Feeds
Inlägg
Kommentarer

"Något av ett trolleri är cicelör Carl Olssons förvandling av en bergskreva
till en botanisk trädgård"
(GT 1936)

 

 

 Porträtt av Carl Olsson. Carl Olssons trädgård går att beskåda om man tar sig till Guldheden i Göteborg, närmare bestämt till Reutersgatan. I dag framstår Olssons trädgård mer som en parkanläggning, än som den mycket orginella trädgårsdsodling den en gång var. När bergknallen ovan Landala bebyggdes i mitten av fyrtiotalet beslutade dåvarande stadsplanechef, Uno Åhren, att Olssons trädgård skulle bli en del av den nya bebyggelsen.

Carl Olsson var novis på det botaniska området då han vid trettiotalets början satte sina första plantor på Landalaberget. Carls bakgrund är brokig och innan den period i hans liv som kom att vigas åt odlandet, hade han hunnit med en hel del. Under en kortare tid gick han på Valands konsthögskola i Göteborg och kunde titulera sig både konstnär och cicelör. Carl hade också hunnit med sjömans- och plåtslagaryrket.

Carl hade blivit ordinerad trädgårdsodling av sin nervläkare då han tidigare besökt både sjukhus och vilohem för sina klena nerver. I en artikel i GT från 1936 kommenterar han sjukhemsvistelserna på följande vis:

"Men det här är den bästa läkeformen. Ute i naturen, bland blomster har jag blivit en annan människa. Jag har fått arbeta, och det var det jag behövde, jag har gått upp tre, fyra på morgonen och hållit på långt in på sena kvällarna. Jag har gjort strövtåg i markerna för att finna vad jag velat ha i min trädgård, och jag har burit hela torvor hit. Den läkare som gav mig rådet till det här, han visste vad trasiga nerver bli hela av."

Planteringen påbörjades i blygsam skala. Trädgården bestod till en början framförallt av alldagliga växter från den närmaste omgivningen. Allteftersom lades dock den ena arten till den andra och så småningom kom Olssons trädgård att rymma det mesta av landalabergens vildflora.

Vid sin trädgårdsodling byggde sig Olsson en liten brun trästuga, eller snarare en ateljé med tanke på stugans takfönster. Ateljén var en bohems hem, fyllt med spännande föremål och konstverk. När man klev in hos Carl möttes man av en väggmålning med skriften; "Konsten lång- livet kort". På väggarna hängde oljemålningar av Carl själv, och för det mesta stod också en och annan icke avslutad målning utefter väggarna. Vidare fanns att beskåda Olssons verk i driven koppar. En gammal kammarorgel och en spinnrock från 1600-talet rymdes också i rummet.

Till denna ateljé kom många besökare för att njuta av Carls sällskap och trädgård. En av Carls mer frekventa besökare var den välkända konstnären Åke Göransson. Denna besökte sin vän i hans oas för att samtala om konst eller, ibland, för att måla. Vid ett par tillfällen ritade han av Carl. Andra uppskattade gäster var professor Skottsberg och trädgårdsexperten Wahman. Av dessa lärde Olsson ett och annat om växternas latinska namn.

De första mer långväga växterna som Carl införlivade i sin trädgård kom från Dalsland. Han hade, på sin blygsamma sjukpension, inte råd att själv resa för att studera växterna i sin naturliga miljö. Istället fick han växternas miljöer beskrivna för sig, och med en intuitiv blick skapade han motsvarande förhållanden i sin egen trädgård.

Växterna från Dalsland fick en egen avdelning i trädgården, som Olsson kallade för Brudfjället. För att växterna skulle trivas och anpassa sig till sin nya miljö skickade han inte bara efter växterna, utan också jord och stenar.

I Brudfjället kunde man bl.a. beundra Carls sippsamling. Allt från de vanligare blå sipporna till vita, röda, violetta och t.o.m. en högst ovanlig blåvitfläckig variant. Här fanns också den vårlika orkidéen Sankte Pers nycklar, brudsporre och nattviol, knipprot och tvåblad, trolldruva och trollsmultron, sårläka, häxört och en lång rad nävor, allt från den intensivt lysande blodnävan till den blekt violetta svedjenävan.

