OLSSONS TRÄDGÅRD
30 maj, 2009 av Madeleine E.
"Något av ett trolleri är cicelör Carl Olssons förvandling av en bergskreva
till en botanisk trädgård"
(GT 1936)
Carl Olssons trädgård går att beskåda om man tar sig till Guldheden i Göteborg, närmare bestämt till Reutersgatan. I dag framstår Olssons trädgård mer som en parkanläggning, än som den mycket orginella trädgårsdsodling den en gång var. När bergknallen ovan Landala bebyggdes i mitten av fyrtiotalet beslutade dåvarande stadsplanechef, Uno Åhren, att Olssons trädgård skulle bli en del av den nya bebyggelsen.
Carl Olsson var novis på det botaniska området då han vid trettiotalets början satte sina första plantor på Landalaberget. Carls bakgrund är brokig och innan den period i hans liv som kom att vigas åt odlandet, hade han hunnit med en hel del. Under en kortare tid gick han på Valands konsthögskola i Göteborg och kunde titulera sig både konstnär och cicelör. Carl hade också hunnit med sjömans- och plåtslagaryrket.
Carl hade blivit ordinerad trädgårdsodling av sin nervläkare då han tidigare besökt både sjukhus och vilohem för sina klena nerver. I en artikel i GT från 1936 kommenterar han sjukhemsvistelserna på följande vis:
"Men det här är den bästa läkeformen. Ute i naturen, bland blomster har jag blivit en annan människa. Jag har fått arbeta, och det var det jag behövde, jag har gått upp tre, fyra på morgonen och hållit på långt in på sena kvällarna. Jag har gjort strövtåg i markerna för att finna vad jag velat ha i min trädgård, och jag har burit hela torvor hit. Den läkare som gav mig rådet till det här, han visste vad trasiga nerver bli hela av."
Planteringen påbörjades i blygsam skala. Trädgården bestod till en början framförallt av alldagliga växter från den närmaste omgivningen. Allteftersom lades dock den ena arten till den andra och så småningom kom Olssons trädgård att rymma det mesta av landalabergens vildflora.
Vid sin trädgårdsodling byggde sig Olsson en liten brun trästuga, eller snarare en ateljé med tanke på stugans takfönster. Ateljén var en bohems hem, fyllt med spännande föremål och konstverk. När man klev in hos Carl möttes man av en väggmålning med skriften; "Konsten lång- livet kort". På väggarna hängde oljemålningar av Carl själv, och för det mesta stod också en och annan icke avslutad målning utefter väggarna. Vidare fanns att beskåda Olssons verk i driven koppar. En gammal kammarorgel och en spinnrock från 1600-talet rymdes också i rummet.
Till denna ateljé kom många besökare för att njuta av Carls sällskap och trädgård. En av Carls mer frekventa besökare var den välkända konstnären Åke Göransson. Denna besökte sin vän i hans oas för att samtala om konst eller, ibland, för att måla. Vid ett par tillfällen ritade han av Carl. Andra uppskattade gäster var professor Skottsberg och trädgårdsexperten Wahman. Av dessa lärde Olsson ett och annat om växternas latinska namn.
De första mer långväga växterna som Carl införlivade i sin trädgård kom från Dalsland. Han hade, på sin blygsamma sjukpension, inte råd att själv resa för att studera växterna i sin naturliga miljö. Istället fick han växternas miljöer beskrivna för sig, och med en intuitiv blick skapade han motsvarande förhållanden i sin egen trädgård.
Växterna från Dalsland fick en egen avdelning i trädgården, som Olsson kallade för Brudfjället. För att växterna skulle trivas och anpassa sig till sin nya miljö skickade han inte bara efter växterna, utan också jord och stenar.
I Brudfjället kunde man bl.a. beundra Carls sippsamling. Allt från de vanligare blå sipporna till vita, röda, violetta och t.o.m. en högst ovanlig blåvitfläckig variant. Här fanns också den vårlika orkidéen Sankte Pers nycklar, brudsporre och nattviol, knipprot och tvåblad, trolldruva och trollsmultron, sårläka, häxört och en lång rad nävor, allt från den intensivt lysande blodnävan till den blekt violetta svedjenävan.
Allteftersom kom växter från andra delar av Sverige, sända av vänner och vänners bekanta och Carl började att dela in sin trädgård landskapsvis.
Brudfjället växte ut och blev Dalsland, och Dalsland kompletterades sedan av flera andra landskap. Carls dröm var att en dag ha alla landskap representerade i sin trädgård.
Det var många som kom för att besöka Olsson och njuta av hans annorlunda trädgård, en trädgård med olika avdelningar för de olika landskapen. Här fanns inget staket som markerade var trädgården började eller slutade.
