(utan rubrik)

Brottsplats Majorna

Postat den 03/06/2017 av Maya Hedberg

Många är de som skrivit om den galne mannen i Majorna – G Carlsson har gjort det, liksom gamle Fredberg, S Skarbeck, S Schånberg och många, många fler.

Vad är det då som händer?

”Någon världshistorisk tilldragelse? Står Europa i lågor? Något krönt huvud, som fallit för lönnmördarens dolk eller dynamitbomb? Hotar en revolutionsvåg att spola bort någon av Europas murkna troner? Eller är det någon av dessa fasaväckande olyckor, som tideböckerna skola tälja för en bävande eftervärld?

Nej, ingenting av allt detta! Det är bara en stackars dåre, en enstöring, som, behärskad av en fix idé, försvarar sin hotade frihet. Man skulle känt sig frestad att skratta åt denna triviala efterapning av Karl XII i Bender, om det ej klibbade blod vid denna historia, om icke den i sig själv komiska belägringen krävt offer, som jaga leendet från ens läppar. ”

Så skriver en Stockholmskrönikör om denna Göteborgshändelse i februari 1887, som framkallar sensationella skildringar i landets press, inte minst huvudstadens broschyrer och vistryck.

Vi kliver rakt in i dramat som pågår vid Gråberget – strax norr om Mariaplan. Här bor den fyrtioåttaårige före detta bokhållaren Carl Johan Wetterlind och hans rum är fyllt av Remingtongevär och pistoler.

Denna tisdag, daterad till den 15 februari år 1887, begär ägaren till huset på Gråbergsgatan 19, att polisen ska omhänderta Carl Johan Wetterlind för psykiatrisk vård. Hans uppförande tyder på att mannen saknar sina sinnens fulla bruk och man fruktar att en olycka kan inträffa – om man inte snarast vidtar åtgärder.

Polismännen Holm och Nordblom, går upp för att avhämta Wetterlind på den nämnda adressen. En grannlaga uppgift då Wetterlind barrikaderat sig på vinden bakom bjälkar, lådor, gamla presenningar, plåtar och annan bråte! Mitt i den smala trappan upp till vindsutrymmet.
Deras försök att tränga sig fram till Wetterlind möts brutalt med skarpa skott, och poliskonstapeln Holm såras allvarligt, medan överkonstapeln Nordblom undslipper med en sönderskjuten rock…

Nu sänder man bud efter brandkåren i ett försök att driva ut Wetterlind ur sitt ”försvar” med hjälp av vatten. Men då ingen av brandmännen vågar föra upp sprutslangen i trappan, åtar sig en tidigare känd brottsbekämpare – överkonstapeln Larsson – att tillsammans med klampare Johan Olsson anta den riskfyllda utmaningen.

I skydd av stora järnplåtar beger de sig upp, men vid en oförsiktig rörelse från Olsson i syfte att ta sikte på Wetterlind, blottar han sitt eget huvud. I samma ögonblick smäller ett skott av och träffar Olsson i huvudet. Skottet sliter bort hans öga – och orsakar svåra skador i ansikte och tunga.
I detta hotfulla läge förs den sårade bort och överkonstapel Larsson ser ingen annan utväg att retirera och ge upp försöket att ensam övermanna Wetterlind.

Ryktet om händelsen sprider sig snabbt över hela Göteborg, och massor av folk börjar strömma till Gråberget i Majorna.
Redan i skymningen görs ett försök att röka ut den fruktade galningen, men det leder inte till något resultat.

Så kommer onsdagen och med den också en ordentlig folksamling till platsen.
Polisen har nu bevakning runt omkring, och förmiddagen förflyter lugnt. Inga försök att gripa Wetterlind görs. Men fram på eftermiddagen tar sig några beväpnade soldater och arbetare till husets ingångar – i ett nytt försök att tillfångata den förskansade galenpannan.

Dessa ansträngningar får dock en sorglig utgång. Vid första angreppet blir två av de frivilliga anfallarna sårade, muraren Lindberg och arbetskarlen Strömberg. Lindberg av en revolverkula och Strömberg av en hagelsvärm.
Den lilla insatsstyrkan stannar kvar sedan de sårade förts ut, men då ett nytt skott från vinden träffar en av de djärvaste, den blott 20-årige plåtslagaren Frans Albert Jakobsson i bröstet, finner man det bäst att dra sig tillbaka.

Den sårade ynglingen har krafter nog att springa ner och ut på gatan, där han faller ihop. En droska kan snabbt föra honom till sjukhuset, men han avlider under resan dit.

Efter dessa dramatiska händelser sker ytterligare skärpning av bevakning kring huset på Gråbergsgatan.

Folkmassor börjar snart skandera: “Skjut ner den satan!“ eller “Bränn upp rucklet!“

Efterföljande torsdag, fredag, lördag och söndag flyter på under allmänhetens ihållande spänning. Myndigheter försöker förgäves klura ut något sätt att få bukt med den skjutgalne på vinden. Varje förslag till lösning förkastas…
Inte ens ett försök med att fånga in honom med en elektrisk stång blir lyckosamt!

Ny vecka – måndagen går förbi och det blir tisdag. En dag då dramats sista akt ska utspelas: hjältens tillfångatagande.

