Järnvågen och torget

Vi befinner oss på Järntorget. Inte i nutid utan innan platsen är reglerad till torg, då den ofta bara kallas Masthuggstullen, med anledning av tullhuset som ligger mitt för Nya Alléns öppning – men som senare kommer att ersattas av tullhuset vid Karlsporten.
Mot slutet av 1840-talet kallas platsen också för ”Bierhalleplatsen” – inte så konstigt med tanke på träpaviljongen som uppförs för servering av ett marknadens nya öl – det bajerska ölet från Johan Albrecht Pripps bryggeri. Här omkring finns redan nu en del ställen att njuta av både öl och kaffe …
Torget med den stora femarmade gaskandelabern upplåts även till försäljning av möbler och kallas därför Möbeltorget eller Trätorget! Kärt barn …

Parti av Järntorget , akvarell från 1890-taletParti av Järntorget (akvarell från 1890-talet, Carlotta)

I den norra delen av torget ligger järn- och metallvågen, som flyttas hit 1785 och har en djup, 180 meter lång och 30 meter bred hamn, där större fartyg kan lägga till för lossning och lastning. Järnvågens tjänstemän utgörs vid denna tid av vågmästare, en bokhållare, fyra kontors- och två vågskrivare. Järbärarnes antal är 25. Vågmästare var ”en person som förestod allmän våg och svarade för vägningens riktighet” och järnvräkare skulle väga och kontrollera att järnet var rätt stämplat, och kassera och sortera bort järn som var belagt med exportförbud eftersom det var underhaltigt eller undermåligt. De mängder som av vräkarna beslagtogs var minimala. Vräkt järn tillföll kronan och brukades som ballast. Järnvräkarinstitutionen upphävs 1855.

Backar vi ännu längre tillbaka i tiden, till 1626, ligger Göteborgs första järnvåg inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg. Från 1673 ligger Järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan.
Under1785 beslutas så att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anläggs Järnvågspiren. En del järn flyttas och den gamla vågen inne i staden är i bruk till 1806 då den nya anläggningen är färdig. Järnexportörerna, som bekostar den nya järnvågen, överlämnar den generöst till Göteborgs stad! Järnvågen flyttas nu definitivt från nuvarande Brunnsparken – där ”Johanna” står idag – till den lindbergska tomten vid Första Långgatan. Man fyller igen delar av den stora hamnbassängen, samt flyttar Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid skapas en ny bredare pir – Pustervikspiren – mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen.
Järnvågen som institution läggs ner 1889, men fortsättningsvis drivs manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947.

Går vi tillbaka i både tid och till torget så disponerar den förmögne familjen Amija ett stort område i öster om torget – med en påkostad trädgårdsanläggning, och under 1773 etableras nöjesetablissemanget ”Wauxhall” som kom att ligga vid nuvarande Järntorgets västra sida.

Det mesta vi idag ser kring torgets norra och västra delar uppförs däremot under 1930–55, bland andra Folkets Hus och yrkesskolorna. Kikar vi längre bort mot Masthuggstorget tillkommer under samma period ett nytt ”Sjömanshem”. Efter 1960 rivs en stor del av bebyggelsen norr om Första Långgatan och kring Masthuggstorget, dock finns det en liten grupp historiska byggnader kvar – såsom Amerikahuset och pumpstationen.

Torget får sitt officiella namn – Järntorget – 1867 och spelar en viktig roll spelar som arbetarcentrum, inte minst då Arbetareföreningen förläggs här året innan, det vill säga 1866. Huset byggs till och Folkets hus invigds 1874 och 1876 inreds en teater i ena flygeln, det vill säga Folkteatern. Under fredagar, lördagar och söndagar samlas arbetare på torget både före och efter sammanträdena i Folkets hus.
Traditionen bjuder att här samlas arbetarna på 1:a maj för att tåga till Heden.
”Är det kravaller och upplopp i staden nog är Järntorget huvudskådeplatsen” säger Fredberg i en Göteborgskrönika. Runt omkring torget finns teatrar, biografer, restauranger och kaféer – torget sägs bli det kroppsarbetande folkets öppna plats i Göteborg.

ArbetarforeningenhusArbetarföreningen hus (foto: Carlotta)

Arbetarföreningens hus rivs 1956 och ersätts med ett nytt som ritas av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttar in 1959, och vars tidning spelar en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundas redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerar en del minnesvärda personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen går dock mot ett håll som många andra dagstidningar gör – mot nedläggning som äger rum den 14 juni 1966. Dagen efter tar tidningen Arbetet över lokalerna, men huset kallas fortfarande av många för ”Ny Tid-huset”.

Från fönster i Arbetarföreningens hus, och sedermera Ny-Tidhuset, kan man blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller i dagligt tal ”Järntorgsbrunnen”, skulpterad i brons av Tore Strindberg. Här sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnskaret och representerar de fem världsdelarna – eller rättare sagt, kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien. Amerika håller frihetsgudinnan i sina händer, Europa har en spegel i handen, Australien rider på en sköldpadda, Asien presenterar sig i yogaställning och Afrika bär en urna i handen.

Järntorget i GöteborgJärntorgsbrunnen 2015, foto: Helio Duarte

Innanför det gjutna brunnskaret finns ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Brunnen gör oss åter uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven. Skeppet i toppen på konstverket kanske visar oss att resan ut mot världen startade med just en last full med järn- och trävaror. Cirkeln är sluten.
Konstverket blir möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett hus i anslutning till torget.

Slutligen konstaterar vi att Järntorget fortfarande spelar en viktig roll både politiskt och kulturellt i Göteborg. Nära Järntorgsbrunnen står Dan Andersson, arbetstagarnas poet.
På Olof Palmes torg, som också är en del av Järntorget, står ett minne som tillägnas de som samlades den 5 maj 1917 vid Järntorget – de arbetande kvinnorna i Göteborg kräver bröd för att överleva. Inskriptionen berättar: ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet.” Vi ser också statyer av Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske stadsminister och Charles Lindley som var en stridbar ordförande för Transportarbetarförbundet.

 

Teater i det fria

Friluftsteatern i Slottsskogen

Vi skriver stora plakat ”Välkommen på teater … ” till priset av något öre!
Det kommer en liten publik och ridån dras åt sidan! Vi har repeterat och en mycket ung Eva regisserar … hon instruerar oss om hur vi ska tala, agera och har naturligtvis skrivit manus. Draperiet mellan matsalen och vardagsrummet är en perfekt lösning för vår teater. Eva engagerar sina två yngre syskon och några av oss grannbarn för sina uppsättningar. Kanske är detta embryot till en lång teaterkarriär – och för min del en första inblick i teatervärlden. Kanske den första ”buskisen” i mitt liv?