Brunnen som Olsson placerade i sin trädgård på trettiotalet står fortfarande kvar, nu med en minnesinskription. Foto: Nelle Nauclér Allteftersom kom växter från andra delar av Sverige, sända av vänner och vänners bekanta och Carl började att dela in sin trädgård landskapsvis.
Brudfjället växte ut och blev Dalsland, och Dalsland kompletterades sedan av flera andra landskap. Carls dröm var att en dag ha alla landskap representerade i sin trädgård.

Det var många som kom för att besöka Olsson och njuta av hans annorlunda trädgård, en trädgård med olika avdelningar för de olika landskapen. Här fanns inget staket som markerade var trädgården började eller slutade.

Någon gång under trettiotalets mitt nåddes Carl av besked om att den bergknalle han byggt sitt hus och odlade sin trädgård på skulle bebyggas. Hans oas var ju inte längre den avlägsna och skyddade plats den varit när han en gång påbörjade sin odling. "Blir trädgården skövlad så är det slut med mig", sa Olsson då beskedet nådde honom.

Han förkastade snabbt tanken på att flytta trädgården till en annan plats och börja på nytt. Istället uppkom idén om att trädgården kanske skulle kunna bevaras som en del av den nya bebyggelsen. Uno Åhren, då stadsplanechef, besökte Olssons trädgård och fattade tillsammans med andra inblandade i byggprojektet beslut om att ett av direktiven för arkitekternas stadsplandearbete skulle vara ett bevarande av trädgården.

Carl Olsson skulle aldrig få uppleva den officiella invigningen av hans trädgård som skedde i samband med bostadsutställningen Bo- bättres öppnande. 1938 avled Carl på Sahlgrenska sjukhus som en följd av stelkramp. Olsson hade före insjuknandet utvidgat och grävt sin näckrosdamm djupare. Några små sår på hans ena hand hade troligen bildat inkörsporten för bacillerna. Trädgårsodlandet, som för Carl blivit en själens medicin, kom så att indirekt kräva hans liv.

Näckros. Foto: Nelle Nauclér Inför invigningen av Bo bättre föll det på arkitekten Anna Branzell och stadsträdgårdsmästaren att iordningsställa Carl Olssons trädgård. De tog över efter Carls son som efter bästa fömåga skött trädgården efter faderns död. Man kan undra vad Olsson skulle ha tyckt om den trädgård som i sin lite främmande och lyxbetonade inramning invigdes officiellt. Olsson strävade ju efter att avbilda naturen och skapa ett koncentrat av den. Han avskydde det konstmässiga och menade att människan aldrig kunde överträffa naturen själv. Carl Olssons annorlunda och vackra trädgård var kanske främst ett resultat av hans förmåga att se det stora i det lilla och enkla.

 

av Nelle Nauclér

Medicinhistoria i anrikt 1700-talshus

Oterdahlska husetI den gamla 1700-talsbyggnaden på Östra Hamngatan 11, kallat Oterdahlska huset, är Medicinhistoriska museet inrymt. Huset är det äldsta bevarade Sahlgrenska sjukhuset och lämpar sig därför särskilt väl som hemvist för ett museum av detta slag. Här finns en ansenlig mängd intressanta sjukvårdsföremål till beskådan. Men huset har också ett förflutet som såväl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings lokaler som stadens polishus.

 

Från grosshandlarbostad till sjukhus

Oterdahlska huset. Huset byggdes i slutet på 1700-talet som privatbostad åt grosshandlare
Aron Oterdahl. År 1808 testamenterade han fastigheten till Sahlgrenska sjukvårdsinrättningen "för evärderlig tid". Testamentet innehöll vissa villkor som att "det nu bortskänkta huset icke må emploieras till wärdshus eller annat bruk som dermed kunde hafwa likhet".