Vid 17-tiden denna tisdag tar poliskonstapel Lindros tag i en båtshake, för upp den till barrikaden för att se om Wetterlind är på sin vakt.
När Wetterlind hör rasslet på barrikaden, rusar han ögonblickligen fram och ropar:
– Vad är det? Vill Ni mig någonting? Jag måtte väl få vara i fred i mitt eget rum. Kommer ni, försvarar jag mig!

Lindros tiger en stund, men yttrar därefter:
– Hur står det till? Vill inte Wetterlind komma ner, polismästaren önskar tala med er.
– Vad kan han vilja mig? frågade Wetterlind.
– Åh, svarar Lindros, vi tycker synd om Wetterlind, det måste vara dystert och kallt däruppe, det skulle vara bättre om Wetterlind får litet varm mat och bli omskött…

Wetterlind tiger.
– Önskar inte Wetterlind litet mat eller något att dricka? frågar Lindros åter, i det han stiger upp för trappan, där Wetterlind står bakom barrikaden, men svår att se.
– Åhjo… men jag vet inte…
– Kanske Wetterlind önskar litet vatten? säger Lindros i vänlig ton.
– Åhjo, det skulle nog vara bra, men jag vet ej hur det skall gå att få hit det.

Mörkret är i det närmaste total och Lindros kan inte urskilja Wetterlind, men genom ett försiktigt trevande har han lyckats komma upp till barrikaden och fått situationen klar för sig. När Wetterlind svarar jakande, skickar Lindros efter en tillbringare med vatten, räcker den till Wetterlind som begärligt dricker.
– Tack! säger han med ett djupt andedrag och återlämnar tillbringaren.

Efter en stunds tystnad frågar Lindros, om Wetterlind vill ha något att äta eller lite varmt kaffe exempelvis – en fråga som denne besvarar med ett mummel.

Lindros talade fortfarande vänligt och ber att få tända eld på en tändsticka, eftersom det är så mörkt.

– Ja, det kan ni väl få, säger Wetterlind uppgivet, varpå konstapeln tänder en tändsticka. Han ser Wetterlind stå innanför och lutad mot barrikaden, utan att bära vapen. En konstapel Losell, har nu närmat sig och genast utbrister Wetterlind samtidigt som han nickar åt denne:
– Herrn är väl aldrig falsk!

Losell tappar inte fattningen, utan yttrar i samma stund han sätter sig på barrikaden:
– Nej, visst inte, men jag tycker att det är bättre att sitta och prata.

Den modige och förslagne Lindros har under samtalet lutat sig mot golvet och lyft på barrikaden. Han har nyss fått Wetterlinds tillåtelse att sopa rent utanför dörren och låtsas syssla med detta. Lindros frågar nu om han får tända ett ljus, varvid Wetterlind svarar jakande. Han går till och med själv efter en butelj med en fastsatt ljusstump som han erbjuder Lindros, med en ursäkt för att han inte äger någon ljusstake.

Lindros fattar buteljen och tänder ljusstumpen; men då drar Wetterlind sig tillbaka. Han gömmer sig bakom skorstenspipan, ett utmärkt skydd för Wetterlind.

Nu tittar poliserna noga efter, om något hinder möter dem att fritt tränga in i rummet, och man hittar på idén att bjuda Wetterlind på snus. Lindros tar fram en snusdosa, som han prövar att locka fram Wetterlid med – helst ta sig en pris…

Denna geniala idé blir ödesdiger för Wetterlind… han sträcker fram handen och i samma ögonblick passar Lindros på att greppa den – kastar sig över barrikaden och en brottningsmatch uppstår mellan dem.
Snart är man dock färdig med Wetterlind och sätter handbojor på honom!

På gården befinner sig polismästaren, som via telefon får besked om vidtagna åtgärderna. Han ger order om att Wetterlind ska föras ner till väntande droska, som alla poliser nu omringar.
En nio dagars gastkramande drama är över. Ett blodigt drama, som väcker lika stor uppmärksamhet, som våra dagars terrordåd…

Undersökningar av Wetterlind pågår en tid och efter medicinalstyrelsens utlåtande; att mannen saknar förståndets bruk, spärras han in på Kristinehamns hospital. Där avlider han den 14 juli 1910 – sjuttiotvå år gammal.

I huset vid Gråbergsgatan 19/Kustgatan 26 utspelar sig dramat med Carl Johan Wetterlind i februari 1887. Huset brinner ner på påskafton 1964. (Carlotta)

Slutord

I skriften Blodbadet i Göteborg och bokhållaren Carl Johan Wetterlinds lefnadsöden: Fullständig skildring, Stockholm 1887 står bland annat att läsa om denne mans barndom och uppväxt. För att få en djupare uppfattning om pojken, ynglingen, mannen som utförde detta dramatiska dåd återger jag berättelsen om Carl Johan fram till den stund då polismän är på väg att gripa honom – samt i ett försök till förenklad/moderniserat språk.

I ett litet gulmålat trähus, i en del av Göteborg som kallas Stampen och strax invid vägen, som från järnvägstorget (nuvarande Drottningtorget) leder ut till nya kyrkogården, föddes den man, som i dessa dagar blivit så sorgligt ryktbar nämligen f d vågskrivaren Carl Johan Wetterlind.
Han hade ingalunda något rikt hem, men lyckan var dock bofast under den låga takåsen.
Fadern var tullvaktmästare och med gott förtroende i staden.

