Styrsö: När sillen gick till

4oscarII

Oscar II:s besök på Styrsö, sommaren 1894.

Lästips: Havsblänk : de tio Öckeröarna i Göteborgs norra skärgård

Styrsö blir skärgårdsidyll

Styrsöborna har inte alltid försörjt sig på fiske, trots att ön ligger mitt i fiskevattnen. I gamla jordeböcker framgår det att öborna betalade sitt tionde till staten i smör. Det tyder på att huvudnäringen faktiskt varit jordbruk. Under de stora sillperioderna fick dock fisket större betydelse. Under slutet av 1400-talet var det t ex Styrsöfiskare som försåg Älvsborgs Slott med sill.

Styrsö och öarna runt omkring har också haft betydelse för sjöfarten. Befolkningen arbetade med frakter till och från Göteborg. Känsö tjänade på 1770-talet som karantän för handlesfartyg som kom från andra länder. Fartygen fick ligga kvar i 40 dagar om man fruktade att t ex gula febern fanns ombord. På 1830-talet isolerades kolerapatienter på öns karantänsanstalt.

Oscar II boating. Engraving by Anders Zorn.

Image via Wikipedia

Styrsö och de kringliggande öarna var kala och betraktades länge som fattiga och torftiga. På 1850-talet började dock förmögnare göteborgsfamiljer tillbringa sommrarna ute på Styrsö. Lustturer anordnades med ångbåt från Göteborg, och Styrsö utvecklades till badort. Under 1870-talet startades regelbunden ångbåtstarfik till öarna, och snart var ön bebyggd med tjusiga sommarvillor och grönskande anlagda trädgårdar. Turisthotell och besök av kung Oscar II visar på öns nya status.

Illustration ur "Historia om de Nordiska Folken" av Olaus Magnus Gothus 1555.

I llustration ur ”Historia om de Nordiska Folken”
av Olaus Magnus Gothus 1555.

Lästips: Historia om de Nordiska Folken

Medeltiden

Sillen var redan under medeltiden en stor internationell handelsvara. Genom att sillen saltades in tålde den förvaring och långa transporter genom Europa. Sillen vann dessutom popularitet då fastereglerna förbjöd kött under två dagar i veckan, och i 40 dagar i sträck under vintern. Under 1200-1400-talet fiskades den mesta sillen utanför Skanör och Falsterbo. De skånska sillstimmen sägs ibland ha varit så täta att en stridsyxa kunde ställas mitt i stimmet utan att falla.

Kopparkittel med påbyggnad av trä för trankokning.

Kopparkittel med påbyggnad av trä för trankokning.

Trankokning

Sedan gammalt hade fiskarbefolkningen kokat tran till husbehov på torsklever och sälkött. Tranet användes som belysningsolja, och som impregnering av skor och kläder för att göra dem vattentäta.

Sillen strömmade under 1700-talets mitt in i sådan mängd att det inte fanns en chans att ta till vara eller sälja allt i färsk eller insaltad form.

Det låg alltså nära till hands att börja utvinna tran även ur sill. Tranet framställdes genom att färsk sill kokades i tredubbla mängden vatten tills det att sillen kokat söder helt.Det tog vanligtvis åtta timmar.

Fettet som flöt upp skummades av och hälldes över i en s k klartunna. I botten på klartunnan samlades vatten och grums. Detta ”trangrums” hälldes till en början tillbaks rätt ut i havet, vilket orsakade en av Sveriges första stora miljödebatter.

1500-talet

Vid mitten av 1500-talet inleddes Bohusläns första stora sillperiod. Det fanns då så mycket sill i havet att de bohuslänska fiskarna inte kunde ta vara på allt. Utländska fiskare etablerade sig också i skärgården. Efter ett par år ansåg kronan att det var dags att upprätta tullar och annan kontrollverksamhet. 1561 bestämdes det att Marstrand skulle bli centrum för kontrollverksamhet och handel. Det nuvarande Göteborg var ännu inte påtänkt.

Det stora fisket pågick i ca 30 år, och innebar naturligtvis en glansperiod för Marstrand med omnejd. Marstrand fick rykte om sig att vara den sedeslösaste staden i Norden. Folk kom dit från när och fjärran och mycket pengar fanns i omlopp, och man kan gott föreställa sig ett sillens Klondyke. Sillruschen tog så småningom slut och Marstrand drabbades dessutom av en stor brand som förstörde stora delar av staden.

1600-talet

Bohuslän och dess skärgård blev svenskt i och med freden i Roskilde 1658, men den nygrundade staden Göteborg låg redan på svensk mark. Göteborg var ett nybyggarsamhälle med ungefär 2000 invånare. Hälften var utlänningar och kom från t ex Skottland, Tyskland och Holland. Holland var sedan gammalt en stor sillfiskenation.