Från grosshandlarbostad till sjukhus. Ungefär tio år senare togs beslutet att bygga om Oterdahlska till sjukhus, eftersom det första Sahlgrenska sjukhuset på Sillgatan inte längre räckte till för den snabbt växande stadsbefolkningen. Uppdraget gavs till stadsarkitekten Hagberg och stod klart 1823. I det nya sjukhuset fanns tio sjuksalar, tre barnbördssalar, mottagning och bibliotek och man hade plats för 80 patienter. Intill sjukhuset iordningsställdes en trädgård med promenadmöjligheter för konvalescenterna.

Men redan vid mitten av 1800-talet ansågs sjukhuset för litet och otidsenligt och det blev åter nödvändigt att söka nya lokaler. 1854 flyttade man in i det nybyggda Allmänna & Sahlgrenska sjukhuset, sedemera Sociala huset, vid Grönsakstorget, Oterdahlska huset hyrdes därefter ut till skiftande verksamheter.

 

Tidningshus och skaldbostad

Från 1855 och ett par decennier framåt hade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning verksamhet med bl a kontor och tryckeri i huset. Huvudredaktör vid denna tid var S.A Hedlund, känd liberal politiker i staden.Hans mest framträdande medarbetare var skalden Viktor Rydberg som främst verkade som utrikeschef på tidningen, men också som arkitekt- och språkdebattör. Åren 1855-60 hade Rydberg sin bostad i det lilla gårdshus som under sjukhustiden använts som likbod. I denna mörka kammare skrev han flera av sina berömda romaner och en stor del av sin ungdomslyrik.En oskiljaktig och trogen vän under dessa år hade han i sin pudel Mufti. Det berättas att då Rydberg ibland var bortrest vägrade hunden att äta ens den minsta matbit. Att Muftis sällskap hade stor betydelse för Rydberg framgår i flera brev, han beskriver honom som " denne idealiske svärmare, vars fyra ben uppbära ett hjärta sådant, som endast en hund kan äga". Till Rydbergs stora sorg blir Mufti överkörd och skalden förlorade en vän "vars själ aldrig besudlats av svek och hyckleri".

 

Gamla polishuset

foto: Harald Widéen, 1964. Mot slutet av 1800-talet behövde staden ett nytt polishus och Oterdahlska huset hyrdes nu ut till Polisverket. För att kunna fungera som polishus genomfördes vissa ombyggnationer av fastigheten. Tingssalar inreddes och ett gårdshus med häktningsceller byggdes till. Fasaden, som ursprungligen är murad med holländskt gult slaget tegel, putsades och fick det utseende den har idag.

Förutom centralpolis, poliskammare och domstol fanns också en detektiv avdelning i huset. Domstolen var den första i sitt slag i Göteborg, och den drivande kraften bakom inrättandet av denna var polismästare Oscar Elliot. Han hade länge upprörts över hur polisen ofta självsvådligt och godtyckligt gjorde upp med haffade personer direkt på brottsplatsen. Nu kunde den gripne få sin sak prövad i rätten. Oterdahlska fungerade som polishus ända fram till 1967 och är nog för de flesta göteborgare fortfarande mest känt som “gamla polishuset”.

Medicinhistoriska museet idag

Göteborgs första ambulans som var i bruk 1876-1900. Sedan första maj 1997 ingår Medicinhistoriska museet i Sahlgrenska universitetssjukhusets organisation. Under flera år var museet nedläggningshotat, och hölls periodvis stängt. Men tack vare en envis och oförtröttlig kamp av museets chef sedan 1975, Inger Wikström-Haugen, är nu museets fortsatta framtid säkrad. Grunden till de medicinhistoriska samlingarna lades på 1930-talet av husmodern Ingeborg Kastman på Sahlgrenska sjukhuset, där ett vindsutrymme ställts till hennes förfogande. Under årens lopp utökades samlingarna och 1976 flyttades föremålen till Sociala huset, efter att de katalogiserats och systematiserats enligt medicinhistoriskt vetenskapliga principer. En basutställning byggdes och allmännheten fick tillträde. Museet utökades också med magasin, bibliotek och arkiv. 1986 fick museet nya lokaler och en ny basutställning i Oterdahlska huset.