Ytterst ordentlig och punktlig gav han sin unge son en så god uppfostran, som hade råd med.
Lille Carl Johan var hans ögonsten, och följden blev också att gossen blev en smula bortskämd. Föräldrakärleken är, den som mången annan kärlek, blind och följaktligen fann man Carl Johan lika förträfflig, vilka busstreck han än företog sig.

Gossen sattes först i folkskolan. Där visade han snart äga ett briljant räknehuvud, vilket gladde föräldrarna mycket.
Efter att ha inhämtat grunderna i folkskolan blev gossen vid 11 års ålder inskriven vid allmänna läroverket i Göteborg.
Även här vann han sina lärares bästa vitsord, och det var t o m frågan om, att han skulle uppfostras på några grossörers bekostnad, då faderns tillgångar inte medgav ytterligare utgifter för sonen. Men detta blev dock inte av – ödet hade bestämt något annat. En underordnad syssla i ”vågen” (vid järnvågarna vägdes järnet och granskades före utskeppning) blev ledig och till denna tilldelades Carl Johan.
Ända till sitt fjortonde år var gossen livlig och glad, ja, han var mycket pigg och kry, men nu skedde en märklig personlighetsförändring av den unge tullvaktmästaresonen .
Från att först ha sprungit glatt omkring i lekar med granngårdsbarnen, började Carl Johan dra sig tillbaka och syntes helst vilja vara ensam.
Man gissade att gossen möjligen var sorgsen över att han inte hade möjlighet att få fortsätta sina studier utan i stället måste tänka sig ett långt och trögt liv vid ”vågen”. Eftersom han, med den kunskap han hade, aldrig skulle få en högre tjänst. Som sagt, gossen fick en springpojkssyssla vid ”vågen” och skötte sig bra. På lediga stunder sysselsatte han sig dels med läsning och dels med jakt. Denna senare sport blev hans favoritnöje – han var inom kort en passionerad söndagsjägare.

Och så gick tiden, under det att Carl Johan Wetterlind skötte såväl åliggande i tjänsten som i sina älsklingsnöjen.
Wetterling var en i ordets fulla bemärkelse ung vacker karl och inte minst väckte han beundran hos kvinnor. För detta förhöll han sig kall, och han syntes med ett orubbligt lugn kunna trotsa både skönhet och behag.
Dock skulle även hans stund komma.

Vid trettio års ålder blev Wetterlind, som inom parentes sagt hade en briljant handstil, anförtrodd att ge själva vågdirektörens barn undervisning i välskrivning.
Och eftersom vågdirektören även hade en artonårig dotter, som inte var blind för den unge skrivlärarens ståtliga yttre, så man kan lätt förstå vad följden blev…

Den ung fina fröken tvekade inte att ge tullvaktmästaresonen varma ögonkast, som påverkade honom så till den milda grad – han som förut varit kall som is.
Men länge varade inte deras kärlekslycka.
Vågdirektören märkte förhållandet. Wetterlind blev genast avskedad från sina befattningar, både som bokhållare och skrivlärare.
Detta grämde honom djupt, ty han älskade verkligen flickan av hela sitt hjärta. Han kände sig bitter mot människorna och kunde knappt tåla sig själv.

Det slumpade sig så att han fick ett litet arv från en släkting på moderns sida och detta fick honom att fortsätta kampen för tillvaron.
Han gjorde en resa till Berlin, där han vistades några år, men så längtade han åter till fosterlandet och vid fyllda 36 kom han åter i sin hemstad.

Nu hade ödet gjort att den gamle vågdirektören avlidit och hur det än begav sig så blev det att f d springpojken fick bokhållareplats vid järnvågen, där han tidigare haft sin verksamhet.
Men länge stannade inte Wetterlind på denna post. Efter tre år lämnade han och bosatte sig långt ute i Majorna, först ner åt sjösidan till, men under de senaste 7 åren i det nu så sorgligt ryktbara hus, som bär nr 107 kvart. Z vid Gråbergsgatan.
Vid fyrtiotvå års ålder flyttade alltså Wetterlind in i denna byggnad.
Och sedan dess har han bott kvar och sysselsatt sig med renskrivning – och för övrigt livnärde han sig på räntan av sitt lilla kapital.

Wetterlind hade på senaste tiden fört ett mycket supigt och oordnat liv och gjort av mycket med pengar.
Han har också en längre tid visat sig besynnerlig till sinnet, grubblande och konstig, dock inte farlig för andra. De boende i huset hyste emellertid viss rädsla för att – förr eller senare – hans besynnerliga sinnelag skulle vålla någon skada, och då han tisdagen den 15 februari 1887 hade barrikaderat trappan som leder upp till vinden, tyckte de boende i huset att något var galet var på gång.

Trappan svänger runt upp genom båda våningarna och vid den översta avsatsen hade Wetterlind samlat en grind, flera tvärslåar, presenningar, plåt och annan bråte, som totalt spärrade av vinden för övriga hyresgäster.

Ingen vågade närma sig honom, då han avvisade dem som ville ha fri passage skickade man efter polis.
Den patrullerande konstapeln nr 139 Holm fick först budet att ingripa, den civilklädde t f överkonstapeln A Nordblom som råkade passera, följde med honom för att ta reda på vad som hänt. Båda två begav sig uppför trappan…

Resten är historia!