Någon gång under trettiotalets mitt nåddes Carl av besked om att den bergknalle han byggt sitt hus och odlade sin trädgård på skulle bebyggas. Hans oas var ju inte längre den avlägsna och skyddade plats den varit när han en gång påbörjade sin odling. "Blir trädgården skövlad så är det slut med mig", sa Olsson då beskedet nådde honom.
Han förkastade snabbt tanken på att flytta trädgården till en annan plats och börja på nytt. Istället uppkom idén om att trädgården kanske skulle kunna bevaras som en del av den nya bebyggelsen. Uno Åhren, då stadsplanechef, besökte Olssons trädgård och fattade tillsammans med andra inblandade i byggprojektet beslut om att ett av direktiven för arkitekternas stadsplandearbete skulle vara ett bevarande av trädgården.
Carl Olsson skulle aldrig få uppleva den officiella invigningen av hans trädgård som skedde i samband med bostadsutställningen Bo- bättres öppnande. 1938 avled Carl på Sahlgrenska sjukhus som en följd av stelkramp. Olsson hade före insjuknandet utvidgat och grävt sin näckrosdamm djupare. Några små sår på hans ena hand hade troligen bildat inkörsporten för bacillerna. Trädgårsodlandet, som för Carl blivit en själens medicin, kom så att indirekt kräva hans liv.
Inför invigningen av Bo bättre föll det på arkitekten Anna Branzell och stadsträdgårdsmästaren att iordningsställa Carl Olssons trädgård. De tog över efter Carls son som efter bästa fömåga skött trädgården efter faderns död. Man kan undra vad Olsson skulle ha tyckt om den trädgård som i sin lite främmande och lyxbetonade inramning invigdes officiellt. Olsson strävade ju efter att avbilda naturen och skapa ett koncentrat av den. Han avskydde det konstmässiga och menade att människan aldrig kunde överträffa naturen själv. Carl Olssons annorlunda och vackra trädgård var kanske främst ett resultat av hans förmåga att se det stora i det lilla och enkla.
av Nelle Nauclér
I den gamla 1700-talsbyggnaden på Östra Hamngatan 11, kallat Oterdahlska huset, är Medicinhistoriska museet inrymt. Huset är det äldsta bevarade Sahlgrenska sjukhuset och lämpar sig därför särskilt väl som hemvist för ett museum av detta slag. Här finns en ansenlig mängd intressanta sjukvårdsföremål till beskådan. Men huset har också ett förflutet som såväl Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings lokaler som stadens polishus.
Huset byggdes i slutet på 1700-talet som privatbostad åt grosshandlare 
Ungefär tio år senare togs beslutet att bygga om Oterdahlska till sjukhus, eftersom det första 
Mot slutet av 1800-talet behövde staden ett nytt polishus och Oterdahlska huset hyrdes nu ut till Polisverket. För att kunna fungera som polishus genomfördes vissa ombyggnationer av fastigheten. Tingssalar inreddes och ett gårdshus med häktningsceller byggdes till. Fasaden, som ursprungligen är murad med holländskt gult slaget tegel, putsades och fick det utseende den har idag.
Sedan första maj 1997 ingår Medicinhistoriska museet i Sahlgrenska universitetssjukhusets organisation. Under flera år var museet nedläggningshotat, och hölls periodvis stängt. Men tack vare en envis och oförtröttlig kamp av museets chef sedan 1975, Inger Wikström-Haugen, är nu museets fortsatta framtid säkrad. Grunden till de medicinhistoriska samlingarna lades på 1930-talet av husmodern Ingeborg Kastman på Sahlgrenska sjukhuset, där ett vindsutrymme ställts till hennes förfogande. Under årens lopp utökades samlingarna och 1976 flyttades föremålen till Sociala huset, efter att de katalogiserats och systematiserats enligt medicinhistoriskt vetenskapliga principer. En basutställning byggdes och allmännheten fick tillträde. Museet utökades också med magasin, bibliotek och arkiv. 1986 fick museet nya lokaler och en ny basutställning i Oterdahlska huset. 
Stadsingenjör Bengt W Carlberg fick år 1737 i uppdrag att rita ett förslag till spinnhus vid Burggrevelyckan som vid denna tid låg en bra bit utanför stadsbebyggelsen, och därför ansågs vara en lämplig plats. I oktober samma år presenterade han en ritning över en grandios anläggning bestående av fyra längor kring en stor borggård. 