I den här familjen är det alltid något på gång. Öppet hus för jämnan – men när det är dags för middag åker annat plakat upp på ytterdörren; ”Vi äter middag nu. Återkom senare!” Tecknade figurer beskriver vad de just nu gör – äter!
Som barn sitter jag i det lilla köket och dricker varm choklad tillsammans med familjens fyra syskon… många glada skratt. Jag älskade att se när mamman gestaltar varje barns karaktär med mimik och gester … jag är förundrad över hennes mörka, vackra bruna ögon. Mamma Ellen är en mycket upptagen kvinna, hon arbetar till sena kvällen och till skillnad från min egen familj finns här barnflickor som ”ställföreträdande mamma”.
När det är påsk tar mamma Ellen oss ut på långdans genom Guldheden. Vi sitter i rad på ett staket och låter oss sminkas – och snart far vi iväg på kvastar och mattpiskor! Ellen går i täten med prickigt paraply och sjungande leder hon oss genom gator och torg. I alla fall ett torg – Dr Fries torg!
Ellen Bergman är verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf och hon är också en av de sista ansvariga för utomhusteatern i Slottsskogen. Den som ligger till vänster i backen upp mot säldammen …
Och det är om Friluftsteatern i Slottsskogen jag ska berätta – den teatern som lär vara den första ”buskteatern” i Göteborg. Vid Mårtens backe mellan Stora Liden och Bragebacken. Två veckor före premiären i Slottsskogen startar dock en friluftsteater i Långedrag – om detta skriver Ny Tid den 8 juni 1915;
Det var en god idé som av sällskapet fru Gerda Thomée-Mattson och fröken Vira Rydkvist i går iscensattes ute på Långedrag. Visserligen ingen ny idé, ty friluftsteater har ju spelats förut och på en mängd ställen av Skådebanan. men att Göteborg nu fått en viss mån stående friluftsteater och detta ute vid den plats där besökarna kunna förena det nyttiga med det nöjsamma och dit utmärkta kommunikationer finnas för billigt pris, det är alltid en tillökning i värde för göteborgarne.”

Den 20 juli 1915 är det premiär i Slottsskogen med folklustspelet ”Timmerflottare” och premiären blir lyckad! Det kommer så mycket folk att många inte får plats. Man har lyckats över förväntan. Visserligen blåser det lite, men i den lilla sänkan där teatern ligger är det lugnt och solljuset faller rakt framifrån så effekten är den bästa tänkbara. Scenen ligger vackert inbäddad i grönska. Publiken strömmar till redan kl 18.00 och när spelet börjar är det fullsatt. Akustiken är god och den bästa tänkbara stämningen råder kring scenen, spelet tycks vara käckt och livligt. Sången är visserligen inte den bästa, men man kan inte begära bättre av timmerflottare – denna beskrivning ges i Göteborgs-Tidningen – man förväntar sig fulla hus framöver.

Den här teatern är egentligen en idé som Axel Engdahl lanserat – en teater som är sommarfilial till Folkan. Parkstyrelsen är till en början inte positiv till förslaget, men får ändra sig då friluftsteatrar börjar växa upp lite varstans i landet. Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blir han så småningom något av en institution. Hans popularitet sträcker sig för övrigt också ut över hela landet. Givetvis bidrar ensemblen av goda revyartister till Axels popularitet. Här spelar t ex Ludde Gentzel och Zara Backman. Han är dessutom mycket produktiv och skriver ibland två, tre revyer om året, samt vistexter som han själv framför. Andra kända skådespelare erbjuder hög standard på uppsättningarna. Den största succén genom tiderna blir Hemsöborna med Torre Cederborg som drängen Carlsson, Greta Lindgren som änkan Flood och Colbjörn Knudsen som Gusten.

Kompanjonskapet mellan Gerda och Vira upplöses dock och Gerda driver teatern vidare fram till 1924 då Hjalmar Selander – chef för Nya Teatern – tar över. En rad teaterchefer avlöser varandra och under 50-talet försöker Richard Mattsson höja nivån på ambitionsnivån. Kanske har det blivit för mycket av roliga gubbar med snus och pluntor?
Rent ekonomiskt är teatern ingen guldgruva – en teater utan tak och infravärme är utelämnad åt vädrets gudar och en regnig säsong blir definitivt ingen kassasuccé.

Vi är nu inne på 60-talet och jag får åter anledning att nämna Ellen. Ellen Bergman. Hon gör tillsammans med Bernhard Nyström tappra försök att driva teatern vidare. Men allt står och faller med … regnet! I mars 1966 går den gamla friluftsteatern i Slottsskogen i graven.
Hemma i vardagsrummet hos Ellen kan man dock några år senare beskåda kammarteater – en kombinerad mat- och teaterupplevelse. Cirkeln känns på något sätt sluten! Dottern Eva blev inte oväntat regissör och förutom priser och medalj rullar en spårvagn med hennes namn sedan år 2002. I ur och skur! The show must go on …

 

Frimureriet – i kretsen av Ostindiefararna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735. Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick namnet ”S:t Jean Auxiliares”.

Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år. De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.

Kanton

När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.

Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning.

Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.

År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.

I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen.

Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel.

Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades. Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav. Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala svenska, döptes i den kristna evangeliska läran.

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

 

Kopparmärra

Kopparmärra vid Kungsportsplatsen

Karl IX-statyn på Kungsportsplatsen är mer känd som Kopparmärra. Fast egentligen borde den väl heta kopparhingsten. För en hingst är det. Statyn invigdes 1904 av kung Oscar II och stod till att börja med mitt i spårvagnsspåren på Östra Hamngatan. Sedan dess har den flyttats fler gånger. Redan i december 1900 fick göteborgarna se ”provryttaren”, den tolv meter höga träställningen som rullades omkring för att hitta den bästa platsen.
Kung Karl IX var den som grundade det som blev föregångaren till Eriksberg, Färjenäs och slutligen Göteborg. Här står han – den ståtliga statyn i 88 % koppar och/eller 12 % av något annat slag vid Kungsportsplatsen. Gjuten i Stockholm av John Börjeson. Svärdet har kungen blivit av med vi ett par tillfällen, men nu lär det sitta säkrat.
”Måtte denna stod, ett storartadt minnesmärke af vår samtids svenska konst och en af vår stads främsta prydnader för framtiden, uppfylla det syfte, som gifvarna af detsamma afsett, att hugfästa minnet af en af vårt folks största konungar och mana efterföljande släkten att vårda hans verk genom lika uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst!”
I bakgrunden ser vi Centrumhuset. Här hade arkitekten som en gång ritade huset också sitt kontor – Nils Einar Eriksson. Mot Kungsgatan är huset tre våningar högt och mot Östra Hamngatan – Larmgatan är det hela sex våningar högt.
Visst är det vackra kontraster mellan skapelserna – statyn från början av 1900-talet och huset i bakgrunden från 1940-talet.
Molnen på himlen for förbi den 22 mars 2014.