Publicerat i Rivningsraseriet i Göteborg, Vad hände när? | Etiketter Brottplats Majorna, Carl Johan Wetterlind, Goteborgs historia | Lämna en kommentar

Polarexpeditioner 1896-1897, under ledning av Salomon August Andrée

Postat den 30/05/2017 av Maya Hedberg

M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896. Nils Ekholm som hoppar av projektet då expeditionen skjuts upp ett år på grund av nordliga vindar vid startplatsen på Danskön. (Digitalmuseum)

Det första fotot är sannolikt taget på däcket till M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896 och om mannen på bilden är Nils Ekholm måste bilden vara tagen 1896, eftersom Ekholm hoppade av projektet.

Jag söker vidare bland historien kring polarexpeditionen.

Den 7 juni 1896 avgår ångfartyget Virgo från Göteborg – fört av kapten H L Zachau. Nordpolsfararna – överingenjör S A Andrée, fil dr N Ekholm och fil kand N Strindberg – finns ombord för att via Tromsö nå Spetsbergen. Man ska söka en lämplig plats för en ballonguppstigning. Kvällen innan har de en festlig middag på Lorensberg. Efter ankomsten till Spetsbergen kan expeditionen tyvärr inte finna någon fullt passande plats, utan man erbjuds att från Danskön göra ett försök.  Ballonghuset uppförs, ballongen fylls och allt står klart för avresa. Men några välvilliga vindar uppstår inte – snarare ihållande nordliga!

Så vad återstår?  Ballongen töms och lastas åter på fartyget Virgo som för sällskapet tillbaka till Göteborg. Kanske känns det snöpligt vid återkomsten den 29 augusti 1896…

Försöket, året därpå, slutar mycket tragiskt.

Sommaren 1896 blev, som jag nämnt ovan, ett misslyckande. Trots det gör försöket dem ändå världsberömda. Den ballongfärd som aldrig blir av debatteras i pressen i hela Europa, och det uppstår två utgångspunkter En anser att Andrées företag är en galnings idé och andra ser männen som hjältar som utan tvekan ska bli de första att nå en punkt på jordklotet där ingen människa ännu satt sin fot…

Nils Ekholm som vi ser på fotot är en av hjältarna, men den långa väntan på Danskön i Spetsbergen gör honom missmodig och tvivlande. Ekholm förlorar sin tro på framgång – han lämnar och kommer att bli den beskaste kritikern av experimentet.

Pressen ökar och allt blir ett spel på vinst och förlust. Antingen ska Andrée ge sig av in över polen – för att återkomma som segrare eller stanna kvar – ihjälfrusen någonstans på de oändliga isvidderna, eller avstå från försöket och betraktas som en slagen man.

Andrée har viss arktisk erfarenhet sedan tidigare, eftersom han hade övervintrat på Spetsbergen 1882-1883 som deltagare i den svenska expeditionen under det första Internationella polaråret, och tanken på en luftburen polarfärd mognar nu alltmera hos honom. Han lägger fram sina planer för A E Nordenskiöld som entusiastiskt stöttar honom, och 1895 presenterar han sitt projekt med ett föredrag inför Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm.

Andrées planer stöter till en början på motstånd inom etablerade kretsar inom polarforskningen, men opinionen svänger snart till hans fördel och inom kort hade han den för expeditionskostnaderna begärda summan 130 000 kronor garanterad genom bidrag från kung Oscar II, Alfred Nobel och Oscar Dickson i Göteborg. Detta möjliggör ett genomförande av expeditionen redan 1896 och förberedelser tar snabbt fart. Andrées förbindelser med staden Göteborg är sedan tidigare goda och här bor även hans bror, sjökapten Ernst Andrée. Denne är en handlingskraftig man och han får nu en central position under tillrustningarna för expeditionen.

Våren och sommaren 1897 närmar sig nu snabbt och man börjar förberedelser för en ny polarfärd. Till ersättare för Nils Ekholm har Andrée utsett civilingenjören Knut Fraenkel (1870-1897) och som reservman – ifall någon skulle få förhinder – löjtnanten Gustaf Vilhelm Emanuel Swedenborg (1869-1943).

I en tidningsartikel står att läsa; ”Varje man, som vill fara fram och tillbaka till Nordpolen med luftballong, är en narr, en svindlare, eller en svensk…”

Galningar? Sannolikt, och är därmed tvingas de att ge sig av under den kommande sommaren, för att inte betraktas som svindlare. Nationalstoltheten kräver detta.

Andrée har testat sin metod med släplinor i färder med ballongen ”Svea” och har nått goda resultat. Åren 1893–95 gör Andrée uppstigningar med ”Svea”. Trots att färderna visar ballongseglingens nyckfullhet – ett svårt haveri inträffar i oktober 1893 – börjar Andrée överväga en nordpolsexpedition. Det pågår en kapplöpning mellan flera länder i försöken att nå polen. Ballongen ”Örnen” tillverkas i Frankrike av 3 360 kinesiska sidenstycken.
Den första människan på Nordpolen kan bli en svensk!

Knut Fraenkel och Vilhelm Swedenborg är snart i Paris för att öva inför den kommande färden eftersom ingen av dem någonsin har varit uppe med en ballong. De får snart träna med ”Örnens” båda byggare, de franska ballongexperterna Henri Lachambre och Alexis Machuron. I ballongfabriker ser de båda männen för första gången farkosten som ska föra dem till polen. Den första anblicken är inte särskilt trovärdig. ”Örnen” ligger på golvet, tom på gas, platt som en pannkaka!
Sömmarnas sammanlagda längd är fjorton kilometer. Fylld rymmer ”Örnen” ungefär 4500 kubikmeter gas.

