Två original i gamla Majorna

Länscellfängelset

Länscellfängelset på en bild från 1901, tagen av Aron Jonason (mest känd som Göteborgs storvitsir)
Bild: Göteborgs stadsmuseum

”Olyckan” – var på sin tid en uppenbarligen ökänd kvinna – och som under en tid bodde i en timmermans hus vid Slottsskogsgatan. Hennes dopnamn är ännu för mig okänt. Till det yttre var hon väl igenkänd – i sin grönrutiga klänning, sådan klänning som fattigvården tillhandahöll den mindre bemedlade  – och som sådan blev hon ju därför utpekad som fattighjon.

Ingen har kunnat härleda namnet ”Olyckan”, men förmodligen trodde man att hon hade viss kontakt med makter som kunde orsaka olycka över eventuella antagonister eller andra som hon ansåg vara fientliga. Hennes beteende hade kanske också sin grund i hennes goda smak för starkare drycker. Något som hon delade med sitt närmaste umgänge. Men de som närgånget gjorde narr av henne kunde få smaka på hennes utgjutande av förbannelser – alltså i ordalag som inte låter sig tryckas. Hon var förmodligen än mästarinna i munvighetens teknik.

Och kanske förfogade hon också viss talang i spådomens konst, åtminstone kom folk till henne och frågade efter saker och ting som förkommit eller om ekonomi, eller framtida kärlek? Men hur sannspådda gästerna blev kan vi med all sannolikhet betvivla. Men det kunde ju i vilket fall som helst ge henne hacka – betalande kunder sökte upp henne och lät sig lätt gå i fällan.

I skydd av mörker kom människor som ville bli spådda både i kort och kaffesump – under sena timmar – i hennes enkla boning. Vad skulle ödet föra med sig? Tja, det kostade i alla fall en del slantar att få veta något om detta. Tillräckligt för att kunna förse sig med både luktsnus och något gott att dricka. Ingen kriminellverksamhet, allt var i sin ordning.

Många kunde allt som oftast se henne sitta på någon trappa och vila ut – om färden hem övergått till att vara alltför vinglig – och både balans och ork skulle räcka ända till Slottsskogsgatan. Då kunde hon sitta alldeles tyst för att inte störa ordningen. Även om en och annan patrullerande konstapel såg henne, lät de henne ta sig hem utan att handgripligen hjälpa henne på traven. Hon var trots allt harmlös.

De sista åren i sitt liv tillbringade hon på någon av fattigvårdens inrättningar i Majorna. Hon sover sin långa sömn sedan många, många år tillbaka.

Nästa kvinnliga original i Majorna, som jag vill nämna, är ”Hönskäringen” – hon bodde i området kring Sanna. Till skillnad från ”Olyckan” var hon en känd kund inom poliskåren. När hon var berusad ställde hon till ett fasligt väsen och uppståndelse. Hennes armar och ben viftade vilt  och hon bråkade och svor åt alla som stannade upp och tittade åt henne. Då kunde en förbipasserande konstapel ingripa och föra henne till polisarresten. Under våldsamma och högljudda protester försökte hon sparkande göra sig fri.

Nu var det så att polisarresten på närmsta håll inte alltid hade plats för ytterligare fyllerister så det krävdas fram en kärra att transportera den skrikande kvinnan till annan station.

Ni kan tänka er vilken syn för åskådarna på gatorna; en på rygg liggande och skrikande käring – som var så oregerlig att benen ibland blev hängande utanför flaket!

När hon väl nyktrat till och stod inför skranket, niger hon på det mest graciösa sätt och med mild och behaglig röst försöker hon beveka domaren att få ett så milt straff som möjligt. Böter är lönlöst att utdöma så det blev att sitta av några dagar på det gamla Länscellfängelset – eller det med romantiska namnet ”Rosenborg” – vid St Eriks plats (där nuvarande Operan ligger).

Kommentarer

comments

Om Maya Hedberg

Kort biografi – Maya Hedberg
Född i Landala, Göteborg. Uppvuxen i Guldheden. Slumpen förde mig tidigt till Italien som blev ett land jag gärna återvänder till. Som utredare/planerare inom sjukvården Göteborg och Västragötalandsregionen har jag en lång erfarenhet av skrivande – vandrat genom förvaltningens alla byråkratiska vindlingar. Sedan några år tillbaka blev skrivandet mer fritt och berättande – särskilt om företeelser i livet och i synnerhet om historia. Prövat olika skrivsätt inom olika genre – lärde mig att skriva om, på ett mer personligt sätt för att förhoppningsvis ta tag i läsaren – och fånga intresset för vår egen historia, vårt ursprung.

Det här inlägget postades i Människor då och nu och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!