Övre Husargatan – 20 oktober 1910

Övre Husargatan 1910

Det kommer ett vykort till Kristin i Torpshammar och avsändare skriver ”Norrland” som postort! Jag ser efter på karta och hittar den adressen i Medelpad! Det är Ida som skriver till sin ”kära Tant” och tackar för ett vänligt brev samtidig som hon ber om förlåtelse att hon inte besvarat det tidigare – hon har haft så gränslöst mycket att göra och lovar att skriva ett långt brev så snart Johan Henrik varit på besök … hon gläder sig över det kommande besöket! Vykortet är postat den 20 oktober 1910. Avsänt från Göteborg, och på framsidan kortet ser vi Övre Husargatan. Kanske bodde Ida på den här gatan. Idag finns inte dessa bostadshus kvar, inte heller spårvagn som den på kortet – i höjd med Barnbördshuset, vars verksamhet kom igång under 1897. Den byggnaden finns fortfarande kvar och ingår idag i Göteborgs Universitet. I mitten av bilden ser vi en vattenbrunn där hästskjutsar brukar stanna till. Så långt ifrån dagens bild av Övre Husargatan som fått så i centrum för lång tid av utbyggnad av körfält, särskilda bussfiler, rondell som skapar viss förvirring. Precis där hästar och kuskar en gång kunde ta en paus och dricka lite kallt gott vatten!

I oktober 1910 gör Ernst Rolf skivdebut – inalles tre titlar och tjänar 75 kronor! En liter mjölk kostar under 1910 i genomsnitt 14 öre …

I USA når vi ett maximalt antal svenskfödda personer – hela 665 000 personer. I Sverige beräknades folkmängden till 5 522 403 personer den 31 dec 1910.

Hur det gick för Ida och Johan Henrik lär vi inte få veta. Förhoppningsvis har Tant i Medelpad underrättelse härom …

Kungstorget och Ölhallen 7:an

Ölhallen 7:an 1920-talet

Ölhallen 7:an 1920-talet

Vilken liten stad har inte en storgata eller ett stortorg? I Göteborg hade vi Stora Torget – nuvarande Gustav Adolfs torg – och vi har också ett som vi än idag kallar Lilla torget! Lite längre väster ut och på andra sidan vallgraven.

Det var just i vallgraven – eller på kanalen nedanför Tyska kyrkan – som det en gång bedrevs fiskhandel från en fiskeflotte och på Stora torget och runt omkring bedrevs all annan handel. Hit kom framför allt bönder och sålde sina varor. Varje stad har en mötes- och handelsplats.

När Börshuset kom till skulle också torget utsmyckas med en staty av stadens grundare, Gustav II Adolf. Men vid invigningen av Börshuset under 1849, var statyn försenad – eftersom det skett både problem med gjutning och förlisning av fartyget som skulle skeppa hit statyn. Så först 1854 kom kungen med sitt pekande finger på plats. Då ändrades också namnet på torget – nu skulle heta Gustav Adolfs Torg, och inget annat! Och i samband med detta fick den lukrativa torghandeln stryka på foten och förflyttades till andra torg. Fisken fick ett eget torg vid Rosenlund och Nya torget anlades i närheten av platsen där gamla Kungsporten en gång legat. Här byggdes en halvcirkelformad byggnad – basar – ritad av Heinrich Kaufmann. Så lämpligt att just heta ”Köpman” i efternamn! När byggnaden invigdes i februari 1850 stod hela sjuttiosex butiker redo att ta emot sina kunder. Och eftersom man ville ha nytt så döptes också torget om till Kungstorget. De gamla basarlängorna (längan var delad i två enheter) stod kvar ända till rivningen under 1966.

Men om vi håller oss kvar till den gamla tiden, och då i synnerhet på Kungstorget – så bestämde stadens politiker att där skulle försäljning ske av kött, fläsk, mjöl, gryn, smör, ost och andra dylika ”lifsförnödenheter samt lantmannavaror”. Basarlängorna kompletterades med Stora Saluhallen i början av 1889. Andra torg fick ta ansvar för andra förnödenheter som livet krävde.

Och när man handlat i Stora Saluhallen och halsen blivit torr kunde man bara snedda över till Ölhallen 7:an – alltså alldeles intill. Den ölhallen kom att bli en riktig göteborgsk klassiker och är än idag den enda kvarvarande av de fjorton ölhallar och vinstugor som fanns kring Kungstorget vid sekelskiftet 1900.

Vi kliver in i lokalen, som visserligen inte längre lyses upp av gaslyktor, men vi slår oss ner på de gamla stolarna av trä, stryker en hand över marmorbordet, låter fötterna vila på det rödvita klinkergolvet och våra blickar sveper runt på tavlor och prydnadssaker i original. Här kan man koppla av och träffa på riktiga stammisar eller bara titta på folk i allmänhet.

Vet ni att detta är Sveriges enda ölhall som funnits så länge att de har undantag från kravet om att man måste servera mat för att kunna servera alkohol?
Här kan vi  ta oss en öl i en miljö som är fullständigt unik. För här är det öl – och bara öl – som gäller!  Helt i motsats till svensk lagstiftning som kräver matservering för att få servera alkohol. Men för 7:ans ölhall har man gjort ett undantag, av den enkla anledningen att stället betraktas som en kulturinstitution och en del av Göteborgs historia.

Med sina dryga hundra år på nacken är 7:an Sveriges sista riktiga ölhall. Och trots sin höga ålder är ölhallen fortfarande ett populärt tillhåll för både unga och gamla. Beviset på det historiska värdet hänger på väggarna. Visserligen tittar bleknade porträtt, Liss Sidéns karikatyrer av gamla stammisar från förra seklet, ner på oss när vi kommer in för att ta ett glas öl och koppla bort allt som snurrar förbi utanför. I nutid.

Ölhallen ligger i kvarteret Idogheten. Idogheten var ett sockerbruk med adressen Vallgatan 37.
Själva fastigheten byggdes 1817 i samband med raserandet av bastionen Johannes Dux.
Fredrik Willerding, sockerbrukets siste ägare, lät 1850 bygga ett bostads- och handelshus på brukets gamla tomter mot Kungstorget och till sin hjälp tog han arkitekten Viktor von Gegerfelt.