Den 11 mars 1897, knappt två månader före planerad polarexpedition, gör Fraenkel och Swedenborg sin första ballonguppstigning. Med några flaskor vin, vitt bröd och stekt kyckling som färdkost flyter de fram över hustaken i Paris. En strålande sol värmer och i det ögonblicket är det omöjligt att tänka sig att resan till Nordpolen skulle bli något annat än en bekväm utflykt.
De två svenskarna fortsätter sina ballongövningar under den parisiske mästarens överinseende. De börjar dessutom träna ballongsegling med släplinor. Släplinorna är långa, tjocka och tunga trossar som hänger ut från gondolen. Deras tyngd drar ballongen mot marken så att en del av de hängande linorna hela tiden hade kontakt med marken.

Det är viktigt att behärska släplineseglingen. “Örnen” ska kryssa och hålla bestämd kurs även om vinden inte blåser den mot polen. Släplinorna är dess köl och genom att ställa seglet i en viss vinkel mot vinden ska “Örnen” kunna styras. Släplinorna ska hela tiden ha kontakt med den underliggande isen. Det är åtminstone tanken bakom Andrées konstruktion.
Övningstiden tar slut – nu ska den långa färden mot polen börja – det första målet är ballonghuset på Danskön på Spetsbergen.

”Grupp på Svensksund”: Ehrensvärd, Stake, Strindberg, Fraenkel, Norselius, Machuron, Lembke, Celsing, Andrée, Swedenborg. (Grenna museum)

Klockan 6 på eftermiddagen den 18 maj lossas kanonbåten Svensksunds förtöjningar. Kung Oscar II ställer kanonbåten till förfogande och som nu lämnar Göteborgs hamn. Tiotusentals människor samlas i hamnen för att se hjältarna ge sig av. Medan massorna hurrar och fartyg i hamnen hissar flaggor lämnar Andrée och hans sällskap kajen.

Ett triumfens ögonblick – kanske det enda triumferande ögonblick som Andrée och hans medresenärer ska få uppleva…

De kommer till basen på Danskön den 30 maj. Andrée är orolig under båtfärdens sista del. Vinden och isen under vintern kan ha förstört hans ballonghus – om det är obrukbart ska allt vara förgäves. Ingen tid finns för att bygga upp det på nytt och “Örnen” skulle i så fall aldrig kunna fyllas med vätgas.

Det visar sig att ballonghuset har klarat vinterns påfrestningar. Visserligen täckt av is och snö, men det står kvar. Andrées oro ersätts med optimism. ”Örnen” kan fyllas.
Två ton tunga ballongkolli släpas upp från fartyget till ballonghuset, och en av konstruktörerna börjar snabbt arbeta med att göra ballongen färdig för den kommande färden.

En person tycks inte dela den växande optimismen – Swedenborg som är reserv för Fraenkel och Strindberg – om någon av de båda männen inte kan ställa upp ska han få rycka in, men varken Strindberg eller Fraenkel visar några tecken på att insjukna eller lida av sviktande nerver.
För varje dag som går blir Swedenborg allt mer övertygad om att det är han som ska få stanna och han grämer sig. Känslor han dövar med härjningar i expeditionens spritförråd.

Efter en månads förberedelser står ballongen ”Örnen” äntligen startklar. Det enda som återstår är väntan på rätt väder och rätt vind. Dagarna går och perfekta förhållandena vägrar envist att infinna sig. Ingenting händer och under denna väntan upptäcker konstruktören ett oroande tecken – ballongen förlorar alldeles för mycket gas.
Vad som var orsaken kan ingen lista ut.

Kommer ”Örnen” verkligen klara färden över polen? Men Andrée bekymrar sig inte, han anser att ”Örnen” är världens i särklass bästa ballongkonstruktion och han räknar inte med att de skulle möta annat än vackert väder under sin resa. Strindberg verkar inte hysa några tvivel och Fraenkel tycks inte heller reflektera. Andrées trovärdiga och trygga gestalt är övertygande.

Den 11 juli väcks Swedenborg och Fraenkel av högljudda rop och skrik – nu är vinden stark och sydlig – dagen för avfärd är inne. Det skyndar ur sina kojer, får på sig kläderna och rusar ut. Swedenborg hoppas in i det sista att han ska få sin chans, men icke. Varken Fraenkel eller Strindberg har några tankar på att avstå.
Ett par timmar senare är allt klart. Andrée ger startkommando via en megafon:

– Kapa förtöjningslinorna!

Linorna huggs av och under några sekunder står ”Örnen” kvar – orörlig och väntande. Så äntligen höjer den sig sakta upp från ballonghuset.
Fraenkel kämpar med ballongens segel, Strindberg börjar ägna sig åt att fotografera avfärden, medan Andrée står kvar på samma plats, stirrande ut över gondolens kant. Ballongen driv ut över vattnet.

– Vi ligger på för låg höjd, skriker Fraenkel till Andrée…

Andrée tycks inte höra honom, ty plötsligt förlorar ballongen höjd och den vrider sig runt och seglet som är riggat på läsidan för att pressa ballongen uppåt, men får plötsligt motsatt funktion! Några sekunder senare slår gondolen med full kraft mot vattenytan…

Andrée och Strindberg grips av panik och kastar ut ballasten. Sandsäck efter sandsäck skärs loss från repen. Fraenkel skriker åt dem att låta bli och lyckas på egen hand att bärga seglet. ”Örnen” höjer sig över vattnet. Faran är över för stunden – två av ballongens tre släplinor har gått förlorade. Ballongen har redan förlorat manövreringsförmågan!