De intagna var dömda för olika förseelser. En del hade begått grövre brott såsom barnamord, stöld, olovlig brännvinstillverkning, slagsmål, sedelförfalskning och brott mot tjänstehjonsstadgan. Men vissa satt på spinnhuset dömda för brott som idag ter sig ganska oförargerliga; fylleri, sturskhet, olovligt kortspel, "spådom i caffe" eller "oljud på gatan". Brott som endast kvinnor dömdes för var liderlighet och skörlevnad. De allra flesta hade dock dömts för lösdriveri och tiggeri. Personer som sågs som lösdrivare greps, och fick redogöra för sina levnadsomständigheter inför kronofogden eller stadsfiskalen. Vid första förhöret fick de endast en varning men redan andra gången kunde de dömas till tvångsarbete.Under vissa perioder fanns inte tillräckligt med hjon att sätta i arbete på spinnhuset, och därför utfäste entrepenörerna en pengabelöning till polisen för "de lättingar och lösa personer som stadens betjente kunna påträffa." Även personer med epilepsi riskerade att bli intagna. Helst greps sådana som bara fick enstaka epileptiska anfall per år och för övrigt utgjorde en fullgod arbetskraft.
Både män och kvinnor befolkade spinnhuset under den tid som den tidigaste fångrullan omspänner, dvs 1770-1829. Men från 1830 och framåt finns endast kvinnor uppskrivna. Vid denna tid var spinnhuset fortfarande en arbetsinrättning och de dömda var s k arbetsfångar. Göteborgs spinnhus byggdes aldrig om till cellfängelse, som skedde med många andra straffanstalter på 1820-talet efter förebild från England och Amerika. Arbetsfångarna byttes 1867 ut mot strafffångar eftersom dessa dömts till strängare straff och därför skulle sitta på gemensamhetsfängelse. Spinnhuset inhyste nu enbart kvinnor som dömts för brott som barnamord och fosterfördrivning.
Privata företag drog nytta av att utnyttja fångarna som arbetskraft. 1754 arrenderades spinnhuset ut, med fångar och allt, till företagaren Peter Bagge. Han tjänade stora pengar på den ull som han lät de kvinnliga fångarna spinna och som sedan såldes till Sandbergska yllefabriken. Under de perioder då tillgången på ull var dålig utnyttjades fångarna istället av Johan Fredrik Bauer, som drev ett lädergarveri vid Gullbergsbro. Företagen sysselsatte spinnhushjonen under tjugo år innan staden åter övertog driften. När Levy Fürstenberg 1834 startade en textilfabrik strax intill lämnar han anbud till spinnhuset på vävnad av bommullslärft. Han åtog sig också att bygga en arbetssal i gårdsbyggnaden med utrymme för ett 30-tal vävstolar. Firman Fürstenberg & Co drog nytta av fängelset under många år. Enligt en rapport från 1890 var 43 av fångarna syselsatta i fabriken. De flesta med lättare göromål såsom tvätt, strykning eller mangling.
1908 sålde Fångvårdsstyrelsen spinnhuset till staden och fångarna flyttades över till det nybyggda fängelset i Växjö. När Barnavårdnämnden två år senare tog över bytte byggnaden namn till Gullbergsbrohemmet. Huset blev nu en fristad för unga, ogifta mödrar med spädbarn, och senare kom det också att fungera som barnhem. 
KFUM-KFUK flyttade 1969 in sin verksamhet i huset som återigen bytte namn, nu till Gårdabo. Här driver föreningen idag en kursgård och ett café.
Det lilla hus som bär det förnämliga namnet Drottning Kristinas jaktslott ligger på Otterhällan i centrala Göteborg. Drottning Kristina har själv aldrig varit där, men väl prins Bertil och hans hustru Lilian.
Under 1700-talet inrymde det lilla huset bostäder åt allt från artillerister till fiskare och timmermän. Undervåningen gjordes om till krog och blev stamställe för knektarna från bastionen Christina Regina i närheten. Det är förmodlingen nu huset fick sitt ståndsmässiga namn.
När Ulf Grapensteiner köpte huset på 1930-talet inredde han det efter en barnfamiljs behov. Så småningom fick han anställning i en annan stad och flyttade med sin familj. Under tiden hyrde han ut huset till ett par studenter från Chalmers Tekniska Högskola.Vid slutet av 1960-talet hotades huset åter av rivning, eftersom det störde den nya moderna stadsplanen. Åter igen höjde folket sina röster för att huset skulle få stå kvar.Studenterna som hyrde huset utarbetade en ny stadsplan för Otterhällan, där Jaktslottet fanns kvar. I förslaget ingick också att huset skulle göras tillgängligt för allmänheten, t ex med ett café i nedervåningen. Förslaget avslogs och 1970 gav Grapensteiner upp och sålde huset till den ansvariga byggfirman för rivning.
1914 köpte velocipedfabrikör Alfred Hansson huset, som nu var mycket slitet. Han renoverade huset, och satte upp de lejonmaskaroner över fönstren, som ännu sitter kvar. Lejonhuvudena hade tidigare suttit på en artillerikasern som revs 1911 för att ge plats åt dåvarande Televerkets stora hus nedanför Otterhällan.