Mölnlyckeborna August Andersson och hustrun Alida slog för första gången upp dörrarna till ölhallen måndagen den 31 augusti 1900. Tyvärr så avled August – bara tretton år efter starten – och endast fyrtiofem år gammal. Men Alida drev nu själv stället vidare, ända fram till 1941 då sonen Gösta tog vid. I drygt trettio år förde han familjetraditionen vidare tills sonen Thomas ryckte in. 1981 såldes 7:an vidare, men redan efter ett år tog  Majken vid, hon som då jobbade där som servitris. Många minns säkert att också två systrar, Annie och Astrid, som arbetade på 7:an i drygt femtio år.

I Göteborgs Morgonpost den 31 augusti 1940 berättas följande:
”Vid fyratiden på morgonen började de första bondkärrorna att dåna på stenläggningen utanför Saluhallen. Det var kappkörning och skrik och oväsen, ty kom man i god hade man utsikt att få en bra torgplats. Brännvin hade man ofta med sig och när dörrarna klockan sex öppnades till ölhallarna och krogarna var det nog inte alltid så mycket bevänt med nykterheten. På krogarna drack man mest brännvin. Öl ansågs som lite finare. Vi hade mest fatöl. Fruntimren sökte sig mest till konkurrenten Stendal och där blandade de vin och porter till en stark och närande dryck.” I dåtid.

En brand förstörde fastigheten totalt under 1996, men ägaren kunde återställa lokalen och fick efter detta åtnjuta både hedersomnämnande och diplom. Den mörkbruna väggpanelen förstördes men gjordes om efter gammalt mönster. Då byggdes även skänkskåpet och bardisken med ett gammalt fotografi som förlaga.

”Sjuans är ett gött ställe med goa göbbar”, sägs det bland göteborgare!

 

Göteborgs Remfabrik – 1943

Remfabriken i Göteborg

Om trettiofyra år ska kvinnor som dessa – industriarbetare på en bullrig arbetsplats – gå hem. Hem från den här fabriken som blir stående precis som om de snart ska komma tillbaka. Men det gör de inte…

På Åvägen 15 i stadsdelen Gårda, i centrala Göteborg, står fabriken och ytterst lite har förändrats sedan sekelskiftet.

Göteborgs Remfabriks AB grundas 1891 för produktion av drivremmar. När den första fabriksbyggnaden brunnit ner 1900 ersätts den av en tegelbyggnad i tre våningar. Byggnaden och maskinparken utvidgas under de två första decennierna, men efter den sista utbyggnaden och elektrifieringen 1915-16 har fabriken inte genomgått någon större förändring. Maskinparken är i det närmaste intakt. Fabrikens drift upphör 1977. Fabriken tillverkade visserligen en speciell produkt, vävda textilremmar, men var i grunden ett vanligt mekaniskt bommullsväveri av den första generationen. Den är också en typisk industriell arbetsplats från början av detta sekel. Remfabriken är unik idag eftersom sådana väverier för länge sedan försvunnit. Fabriken är också unik därför att den behållit sitt utseende sedan 1910-talet. Troligen finns ingen lika väl bevarad tidstypisk textilfabriksarbetsplats i Skandinavien. Eftersom maskinerna fortfarande fungerar för remtillverkning är fabriken mycket lämpad som demonstrationsobjekt och för undervisning om den industriella utvecklingen. För Göteborgs del är den betydelsefull som representant för de industrier som utvecklades utmed Mölndalsån.

I slutet av första världskriget köptes hörntomten bredvid fabriksanläggningen. På den uppfördes en förrådsbyggnad av trä. Ungefär samtidigt köptes angränsande villa som ursprungligen hade uppförts av apotekare Loberg 1908-09 (Apotekarnes vattenfabriker). Villan blev disponentbostad med nära avstånd till fabriken. Villan revs i mitten på 1980-talet.

Trots att beställningarna av remmar räckte till för att hålla en viss produktion igång, beslöt disponent Holmstrand att avveckla verksamheten under 1977, samma år som han själv hade verkat i företaget i 70 år. Yrkesinspektionen hade en mängd krav på förbättringar om driften skulle få fortsätta. Den 11 november lades produktionen ner. Då fanns det bara åtta anställda kvar. Som exempel kan nämnas att det under 1947 fanns 35 arbetare anställda och produktionsvärdet var detta år 1 miljon kronor.

Kvar står remfabriken i stort sett som den byggts fram till 1920 fast nedsliten. En viss upprustning hade gjorts i början på 1940-talet. Då målades fabriksbyggnaden invändigt och avträdena vid den östra tomtgränsen ersattes med vattentoaletter inne. Företagets namn målades på södergaveln. Lysrörsarmatur infördes i slutet på 1940-talet. Föreningen Göteborgs Remfabrik bildades 1978 efter engagemang för byggnadens bevarande i form av utställning och dokumentation av anläggningen.

Göteborgs kommun köpte fastigheten i avsikten att förverkliga stadsplanens intentioner att riva anläggningen för ett planerat trafikområde för Gårdamotet.

Göteborgs Remfabrik

KÄLLA: Byggnadsminnen 1978-1988 – Förteckning över nya byggnadsminnen 1 juli 1978-31 december 1988 enligt lagen den 9 december 1960, nr 690. Riksantikvarieämbetet (RAÄ), (Uppsala: A & W), 1989. ISBN: 91-7192-752-2

En vacker enhörning i guld

EnhörningEnhörningen – foto Helio Duarte

Vi kommer in i entrén till Göteborg Stadsmuseum och möts av en gyllene enhörning. Jag minns mycket väl den här – på sin plats över entrén till apoteket på hörnet Västra Hamngatan/Kungsgatan.