Värre är det med barlasten som Andrée och Strindberg lossat. ”Örnen” har blivit friseglande. Den återstående släplinan hade ingen kontakt med marken och ballongen stiger upp mot sjuhundra meters höjd!

Fram mot kvällen börjar de första olycksbådande tecknen visa sig. Temperaturen sjunker när ballongen glider in över de allt mer kompakta ismassorna. Temperatursänkningen påverkar ballongens lyftförmåga i långt större utsträckning än vad Andrée beräknat – en halv grad kallare tyckts motsvara en höjdminskning på tvåhundra meter!
Männen ombord lämpar ut mera barlast för att undgå den mer ostliga vind som blåser närmast över isen. Ballongen som varit nere på omkring hundra meters höjd lyfter ur de lågt liggande molnen och går åter upp på sexhundra meters höjd…
Några timmar senare sjunker temperaturen ytterligare och ”Örnen” närmar sig på nytt isen. Det ska snart visa sig att minskningen av bärkraften fortsätter. Ballongen sjunker mer och mer, samtidigt som den framdrivande vinden mojnar.

Klockan två på natten står ”Örnen” helt stilla. Insvept i fuktiga dimmoln. Männen ombord härdar ut i fukt och kyla. Värre är att fukten slår sig på ballongens sidenduk – den tynger ner den. ”Örnen” förlorar ytterligare bärkraft.
På morgonen är “Örnen” knappa trettio meter över marken. Ballongen grips av en kraftig nordostlig vind och driver nu fram över isen. Några timmar senare rör den sig med en hastighet av femhundra meter i minuten…

Dygnet senare är situationen försämrad, det mesta av barlasten har redan kastats ut och männen ombord börjar misstänka att den ballong som sagts kunna bära dem i över en månad kanske inte skulle kunna hålla sig svävande i ens en vecka!
Andrée behåller dock sitt lugn och talar om solsken.

– Får vi bara solsken ökar ballongens lyftkraft till det dubbla, säger han.

  Eftermiddagen den 14 juli är nederlaget ett faktum. ”Örnen” släpar sig fram några få meter över isen, tyngd av fukt och isbildning. Gondolen studsar gång på gång mot istäcket. Strindberg blir sjösjuk av den gungande färden och kräks upprepade gånger. Det står klart för männen att ballongfärden är slut.
”Örnen” ska snart komma att förlora den sista resten av sin bärförmåga. Andrée tvingas till det avgörande beslutet; Den vind som blåser ska bara föra dem längre bort från möjligheten att återvända till fots över isen. För varje minut blir den långa hemfärden utökad med ytterligare några meter.
Att ”Örnen” aldrig ska föra sina besättningsmän över polen står helt klart!

Andrée drar försiktigt i ventilernas utlösningar. Vätgasen strömmar ur ballongen och den sänker sig de återstående metrarna för att slutligen släpa sig fram över isen och avslutar färden.
Ballongexpeditionen till Nordpolen har nu varat i 65 timmar och 33 minuter!!

Utmattade män kryper ner i gondolen och sover, de väcks nästa morgon av den krypande kölden…

– Vi måste tänka över vår situation, säger Andrée.

Men det fanns egentligen inte mycket att tänka över. Andrée, Fraenkel och Strindberg befinner sig ensamma i jordens mest ogästvänliga område. De kan inte hoppas på någon undsättning.
De tre deltagarna tvingas vandra över isen med sikte på Frans Josefs land i sydöst – en oändlig vandring över de förrädiska isvidderna. De skulle kanske klara att övervintra, som Nansen en gång har gjort under sin Grönlandsfärd. Men ska de klara den långa färd som fortfarande ligger framför dem efter vintern?
Ingen av dem vet, men de är tvungna att försöka.

Provianten och utrustningen från “Örnen” lastas på tre snabbt tillverkade slädar. För att kunna överleva i detta land av is är de tvungna att släpa med sig en oerhörd mängd utrustning. De ska kunna jaga isbjörn och säl för att få ett tillskott till provianten. Men kläder, tält, verktyg, kokkärl och en mängd annan utrustning kan de aldrig kunna ersätta. Deras liv hänger på att de lyckades forsla det med sig.

Efter några vilodagar startar de färden bort från “Örnen”. De har monterat ihop en liten båt som ingått i utrustningen. Båten är avsedd för de otaliga råkar som de skulle möta under vandringen. Med båten och med sina tre tungt lastade slädar släpar sig nu de tre ballongfararna fram över isen. Under dagen får Andrée syn på en isbjörn. Han sliter fram ett av de Remingtongevär expeditionen för med sig och fäller den med ett välriktat skott. Det är en stor händelse. Den dödade isbjörnen innebar ett tillskott av färskt kött. Strindberg och Fraenkel flår den och skär ut de bästa bitarna. Strindberg lagar till köttet och så fortsätter färden i en mera hoppfull stämning än tidigare. Kanske skulle de klara sig hem igen, trots allt.