I basutställningen visas centrala områden inom den allmänna medicinhistorien. Den behandlar synen på sjukdom och hälsa genom tiderna, patienternas situation förr och nu samt sjukvårdyrkenas framväxt. Frågor kring folkmedicin, alternativ medicin jämte den lärda medicinen tas också upp. En särskild avdelning ägnas åt den göteborgska sjukvårdshistorien. I det rum där Viktor Rydberg höll till under sin tid på Handelstidningen finns nu delar av Marstrands gamla apotek uppbyggt.

De tillfälliga utställningarna som visas skildrar inte bara historisk tid utan nutidsaktuella ämnen tas också upp. Museets målsättning är att på ett naturligt sätt binda samman gången tid med nutid och framtid.

Bilder:Göteborgs Stadsmuseum

av Ingrid Hansson

Öppettider:

Tisdag, onsdag och fredag kl 11.00-16.00
Torsdag kl 11.00-20.00

Adress:

Oterdahlska huset
Östra Hamngatan 11
411 10 Göteborg

Hitta hit:

Spårvagn nr 5 och 10 samt buss nr 18, 19, 42, 80 och 99 stannar vid Lilla Bommens hållplats - 25 meter från museet.

Telefon:

Förfrågningar och bokningar
031-711 23 31

Fax:

031-711 23 87 

Spinnhuset vid Svingeln

År 1735 beslöt riksdagen att det i varje län skulle inrättas ett spinnhus. Huvudsyftet var inte att spärra in brottslingar utan att skaffa billig arbetskraft. Den svenska textilindustrin hade börjat blomstra i början av 1700-talet men på många håll i landet rådde brist på kvinnor som spann ull till fabrikerna. I Göteborg började ylleindustrin växa fram på 1720-talet och 1735, alltså samma år som riksdagens beslut, förordades om att ett spinnhus skulle inrättas i staden. Kvinnliga arbetsfångar och lösdrivare skulle omhändertas och sättas i arbete med spinning och beredning av ull.

Arkitekt Carlbergs förslag

Arkitekt Carlbergs förslag Stadsingenjör Bengt W Carlberg fick år 1737 i uppdrag att rita ett förslag till spinnhus vid Burggrevelyckan som vid denna tid låg en bra bit utanför stadsbebyggelsen, och därför ansågs vara en lämplig plats. I oktober samma år presenterade han en ritning över en grandios anläggning bestående av fyra längor kring en stor borggård.
Dock förkastades detta projekt som alltför kostsamt, så tre år senare framlade Carlberg ett nytt förslag, med vad han själv tyckte, "sämbre dessein". Denna ritning bestod av ett tvåvånings stenhus med plats för 44 arbetshjon och godkändes av Spinnhusfonden. Förslaget inrymde även en predikosal, två magasin, visthus och rum för personal. Huvudbyggnaden stod färdig 1741 och året därpå uppfördes en tillbyggnad med brygg- och tvätthus, badstuga samt lokaler för bageri och sjukvård.
I spinnhuset inspärrades kvinnor som brutit mot lagarna, samt man- och kvinnfolk, "som emot tjänstehjonsförordningen voro lösa och lediga, samt friska och föra tiggare, som till spinn-, kard- eller skrubbande tjäna kunde —- på det att de måtte komma att göra gagn, i stället för att de eljest fördrevo tiden i lösaktighet, självsvåld, lättja och laster."

 

Spinnhushjonen

 

De intagna var dömda för olika förseelser. De intagna var dömda för olika förseelser. En del hade begått grövre brott såsom barnamord, stöld, olovlig brännvinstillverkning, slagsmål, sedelförfalskning och brott mot tjänstehjonsstadgan. Men vissa satt på spinnhuset dömda för brott som idag ter sig ganska oförargerliga; fylleri, sturskhet, olovligt kortspel, "spådom i caffe" eller "oljud på gatan". Brott som endast kvinnor dömdes för var liderlighet och skörlevnad. De allra flesta hade dock dömts för lösdriveri och tiggeri. Personer som sågs som lösdrivare greps, och fick redogöra för sina levnadsomständigheter inför kronofogden eller stadsfiskalen. Vid första förhöret fick de endast en varning men redan andra gången kunde de dömas till tvångsarbete.Under vissa perioder fanns inte tillräckligt med hjon att sätta i arbete på spinnhuset, och därför utfäste entrepenörerna en pengabelöning till polisen för "de lättingar och lösa personer som stadens betjente kunna påträffa." Även personer med epilepsi riskerade att bli intagna. Helst greps sådana som bara fick enstaka epileptiska anfall per år och för övrigt utgjorde en fullgod arbetskraft.