I regionens arkiv finner vi information om det första apoteket i Göteborg som startades genom kungligt privilegiebrev 1642 och fick senare namnet Enhörningen. Innehavaren fick även sälja kryddor, kryddat vin och konfekt. Han fick också mark för en örtagård, där han kunde odla medicinalväxter. 1801 tillträdde apotekaren Carl Magnus Palm apoteket Enhörningen, som förstördes i branden 1802. 1803 godkändes ritningar till ett nytt stenhus på Södra Stora Hamngatan, senare Södra Hamngatan 13. (Ritningen förvaras i Region- och Stadsarkivet Göteborg.)
Apoteket ligger i bottenvåningen, till höger om ingången och bakom det finns provisorns rum. Till vänster finns kontoret. Enhörningen vilar på en klassiskt utformad portal. En trappa upp är paradvåningen med matsal, två förmak och sängkammare mot gatan, kök och pigkammare mot gården. I ett gårdshus fanns laboratorium, bagarstuga, vagnbod och stall.
Enligt anteckning är Palm född i Norrköping 1774 och avlider 1838 på sin egendom Ekedal vid Lidköping, dit flyttar han sedan han sålt apoteket 1830.
Vi kan se den eleganta enhörningen på apotekets räkningar som skickas till många olika sjukhus och andra vårdinstitutioner i Göteborg.
På 1870-talet innehas Enhörningen av Oscar Björkbom. Han startar en fabrik för tillverkning av maltextrakt, en stärkande medicin som var många barns skräck. Ovomaltine har använts av både barn och vuxna. Den som läst sin Nalle Puh vet att lilla Ru avskydde maltextrakt, medan hans vän den skuttige Tiger lever uteslutande på Björkbom ställer ut sitt maltextrakt på världsutställningen i Paris 1878. Maltextrakt används i allmänhet för trög mage!
På fakturan från 1895 kan vi konstatera att maltextraktet blir prisbelönat både i Paris, London och Antwerpen samt i Malmö. På fakturan ses till vänster fram- och baksida av medaljen från Malmö 1881, med bild av Oscar II, som då kallas Sveriges Norges, Göthes och Vendes konung. Medaljen från Paris finns på båda sidor om enhörningen. Längst till höger sitter medaljen från Antwerpen (Anvers) med bild av kung Leopold, utställningens beskyddare.

Det är uppenbarligen ganska vanligt att företag som fått utställningsmedaljer visar detta genom tryck på sina fakturor – en dåtida reklam! Huruvida maltextrakt är en viktig produkt att ställa ut på världsutställningar är frågan, men det är tydligt att det uppskattas.
1895 får apoteket ännu en ny innehavare – C G H Thedenius – som fortsätter att göra reklam för företrädarens maltextraktfabrik! (se bild nedan)

Apoteket Enhörningen ligger kvar på Södra Hamngatan 13 fram till 1915, då det flyttas till hörnet av Västra Hamngatan och Kungsgatan. Det är väl där – mitt emot Domkyrkan – som vi minns den gyllene Enhörningen så väl! Apoteket finns inte kvar och huset på Södra Hamngatan 13 är rivet sedan slutet av 1970-talet.

Apoteket

Djupedalsgatan

Göteborg. Djupedalsgatan 1900-talet!

Om vi vandrar från Järntorget utmed Linnégatan och svänger in vid Frigångsgatan stöter vi på Landsvägsgatan och då vet vi att denna gata var landsvägen på slätten mellan Slottsskogen och Skansen Kronan och att gatan då gick längs med Djupedalsbäcken.
 Landsvägen var förbindelsen mellan Göteborg och landsbygden i Frölunda, Askims, Släps och Vallda socknar. Inte så konstigt att gatan då kallades Tullgatan. I hörnet av Järntorget låg Gamla Tullen – och här fick de resande passera en vägbom. Så snart Övre Husargatan låg klar tog bönderna den vägen i stället och Tullgatan förlorade sin betydelse. Och det blev ju inte bättre när Linnégatan kom till och trafiken styrdes om till den gatan. Idag är Landsvägsgatan den lugna gatan – gott för oss flanörer!

Men vi vänder näsan åt höger, i riktning mot Linneplatsen, går vidare mot Linnéplatsen och kommer till den första tvärgatan – Djupedalsgatan. Uppkallad efter Djupedalen som en gång var ett stadsparti med lantligt utseende – med kullar, ängar och snår av buskar. På kullarna fanns ett litet kåksamhälle med en mängd pittoreska små stugor för fattigt folk. Det sägs att några var hederliga och andra var patrask och i mitten av 1800-talet var Djupedalskolonien faktiskt ganska illa beryktad eftersom brännvinsorgier, slagsmål och knivskärningar förekom här.

Om vi tittar på vykortet ovan ser vi att i Djupedalsgatan korsar Linnégatan och fortsätter på andra sidan medelst trappor i flera etager.  På den sidan ligger Kråkestaden, eller ”Kråkestan” som i stora drag sammanfaller med stenstadsremsan mellan Plantagegatan och Slottsskogen.
 De som bodde i Djupedalen, på Kråkestads- och Olivedalsbergen var Olivedals arrendatorer. När Linnégatan skulle anläggas sa man upp alla arrendatorer och husen revs. Namnet Kråkestaden har sitt ursprung i att berget var ett populärt tillhåll för mängder av kråkor som varje kväll sökte nattkvist där. Slottsskogens parkvaktmästare lär ha haft ensamrätten att skjuta kråkorna på egendomen Olivedal. Men det var först när området bebyggdes, d v s på 1880 – 90-talen som kråkorna försvann!

Ur Sven Schånbergs Kal minns Kråkestan – Folket bakom de fina fasaderna, GP 9 juli 1983;
”1879 togs de första spadtagen till att lägga denna trakt under stadskultur. På ett tjugotal år vid pass bebyggdes stadsdelen. Det dröjde dock ytterligare ett tjugotal år innan nuvarande grönområde kom till. Schaktmassor fraktades då upp det kala berget och träd planterades.
Grönområdet ligger på nordsluttningen av Stora Lageråsen, Koberget, Kråkestadsberget, Nordhemsberget eller Nordhemshöjderna, ja namnen är många liksom namnen på grönområdet. De äldre i kvarteret säger ”Ängen”. Där Prins- och Plantagegatan drogs fram låg några kvarter som kallades ”Kråkestan´”, därav namnet ”Änga i Kråkestan´”.
… Men i mina kvarter finns en oas som nästan bara folket i innerhusen i kvarteren mellan Nordhems-, Prins-, Vega- och Övre Djupedalsgatan känner till. Den kallas bara Änga och syns inte någonstans från gatorna. Den var gårdshusens sommarland, där mödrar satt på filtar med sina barn, där grabbar sparkade boll, töser utförde sina danslekar, gubbar spelade kort och drack öl…”

Ur boken ”Kråkestan” 1960 – Sven Schånberg;
”MITT INNE I KRÅKESTAN ligger en stor knalle av Nordhemsberget, styckat till barns förbannelse, inramat av stora gråstenshus och mindre landshövdingshus på Prinsgatan, Nordhemsgatan, Övre Djupedalsgatan och Vegagatan. Den ligger väl skyddad för insyn, och nästan endast de som bor på gårdssidorna av de nämnda gatornas hus känner till dess existens. Förr var Änga, som det stora öppna området kallades för, kråkestadsbarnens eldorado, ett stort grönområde, där man fritt kunde ägna sig åt allsköns lekar.
Jag var och tittade på min barndoms Änga häromdagen. Mycket var sig faktiskt lik: dofter, husväggar, malört, tistlar, lera och risigt gräs. Men området var styckat till barns förbannelse. Varje fastighet har tydligen rutat in en bit åt sig och stängslat in den med stål- och taggtråd. Osökt kommer boktiteln ”Svenskar hatar barn” i hågen. Men tvätta älskar tydligen svensken. Hela Änga var ett enda fladder av tvättkläder. Soligt och friskt och barnfritt. Ungarna lekte i trappuppgångarna, på bakgårdarna och på trottoarerna…”

Till vänster på vykortets framsida ser vi skylten ”Adolf Thörning” – och den enda jag hittar med detta namn är handskmakare A. G Thörning. Och om det är rätt personuppgift jag finner om honom så gifter han sig på självaste julafton 1916, vid trettiosju års ålder med tjugonioåriga handelsbiträdet Hanna.
Vid den här tiden är Thörning en av landets knappa hundratal handskmakare. Sverige har nått upp till totalt 5 757 566 invånare i december 1916.