Men redan efter den första dagens erfarenheter säger tre männen att de inte skulle orka släpa med sig varsin släde. Till en början har det gått bra, tack vare friska krafter och ett gott före. Men när slädföret plötsligt försämras, blir slädarna svåra att hantera. De får uppbjuda alla krafter för att rubba dem.

– Vi får börja med en ny metod, föreslår Fraenkel. Vi får hjälpas åt allihop med släde för släde…

Tillsammans släpar de Andrées släde en knapp kilometer. Så går de tillbaka och hämtar ännu en släde, släpar den fram till den första och återvänder för att hämta den tredje!
De kryper fram över isen med snigelfart. Flera råkar i deras väg innebär ytterligare hinder. Dagarna krymper ihop – samtidigt som insikten om ytterligare en faktor får dem att tappa modet. De rör sig fram över isen, men kommer de egentligen närmare land? Isen rör sig i sig själv. Kanske rör den sig fortare än de själva, och kanske rör den sig i motsatt riktning?

De har alla fått skavsår på axlarna av slädarnas selar. Värst däran är Andrée. Strindberg plåstrar om hans öppna köttsår med medikamenter från förbandslådan, men släpandet kan inte avbrytas. Andrée får kämpa med sina smärtor. Mot slädarna, kylan och tröttheten.

Efter fem dagsmarscher gör Strindberg och Fraenkel en positionsbestämning. De har marscherat mot sydost. Under deras marsch har isen drivit mot nordost. Strindbergs och Fraenkels beräkning är skrämmande…

– Under dessa fem dygn har vi minskat vårt avstånd till Frans Josefs land med mellan
2 500 och 3 000 meter, säger Fraenkel. Det betyder att vi kommit fram mellan 500 och 600 meter per dygn!

De är tvungna att kasta en del av utrustningen för att kunna färdas fortare.
Dagen därpå fortsätter marschen som vanligt. Fraenkel lyckas skjuta en isbjörn under dagen. De tar vara på de bästa bitarna och Strindberg lagar till dem på kvällen. Alla tre äter ett ordentligt skrovmål. De kryper in i tältet, sedan de knackat bort den tyngande isen från tältduken och från sovsäcken.
Så lägger de sig efter ännu en sexton timmars marsch över isen. Andrée håller sig vaken under en halvtimme för att kunna göra anteckningar i sin dagbok…

– Brev till eftervärlden, säger han innan han somnade.

Dagarna rinner snabbt undan i en enformig likhet. Tillgången på isbjörnar verkar god och Fraenkel och Andrée skjuter flera, men någonting i deras kost verkar vara fel. Fraenkel drabbas av flera häftiga diarréanfall. Några dagar senare drabbades även de andra.

De dagliga rutinerna börjar delas upp, Strindberg sköter provianten, lagar mat och gör positionsbestämningar – de dagar då vädret så tillåter. Fraenkel sköter om tältet, reser det, tar ner det, packar slädarna. Andrée tycks mindre intresserad av själva de livsuppehållande arbetsuppgifterna. Han ägnar istället mycket tid åt sin dagbok och åt diverse vetenskapliga undersökningar. Med jämna mellanrum mätte han isens tjocklek. Strindberg och Fraenkel tror att Andrée drivs av manier mer än av vetenskapligt intresse. Andrées psykiska hälsa försämras utan tvekan.

Den ständiga nötningen mellan männen börjar sätta sina spår. Mindre gräl uppstår då och då, men avslutades alltid innan de hann utvecklas till något våldsammare. De tre är på det klara med att inga meningsskiljaktigheter får förekomma om de ville överleva.

Fraenkels diarréanfall upphör. Men istället drabbas han av ett par egendomliga, varande bölder på ena foten. Ett par dagar senare upptäcker Strindberg att han råkat ut för samma sak. Ingen av dem förstår orsaken. Tidigare expeditioner till arktiska trakter har visserligen också drabbats av sjukdomar. Då hade det varit frågan om skörbjugg. Men några bölder har ingen hört talas om. Fraenkels bölder på foten försvinner så småningom, bara för att ersättas av andra, på andra delar av kroppen. Även Andrée börjar få bölder. De tre drabbas dessutom allt oftare av våldsamma kramper i ben och armar.

Allteftersom dagarna går blev det kallare. Till slut står de inför beslutet att fortsätta eller att övervintra. Efter ett kort rådslag beslutar de sig för att ta vinterläger på ett stort isflak där en pelare av is skjuter upp i mitten. Pelaren blir den ena väggen i deras övervintringshydda. Strindberg och Fraenkel sätter igång med att bygga resten.

De bygger en hydda med två rum och de gör väggarna dubbla för att få ett isolerande luftlager mellan dem. Arbetet går långsamt. De saknar verktyg för att snabbt kunna klyva isblocken, men trots allt växer hyddan dag för dag. Efter två veckor är arbetet klart. Strindberg härdar isväggarna med vatten ur en råk och de fryser samman och blir hårda som sten. Hyddan ska ge de tre männen ett säkert skydd över vintern.

De flyttar in förråd och utrustning. Fraenkel skjuter en björn som släpas in i förrådet. Den ska försörja dem med kött under flera veckor, eftersom kylan är tillräcklig för att hålla björnkroppen fryst.
Men efter tre dagar i hyddan kommer katastrofen. Isflaket spricker upp och en råk bildas. Väggen till hyddans inre rum störtar samman och rummet fylls av vatten.
Två veckors arbete går till spillo på några minuter – de är tvungna att lämna det sönderfallande isflaket.