Runt 1660 sades sillen åter ha börjat synas i stora mängder, och sex år senare utfärdade myndigheterna ett fiskerireglemente. Sillen skulle bara få tas i land, saltas och packas på fem platser: Göteborg, Kalvsund, Marstrand, Gullholmen och Lysekil, och utländska köpmän skulle inte få deltaga i fisket.

Men de stora sillstimmen uteblev, och exporten av sill var mycket blygsam. Under 1600-talet förekom alltså ingen sillperiod av samma kaliber som under 1500-talet, och definitivt inte som den som skulle komma under 1700-talet.

1700-talet

Vid 1700-talets mitt var Bohuslän ett av Sveriges fattigaste landskap. Göteborg däremot var en förmögen handels- och sjöfartsstad. Det fanns alltså redan rika handelsmän som kunde satsa på sillhantering och export när 1700-talets stora sillperiod började på allvar, 1747.

1700-talets förbud mot s k landsköp, handel utanför städerna, gjorde att sillen endast fick säljas till borgerskapet i städerna. Handeln med färsk fisk blev därför liten. Istället saltades den mesta sillen in för att hålla sig, och såldes vidare. Dessutom var man sedan tider då tillgången på sill var mindre, van vid att äta salt sill istället för färsk.

Statistik visar att importen av salt sill sjönk kraftigt vid slutet av 1750-talet. Istället ökade importen av salt för egen insaltning av sill. Den insaltade sillen exporterades sedan.

Sillstimmen kom till kusten i så stora mängder att det sades att sillen kunde ösas upp ur havet med hinkar, eller att trycket under isen i vikar vintertid kunde bli så kraftigt att sillen pressades upp genom vakarna.

Kronan hade mycket att tjäna på sillfisket i form av tullar och andra pålagor. Därför gjordes det förmånligt att flytta ut i skärgården: fritt statligt timmer till bostäder, fri mark och skatteförmåner. Utöver den bofasta befolkningen kunde upp till 50 000 personer vara sysselsatta med insaltning, tunnbindning, trankokning, transporter och annat som hörde sillhanteringen till. Fram till 1800-talets början var Sverige självförsörjande på sill. Under den 50 år långa sillperioden hade sillen hittat en självklar plats i de svenska hushållen. När så sillen började sina importerades i stället salt sill som aldrig förr.

1800-talet – den sista stora sillperioden

1800-talets stora sillperiod inföll under 1800-talets sista decenier och varade i ungefär 25 år. Nu sysselsattes inte på långa vägar så mycket människor i sillhanteringen som under 1700-talet, dels p g a industrialiseringen, och dels p g a att sillen nu började säljas färsk. Salterierna fick alltså inte lika stor betydelse.

Minnet av 1700-talets sillrusch fanns kvar, och när sillen åter dök upp i januari 1878 blev det sensationsrubriker i tidningarna och fiskarbefolkningen stod beredda att ta hand om sillen. Dock nådde inte sillstimmen på långa vägar 1700-talets storlek.

Trots den nya sillperioden blev Sverige inte oberoende av sillimport från Holland och Norge.

Sillen användes naturligtvis som föda, både salt och färsk. Dessutom utvanns tran och olja. Restprodukterna av oljeframställningen torkades och användes som gödningsmedel. Det bruna pulvret kallades i folkmun för ”åkersnus”. Inte mindre än 24 fabriker för frammställning av sillolja och gödsel etableratdes. Vidare användes relativt stora delar av fångsten till djurföda och gödsel.

Den senaste sillperioden tog slut vid sekelskiftet. Detta faktum blev naturligtvis ett hot mot den industri som blommat upp, men någon riktig kris blev det inte eftersom industrialismen och de tekniska uppfinningarna var på framfart. Både staten och dåvarande landshövding Gustav Lagerbring erbjöd särskilda lån för fiskerinäringen. Fiskarna fick möjlighet att skaffa motordrivna båtar och utveckla fångstmetoderna för sill.

Huvudsakliga källor: Nystedt, Olle 1994. Sillen i Bohuslän. Bohusläns Museum. Haneson &Rencke 1923. Bohusfisket. Göteborgs jubileumspublikationer XIX.

Kommentarer

comments

Om Helio Duarte

Tidigare projektledare för "Alla tiders Göteborg" som ursprungligen var ett EU-projekt inom ramen för Göteborgs stadsmuseum. Mitt ansvar som projektledare var att erbjuda arkeologer och kulturvetare utbildning i mediahantering (photoredigering bla) och html-teknik. I samband med projektet skapades också en webb/hemsida om Göteborgs historia, det som idag är sajten för Göteborgs Historia med tillhörande Facebookgrupp. Riksantikvarieämbetets förtjänstmedalj 2013!
Det här inlägget postades i Vad hände när? och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera gärna!