Men Lisen skickar kortet redan 1911 – till en vän i Aspenäs, vid namn Adina, och ber henne ta med mönster till en kappa … för övrigt hälsas Adinas familj välkomna om lördagen.
Adina är ett hebreiskt kvinnonamn som betyder smärt, späd, slank … Kortet är skrivet den 20 april 1911.
Några månader senare blir det stort rabalder då konstverket Mona Lisa av Leonardo da Vinci stjäls från Louvren! En person ur franskt avantgarde – som tidigare krävt att museet skulle brännas ned – fängslas som misstänkt för stölden. Även hans nära vän Pablo Picasso förhörs. De båda släpps dock snart och målningen antas sedan vara förlorad för alltid. Så småningom visar det sig att en anställd på museet stulit konstverket. Han hade då klätt ut sig till byggnadsarbetare och stoppar tavlan under sin rock … och promenerar ut! Han gömmer det i sin lägenhet under två år, men tappar tålamodet och grips till slut i december 1913 då han ger sig till känna hos en konsthandlare – i hopp om att få den hittelön som utlovats!

Det är nog lugnare att hålla sig till lån av kappmönster …

Av Maya Hedberg

 

De Hedlundska villorna på Hisingen och Föreningsgatan – Hans Hedlund (1855-1931)

Han är den yngste av tre bröder – fadern avlider 1869 och familjens ekonomi är i botten. Men han har tur – en mäktig farbror i Göteborg, Sven Adolf Hedlund tar sig han pojken och låter honom få både utbildning och försörjning. Farbrodern är chefredaktör för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och därtill en mäktig kommunalpolitiker som värnar om kulturella och sociala intressen. Vi vet också att på tidningens redaktion också finns en mycket omtalad person – författaren Viktor Rydberg – och också han bor hos familjen Hedlund.

 Den unge mannen som kommer under Sven Adolf Hedlunds vingar heter Hans. Hans Hedlund, en blivande arkitekt som kommer att sätta sin prägel på många byggnader i Göteborg. Redan som femtonåring börjar Hans på Chalmers och får Victor von Gegerfelt som lärare i teckning. Ingen visste då att detta skulle bli till stor nytta för den unge studenten.
Fem år senare kommer Hans till byggnadsskolan vid Akademien för de Fria Konsterna i Stockholm och där började studierna inom arkitektur. 1879 är Hans färdig med sina studier och efter resa inom Europa startar han året därpå sin verksamhet i Göteborg. Farbroderns dotter Mia (Maria) är en anledning att återvända till Göteborg och snart blir denna dotter hustru till Hans Hedlund.

Svärfadern Sven Adolf Hedlund äger sedan 1857 Bjurslätts gård där familjen tillbringar somrarna. Gården består av femton hektar åkermark samt utmarker i bergen. Hedlund sätter sin prägel på parken som idag är betydligt större (ingår i Hisingsparken). Han engagerar nästan tusen skolbarn för att plantera de kala hällarna med skog, numera kallat Källdalen. Lärk är det trädslag som trivs bäst. Han anlägger också Slätta Damm genom att dämma en bäck som rinner genom området.
Många kända personer besöker Sven Adolf Hedlund i sommarhuset och han låter rista in sjuttiotre namn samt sitt eget på berget till vänster om nuvarande Hällskriftsgatans slut.
Han har egen roddare – Carlsson – som tar honom över älven på morgonen i sin eka och som hämtar honom på eftermiddagen vid tidningsredaktionen som vid den här tiden ligger vid Östra Hamnkanalen. Hisingsbron byggs först 1874.

I början av Hans Hedlunds karriär deltar han i tävlingar om museum i Göteborg, läroverksbyggnad i Sundsvall samt rådhus i Landskrona. Dessutom utvecklar han i fornnordisk eller nygötisk stil och en del villor som jag ska återkomma till.

I centrala Göteborg börjar Hans rita på det vi kallar Hedlundska huset – ett femvåningshus i hörnet av Vasagatan/Götabergsgatan. Inspirerad av vad han sett i Tyskland, det vill säga oputsade tegelfasader (Rohbau), fick han stor uppmärksamhet för de rika dekorationerna. Han följde utländska idéer och strömningar och släppte krav på symmetri i valet att skapa en komposition i starkt skulptural form – det resulterade inte minst i Dicksonska folkbiblioteket! I fortsättning ser vi verk med kraftigt byggda bottenvåning, tunga omfattningar kring entréer och i kontrast till detta är fasaderna något mildare i form av tegelmur.

Under 1907 finns sonen Björner i firman och han bidrar genom sin ungdomliga vilja med ännu en stil som ligger i tiden. Hans Hedlund ägnar sig åt att rita tidningshuset vid Postgatan i Jugendstil. Nu smyckas husen med motiv som hämtas från växtvärlden och smidda staket och räcken talar sitt tydliga språk. Han lär ha med hjälp av plattång och tenntråd format sina idéer innan de kommit på ritpapper!

Den som vill bekanta sig med Hans Hedlunds typiska verk kan betrakta det Gamla Stadsbiblioteket (1900), Tomtehuset (1890) vid Vasagatan, Elyceum (1907) vid Smålandsgatan eller Telegrafverket (1912) vid Kungsgatan. Hans Hedlund har också duktiga medarbetare och den första som anställs som arkitekt är Yngve Rasmussen, en skicklig tecknare och teknisk kunnig. Tillsammans med en broder tar sig Yngve an att med fresker också smycka huset som vi idag kallar ”Tomtehuset”. Det är dessutom Yngve Rasmussens bror som tillverkar alla smiden som skapas inom projekten – han har en smedja på Postgatan.