Någon hänsyn till ålder eller arbetsförmåga togs inte. Både sjukliga åldringar och barn kunde dömas till staffarbete, oftast var tiggeri deras enda brott. Det förekom att även mycket små barn vistades på spinnhuset då deras mor skickats dit. Men det finns också exempel på att kvinnor frigivits då det upptäckts att de var gravida eller som det står i fångrullorna var "med barn rådd". Så ett visst mått av medmänsklighet tycktes ändå ha funnits.

Frigivning gavs efter landshövdings eller magistratens befallning. En del av fångarna kunde friges ifall de fick en anställning, speciellt om de endast dömts för lösdriveri. Dessutom hade ett kvinnligt spinnhushjon möjlighet att bli frisläppt om någon fri person var villig att gifta sig med henne. Strafftiderna för lösdriveri och tiggeri var annars ett halvt till ett år. Stöld gav några månaders straff den första och andra gången brottet begicks, men straffet ökades med flera år och ända upp till livstid för tredje och fjärde gången.

 

Arbetsfångarna avlöses av straffångar

 

Vakt Både män och kvinnor befolkade spinnhuset under den tid som den tidigaste fångrullan omspänner, dvs 1770-1829. Men från 1830 och framåt finns endast kvinnor uppskrivna. Vid denna tid var spinnhuset fortfarande en arbetsinrättning och de dömda var s k arbetsfångar. Göteborgs spinnhus byggdes aldrig om till cellfängelse, som skedde med många andra straffanstalter på 1820-talet efter förebild från England och Amerika. Arbetsfångarna byttes 1867 ut mot strafffångar eftersom dessa dömts till strängare straff och därför skulle sitta på gemensamhetsfängelse. Spinnhuset inhyste nu enbart kvinnor som dömts för brott som barnamord och fosterfördrivning.

I fångrullorna från denna tid kan man se att det mest rörde sig om kvinnor ur de lägsta sociala skikten, de flesta är pigor eller torparedöttrar. Den övervägande majoriteten har dömts till mellan fyra och åtta års fängelse för barnadråp. Strafftiden för fosterfördrivning och fostrets undanskaffande var två och ett halvt till fyra år. Skälen för de förövade brotten uppgavs vara "fruktan för vanära", "ville för fästemannen dölja följderna av sitt lättsinne" och "förtvivlan öfver att behöva försörja ytterligare ett oäkta barn". 1895 blev spinnhuset en inrättning för hela landet för kvinnor som dömts till mer än fyra års fängelse.

 

De intagnas levnadsvillkor

Det finns många vittnesbörd om att förhållandena på spinnhuset var ganska förfärliga. Huset var inte särskilt välbyggt och fyllningen i trossbottnarna utgjordes av tång, vilket gjorde rummen iskalla om vintern och fulla av löss sommartid. Den enda belysningen gavs av starkt osande tranlampor och talgljus, som endast spred ett sparsamt ljus. Fångarna fick ofta både sova och arbeta i samma rum, och stanken från avträdena trängde in i rummen. Vid en besiktning 1771 berättar G F Beyer att han i trappan möttes av "en så ohygglig stank och luft" att han ej kunde fortsätta inspektionen. De övriga inspektörerna fann spinnnhushjonen "i den allra ömkeligaste belägenhet, handterade på ett sätt, som kunde röra mänskligheten i ömmaste måtto".

