han sitt spår!
Och tärd av blomstring, närd av intighet
han mättar sig där Tidens lie går.
Men likväl skall min sång i sekler än
trots Tidens grymhet prisa skapelsen.

Källfakta sammanställda från diverse biografier om Evert Taube

av: Rolf Simonsson (Historiker och Folklivsforskare)

Del1 Del2 Del3 Del5