 Vad som kanske inte är så omtalat är just villorna vid Bjurslätt som Hans Hedlund ritar under 1878-79. En ny villa står klar 1883 uppe på en hög avsats – ett läge som ger villan ett luftigt intryck. Bottenvåningens trappa leder upp till entrén och balkongen – trappan till övre våning bildar en egen volym utanpå söderfasaden – och utöver tre fasader täcks balkongen som blir till en inbyggd veranda. Huset får namnet ”Solbacken”, timrat och klätt med träpanel. Taknocken är krönt med perforerad plåt som i var ända avslutas med ett drakhuvud. Skorstenen är hög och ståtlig.
”Solbacken” rivs på 1930-talet.

Solbacken

Kusinerna Torsten och Hans Hedlund, har tidigt planerat var sitt sommarparadis vid Bjurslätt och 1878/79 står en villa stod på plats som också hade en stil som influerats av de götiska ideal som vi bland annat kan se på badläkaren Karl Peter Curmans hus i Lysekil – en stil som påminde om forntida stormansgårdar. I husets matsal kunde man beskåda en fris med motiv som förhärligade äktenskapets lycka – små tomtar som hjälper familjen i livets alla skeden – huset får namnet ”Tomtebo” och står klart 1879.

Huset rivs dock under senare delen av 1950-talet.
Torsten Hedlund är tryckerichef på Göteborgs Handels och sjöfartstidning.
Under sommaren 1878 anställs Hans Hedlund och Carl Fahlström hos stadsarkitekten Victor von Gegerfelt för att slutföra uppdraget att för Göteborgs Tjenstemanna Byggnadsförening rita villor kring nuvarande Föreningsgatan, Viktoriagatan och Övre Fogelbergsgatan. Även dessa villor går i götisk anda. Totalt handlar det om tjugoen tomter som i första hand ska erbjudas stadens tjänstemän. Vi kan än idag skåda dessa villor.

Fogelbergsgatan i Göteborg

Foto: Helio Duarte

Från 1886 fram till pensioneringen 1923 ägnar sig Hans Hedlund även åt undervisning vid Chalmers tekniska institut – en kreativ man, kanske också en mödosam tillvaro med ständigt växande antal uppdrag och tjänster.

Ett urval av verk i Göteborg:
Villa Solbacken, uppförd av S A Hedlund åt dottern Mia vid Slätta Damm i Bjurslätt på Hisingen, 1881 (rivet 1957)
Fruntimmersföreningens flickskola, vid Chalmersgatan 7, 1882, ombyggd 1908
S A Hedlunds hus, vid Vasagatan 46, 1882.
Realläroverket, vid Vasagatan 19, 1886. Om- och påbyggt 1911 (numera Schillerska gymnasiet)
Tingshuset, vid Södra Vägen 25, 1888, (senare Mölndals tingsrätt).
Fjällskolan, vid Fjällgatan 40, 1889
Saluhallen, Göteborg, 1888-1889
Krematoriet, vid Östra kyrkogården, 1890 (revs 1955)
Tomtehuset, vid Vasagatan 11, 1890.
Hotell Kung Karl, vid Nils Ericsonsgatan 23, 1896.
Dicksonska folkbiblioteket, vid Södra Allégatan 4 i Haga, 1897
Arbetarbostäder i kv. Majoren för Robert Dicksons stiftelse, Göteborg, 1899
Bostadshus för SJ:s Änke- och pupillkassa, Kommendantsängen i Göteborg, 1899
Stadsbiblioteket, vid Haga Kyrkoplan, 1900. Tillbyggt 1926 av Björner Hedlund. (numera Samhällsvetenskapliga biblioteket)
Kalmar gamla vattentorn, 1900
Tjolöholms kyrka, 1901
Toppsockerfabriken, Klippan, Göteborg, 1901
Vattenkraftverk vid Jonsereds Fabrikers AB, 1901-1903
Göteborgs sjukhem, 1903
Arbetarbostäder i kv. Löjtnanten för Robert Dicksons stiftelse, Göteborg, 1904
Slöjdföreningens skola, 1904, (numera HDK).
Handelstidningens hus, Postgatan 5, Göteborg 1904.
Göteborgs Arbetareförenings hus vid Järntorget, 1909
Arbetshus och portvaktsstuga vid Gibraltar Fattigvårds- och Försörjningsanstalt, 1911
Hemtrevnad vid Föreningsgatan 32, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1911-1913
Amerikaskjulet, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912
Telegrafverket, Kaserntorget, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912
Pumphus, Barlastgatan, tillsammans med Björner Hedlund, Göteborg, 1912
Affärshus, Skeppsbron 4,

Källa;
Skrifter/foto utgivna av Arkivnämnden för Västra Götalandsregionen och Göteborgs stad.

Nils Ericsonsgatan

Apoteket Vasen i Göteborg.

Närmast i bild ligget apoteket Vasen (som numera ligger inne i Östra Nordstaden), men innan det mesta i det här kvarteret blir en del av det ”moderna Nordstan”, ligger apoteket just här, i hörnet av Norra Hamngatan mot Drottningtorget. Det finns en tid då det även kallas Järnvägsapoteket. Kanske inte så konstigt med tanke på läget alldeles intill centralstationen gjorde det bekvämt för kringliggande kommuner att inköpa läkemedel och få varorna hemfraktade med tåg. 1924 var det inte självklart att tjänstemän kunde ta varorna i bil. Fakturor som vi ser nedan – med den stiliga bilden – har påträffats bland fattigvårdens verifikationer i kommunarkiven i Härryda och Partille!

Byggnaden på Norra Hamngatan ritades av göteborgsarkitekten Arvid Bjerke. Kanske har huset inte dominerat gatubilden i verkligheten – så som det ser ut på bilden. På de gamla fakturorna från 1900 och 1913 – kan vi skönja det gamla hörnhuset i olika varianter.

Apoteket Vasen gamla fakturor.