Kraven på disciplin och underkastelse var hårda på spinnhuset. Bestraffning i form av prygel eller indragen kost var vanligt. De som gjorde försök att rymma straffades med 25 till 40 prygel samt inlåsning i cell i två till sex månader, samma för både män och kvinnor. även små avvikelser från ordningen bestraffades, t ex om någon fånge underlåtit att hälsa på fängelsedirektören, om de svarat emot eller ägnat sig åt någon lek, vilket var strängeligen förbjudet. Fångarnas brev lästes av fångledningen och innehållet måste godkännas innan det avsändes.

Arbetsdagarna var mycket långa, fångarna fick arbeta från klockan fem på morgonen till nio på kvällen. De hade en timmes rast för utspisning som för det mesta bestod av ett stop supamat, dvs soppa, samt lite bröd. Den undermåliga kosten och de dåliga hygienska förhållandena bidrog till att fångarna lätt drabbades av sjukdomar, speciellt bristsjukdomar som tex skörbjugg. Vissa förbättringar för fångarna gjordes dock i slutet på 1770-talet tack vare upplysningstidens idéer om humanitär fångvård. 1772 utfärdade Gustaf III en förordning om spinnhusets skötsel. Sängar och dylikt skulle anskaffas och kosthållet förbättras. På spinnhuset anställdes två föreståndare. Den ene fick ansvaret att se efter byggnaderna och fångarna, den andre skulle se till att de sattes i arbete. Ytterligare en person anställdes, en s k marketentare, för att sköta hushållet. Fångarna fick en något mer varierad kost, om än snålt tilltagen. Under 1800-talet blev villkoren för fångarna något drägligare.

 

Vinstgivande fångvård

1754 arrenderades spinnhuset ut Privata företag drog nytta av att utnyttja fångarna som arbetskraft. 1754 arrenderades spinnhuset ut, med fångar och allt, till företagaren Peter Bagge. Han tjänade stora pengar på den ull som han lät de kvinnliga fångarna spinna och som sedan såldes till Sandbergska yllefabriken. Under de perioder då tillgången på ull var dålig utnyttjades fångarna istället av Johan Fredrik Bauer, som drev ett lädergarveri vid Gullbergsbro. Företagen sysselsatte spinnhushjonen under tjugo år innan staden åter övertog driften. När Levy Fürstenberg 1834 startade en textilfabrik strax intill lämnar han anbud till spinnhuset på vävnad av bommullslärft. Han åtog sig också att bygga en arbetssal i gårdsbyggnaden med utrymme för ett 30-tal vävstolar. Firman Fürstenberg & Co drog nytta av fängelset under många år. Enligt en rapport från 1890 var 43 av fångarna syselsatta i fabriken. De flesta med lättare göromål såsom tvätt, strykning eller mangling.

Men fångarna utnyttjades inte bara i ekonomiskt syfte. Det förekom att avlidna fångar sändes till Karolinska institutet i Stockholm för att man där skulle använda kropparna i forsknings- och undervisningsändamål. Kropparna sändes som fraktgods på järnvägen i speciella lårar med etiketten "Naturalier". Detta öde kunde drabba de fångar som inte hade anhöriga som kunde bekosta en begravning. De lik som ansågs vackrast utvaldes och sändes till olika konstskolor runt om i landet.

Det blev heller inte alltid bättre för fångarna efter frigivningen. Så länge som spinnhuset inhyste arbetsfångar kunde dessa söka anställning på olika håll efter avtjänat straff. Men för straffångarna som kom efter 1867 blev friheten många gånger svår. På 1800-talets slut bildades därför föreningar som gav stöd till frigivna fångar.

 

Gullbergsbrohemmmet

Spädbarnsskötsel i trädgården vid Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914 1908 sålde Fångvårdsstyrelsen spinnhuset till staden och fångarna flyttades över till det nybyggda fängelset i Växjö. När Barnavårdnämnden två år senare tog över bytte byggnaden namn till Gullbergsbrohemmet. Huset blev nu en fristad för unga, ogifta mödrar med spädbarn, och senare kom det också att fungera som barnhem.
Under en tid bedrevs här utbildning för blivande barnsköterskor.

Gullbergsbrohemmet, 11 juli 1914 KFUM-KFUK flyttade 1969 in sin verksamhet i huset som återigen bytte namn, nu till Gårdabo. Här driver föreningen idag en kursgård och ett café.