Tittar vi lite närmare på historiken kring apoteksväsendet finner vi att redan 1635 bildas en Apotekarsocietet i Stockholm. Då som en intresse-, yrkesförening för apotekarna. År 1675 får societeten officiellt status med kungliga privilegier. Apotekarsocieteten får därmed vittgående privilegier som skydd mot nyanläggningar, rättighet att försälja sprithaltiga beredningar, skattefrihet, änkans rätt till apoteket, apotekens ensamrätt till läkemedelstillverkning och försäljning. Den näringsfrihetsförordning som kommer 1864, då apoteksvaror ska betraktas som en av andra handelsnäringar, undantas apoteksrörelsen som får behålla sina privilegier.
Förhållandet mellan apotekare och läkare försämras under senare delen av 1600-talet eftersom Collegium Medicum anser att apotekarna får för stor makt genom sina privilegier. Läkarna känner sig uppenbarligen hotade. Först 1765 får apotekarna en representant i Collegium Medicum. En och annan framstående apotekare tilldelas assessors fullmakt av konungen, samtidigt som han erhåller ”lika värdighet med assessorerna i Collegium Medicum”.
Man förstår tidigt vikten av att befolkningen hade tillgång till de mest användbara medicinerna. De apotek som finns ska ha öppet dygnet om enligt en Medicinalförordning 1688. Betänk att denna regel gäller ända till 1943!
Fram till 1806 behövs inte läkarrecept för att inhandla de läkemedel som såldes på apoteken med undantag av råttgift. Alla apotek ska dessutom alltid ha alla råvaror i lager för att alltid kunna expediera behovet av läkemedel. På många håll upprättas sockenapotek och på fabriker finns också medicinförråd för lokalt behov.
På 1800-talet blir det allt vanligare med apotek även i de små orterna, men det vanliga är att läkemedel skickas till läkemedelsförråd som något större apotek ansvarar för.
De svenska apoteken är privatägda fram till 1971 – verksamheten bygger på en stark statlig reglering och apotekscheferna utses av Kungl. Maj:t (Medicinalstyrelsen) för att garantera att verksamheten bedrivs med hög kvalitet och säkerhet. Därefter blir apoteken statliga i Apoteksbolagets regi. Nu har vi andra regler som gäller …

Borta i horisonten, på vykortet, ser vi Göta älvbron. Den invigs söndagen den 26 november 1939. Det lär ha varit en dag då det snöade och blåste som värst. Och med anledning av det kärva vädret håller kommunikationsminister Gerhard Strindlund ett mycket kort tal: ”Härmed förklarar jag denna bro invigd! Punkt och slut.”
Vid den tiden är bron endast fyrfilig, men breddas senare med ytterligare ett körfält samt gång- och cykelbana på vardera sidan. Bron är niohundratio meter lång och tjugo meter bred. Med tillfarter är längden ettusenåttahundrafemtio meter, och den fria segelhöjden är drygt nitton meter. Broklaffen fälls upp då högre fartyg behöver passera. Själva bron kostar lite mer än åtta miljoner kronor att uppföra, och staten bidrar med tjugofem procent. Med till- och avfarter slutar kalasets nota på tretton miljoner kronor. Fram till 1968 går den tunga genomfartstrafiken på E6, över Göta älvbron, men idag är bron den viktigaste förbindelsen för den lokala trafiken och kollektivtrafiken mellan centrala Göteborg och Hisingen. Nu vet vi att en ny Hisingsbro med nya mått, andra kostnader är vardandet …

Om vi återvänder husen utmed gatan och längst bort till vänster ser vi Hotel Continental, som byggs 1891 och rivs 1969. Till höger – på nuvarande Nils Ericsonsplatsen – ligger Statens Järnvägars verkstäder och godsmagasin.
För övrigt ligger de flesta hotell – vid den här tiden – vid Drottningtorget och runt Hotellplatsen. Ni vet där spårvagnarna svänger över kanalen mot/från Drottningtorget. Marken blir tillgänglig då befästningsverket rivs 1810.
Och redan efter två år invigs det första hotellet i Göteborg, som också är Skandinaviens första fristående hotellbyggnad, Göta Källare. Utanför huvudentrén anläggs landets första trottoarservering. Vi kan se byggnaden än idag och med namnet på fasaden. Drygt hundra år senare köps hotellet av Svenska Amerikalinjen, men1944 är hotellets äventyr slut.
Sneddar vi över gatan – utmed Södra Hamngatan – och håller oss kvar i tiden kring 1808 så ligger Bloms värdshus här. Ett hotell som staden använder vid offentlig representation – och detta sker tills dess att Börsen vid Gustav Adolfs torg invigs år 1849. Bloms byggs om i slutet av 1800-talet och döps dessutom om till Grand Hotell Haglund. Alldeles bredvid ligger en tid även ett annat hotell – Savoy Hotell. Grand Hotell stängs för gott år 1970 och byggnaden rivs två år senare.

Några år efter att Pontus Fürstenberg avlidit år 1902, byggs även hans palats om till Palace hotell. Hotellet stängs 1968 och tanken var att huset skulle rivas. I dag finns det hotellverksamhet i en del av byggnaden. Några av de gamla hotellen finns trots allt kvar, som det nuvarande Best Western Eggers Hotel. Det gamla Eggers öppnas 1859, året efter att Centralstationen invigs, och heter då Jernvägshotellet.
Efter en rad om – och tillbyggnader återinvigs hotellet under 1894 som Hotel Eggers. Hotellet räknas som ett av landets äldsta storhotell.
Ska vi tala om gamla hotell kan jag nämna att det allra äldsta hotellet som är bruk – i Göteborg – är Hotel Royal på Drottninggatan som invigs 1851 och heter då Sundbecks Nya Hotel för Resande.
Ytterligare ett hotell vid Nils Ericsonsgatan är Hotel Kung Karl, i linje med Hotel Eggers. Byggnaden som är ett vackert stenhus från 1896, ingår i det som senare blir Hotel Opera, men rivs 2007. Därmed försvinner de näst sista resterna av hur Östra Nordstaden ser ut före rivningarna på 1970-talet.
Kvar är bara det så kallade Apotekarhuset i hörnet vid Norra Hamngatan. Då är vi tillbaka där vi började. Vid apoteket Vasen – som ritas av Arvid Bjerke (1880-1952) och förutom den byggnaden skapar han en mängd intressanta verk i Göteborg.

Jag avslutar med ett bakelse på Bräutigams konditori – i hörnet av Östra Hamngatan och Kungsgatan som är en välkänd mötesplats för stadens damer under många decennier. Emil Bräutigam kommer till Göteborg från Tyskland och startar ett bageri i en källarlokal i Haga på 1870-talet. Bräutigams bageri blomstrar och 1909 fanns i Handels- och Industrikalendern en annons för Bräutigams Konditori, Café & The Room på Östra Hamngatan 37. 1917 flyttade etablissemanget till det nybyggda huset på Östra Hamngatan 50, ritat 1910 som kontors- och varuhuset Skandia, men byggdes om för Bräutigams behov. I Handelskalenderannonsen 1920 ser huset ut som ett bakelsepalats.

Ensamma kvinnor kan i början av förra seklet inte gå på restaurang – men hos Bräutigams kan de sitta och drömma över en kopp kaffe eller the – vi som varit där minns! Vi har lyssnat till pianomusiken… i gott sällskap med Harry Persson

Av Maya Hedberg