 

av Ingrid Hansson

Krog och nödbostäder

Jaktslottet i vitt, från 1955Det lilla hus som bär det förnämliga namnet Drottning Kristinas jaktslott ligger på Otterhällan i centrala Göteborg. Drottning Kristina har själv aldrig varit där, men väl prins Bertil och hans hustru Lilian.

Byggherre var Börje Nilsson Drakenberg som bl a varit kommendant i Leipzig och deltagit i slaget vid Lützen. Efter trettioåriga krigets slut 1648 fick han vid hemkomsten till Sverige ett skriftligt löfte från

om att få ett eget regemente.

Löftet uppfyldes först 1656 när Börje Nilsson Drakenberg utnämndes till överste för Älvsborgs regemnete. Fyra år senare blev han kommendant på Bohus fästning. Det var under denna tid han lät bygga huset på Otterhällan som kom att kallas Drottning Kristinas Jaktslott. Huset var ursprungligen ett korsvirkeshus.

Drottning Kristinas jaktslott.Bild: Claude PétremandUnder 1700-talet inrymde det lilla huset bostäder åt allt från artillerister till fiskare och timmermän. Undervåningen gjordes om till krog och blev stamställe för knektarna från bastionen Christina Regina i närheten. Det är förmodlingen nu huset fick sitt ståndsmässiga namn.

1804 härjade en stor brand i Göteborg, och de flesta bostadshusen på Otterhällan förstördes. Även jaktslottet skadades, men lagades med sten. Eftersom många blev bostadslösa efter branden gjordes jaktslottet om till fyra små lägenheter med kök. Som mest huserade sammanlagt ett 30-tal personer i huset.

Huset räddas från rivning - igen

Drottning Kristinas jaktslott gör ett temporärt uppehåll i flytten 1972.När Ulf Grapensteiner köpte huset på 1930-talet inredde han det efter en barnfamiljs behov. Så småningom fick han anställning i en annan stad och flyttade med sin familj. Under tiden hyrde han ut huset till ett par studenter från Chalmers Tekniska Högskola.Vid slutet av 1960-talet hotades huset åter av rivning, eftersom det störde den nya moderna stadsplanen. Åter igen höjde folket sina röster för att huset skulle få stå kvar.Studenterna som hyrde huset utarbetade en ny stadsplan för Otterhällan, där Jaktslottet fanns kvar. I förslaget ingick också att huset skulle göras tillgängligt för allmänheten, t ex med ett café i nedervåningen. Förslaget avslogs och 1970 gav Grapensteiner upp och sålde huset till den ansvariga byggfirman för rivning.

1971 bildades "Kulturminnesföreningen Otterhällan" för de olika intressenter som kämpade för att jaktslottet inte skulle rivas. Att huset flyttades några hundra meter hade dock mindre betydelse.Efter träget arbete kunde kulturminnesföreningen 1972 inviga ett kafé i bottenvåningen. Kaféet kom så småningom att bli berömt för sina goda våfflor. Nu är kaféet stängt, men lokalerna går fortfarande att hyra för diverse evenemang.

 

Drottning Kristinas jaktslott.1914 köpte velocipedfabrikör Alfred Hansson huset, som nu var mycket slitet. Han renoverade huset, och satte upp de lejonmaskaroner över fönstren, som ännu sitter kvar. Lejonhuvudena hade tidigare suttit på en artillerikasern som revs 1911 för att ge plats åt dåvarande Televerkets stora hus nedanför Otterhällan.

Utsmyckning över fönstret.

Utsmyckning över fönstret.

 

Drottning Kristinas Jaktslott - Göteborg

Tel. 031-15 17 12 eller 031-13 34 26
Otterhälleg. 16, 41118 GÖTEBORG

Arrangemang

Bröllop, Dop, Födelsedagar

Övrigt

bröllopslokaler göteborg

 

Drottning Kristinas Jaktslott - Göteborg

 

Källa:
De Vylder-Lehman, 1975. "Drottning Kristinas jaktslott" på Otterhällan i Göteborg

Äldre Inlägg »


Nyfiken?