– Vi är inte säkra här, säger Andrée. När som helst kan flaket brytas itu, pelaren av is som hyddan är byggd mot är förmodligen tio gånger så stor under vattnet. Om isflaket bryts sönder stiger den och kan falla rakt ner över oss.

Det flak som de befinner sig på har drivit in mot en ö – Vitön.

Den 5 oktober gör de en slutlig ansträngning och lyckas utmattade ta sig i land på den skrovliga, delvis istäckta ön. Fraenkel arbetar med att knacka loss isen från det hopfrusta tältet så att han ska kunna resa det.
Tältet skulle inte räcka som skydd mot vinterns kyla och stormar. Strindberg och Fraenkel bestämmer sig för att bygga en ny hydda på ön. Men de måste vänta tills det första snöfallet kommer. Snön är enklare att arbeta med än vad isen är.

Natten till den 8 oktober ökar vinden. Det brakar och dånar från isen. De tre har räddat sig iland på Vitön i sista ögonblicket. Isflak och isblock slås mot varandra, mals sönder och formas om…

– I vår, medan havet ännu är fruset, ska vi ta oss över till Spetsbergen, säger Andrée.

Strindberg börjar tillbringa alltmer av sina dagar nedkrupen i sovsäcken, med svår värk i magen och han plågas av kramper i armar och ben. Hans kropp är fylld av bölder, fötterna, ena armen och halsen är angripna, samt intill ögon och öron.
Andrée och Fraenkel arbetar med att samla drivved för framtida behov, men Strindberg är inte med dem. Det två senaste dagarna har han inte varit ute ur tältet.

På förmiddagen den 10 oktober hör de hur Strindberg ropar inifrån tältet. De kryper in genom tältöppningen.

– Är ni här? säger Strindberg. Jag hör er, men jag ser er inte.

– Vi är här båda två, svarar Fraenkel.

– Andrée, säger Strindberg, varför blev du tvingad till att ge dig in på den här resan?

Andrée svarar inte och under några sekunder är det tyst, medan Strindberg ler brett med ögonen slutna. Så hostar han plötsligt häftigt, slappnar av och upphör att andas.
Hans kropp bärs ut och täcks med stenar. Mörkret har fallit innan de är klara med arbetet.

Andrée och Fraenkel börjar bygga en snöhydda. Det blir stadigt kallare och snön faller i mängder. Andrée blir allt svagare och orkar inte längre med arbetet. Fraenkel får slutligen arbeta ensam, men Andrée släpper inte kontakten med arbetet. Han planerar och presenterar sina förslag för Fraenkel.

En morgon klagar Andrée över att han känner sig ovanligt kraftlös, han känner sig varm – trots att han ligger ovanpå den isiga sovsäcken!
Några timmar senare är han död, på samma sätt som Strindberg. Fraenkel är ensam kvar, ensam med kylan och isen…

Först i augusti 1930 – trettiotre år senare – påträffas expeditionens kvarlevor av besättningsmän på det norska fångstfartyget Bratvaag. Fyndet blir en världssensation. Kvarlevorna förs hem med kanonbåten Svensksund. Ankomsten till Stockholms hamn den 5 oktober 1930 följs av storartade hyllningar med flygparad, minneshögtider och tal av kung Gustaf V.

Det finns flera teorier om vad som egentligen är orsaken till deras död.
Under 1950-talet lanserar en dansk läkare teorin att de tre troligen dött av trikiner från trikinhaltigt isbjörnskött. Flera av de symptom männen har tyder på att de drabbats av trikiner.
En annan teori till deras död är numera att det handlade om förgiftning. Krånglande kokkärl i samband med att man åt sälkött är den troligaste orsaken till förgiftningen.

En senare undersökning visar att de tre medlemmarna Andrée, Fränkel och Strindberg, troligen gick en mer dramatisk död tillmötes än vad man tidigare trott. Resultatet visar att isbjörnar kan ha tagit livet av dem. Det visar skador på de kläder Strindberg bar. Man tror även att de två andra också föll offer för isbjörn – även om det är mer svårbevisat.

Andrée, Strindberg och Fränkels kistor förs iland från HMS Svensksund.
Fotograf: Marie B Öien omkr 1930 (Grenna museum)

“Örnen” steg mot skyn för sin färd mot Nordpolen – sextiofem timmar senare var katastrofen ett faktum! Detta som skulle bli en historisk triumf vändes till en tragedi.
Fotografisk dokumentation kunde lyckligtvis räddas efter 33 år i polarisen!

Källor: Allt om vetenskap, 2006. P4/Jönköping samt Göteborgs Universitetsbibliotek

Publicerat i Vad hände när? | Etiketter Grenna museum, M/S Virgo, Marie B Öien, Polarexpeditioner 1896-1897 | Lämna en kommentar

Pehr Dubb

Postat den 13/05/2017 av Maya Hedberg

Pehr Dubb – en man som tar plats… i Göteborgs utveckling!

I Angereds kyrka står en brudstol som har en alldeles särskild historia. Har fått höra om stolen vid besök på Frimurarlogen i Göteborg. Där finns en sal med porträtt över betydelsefulla män som var frimurare. En av dem är Pehr Dubb.

Pehr Dubb

Han föds i Mariestad 1750. Efter skolgång i hemstaden och i Skara, studerar han till läkare i Uppsala. Där har han bl a arkiatern Carl von Linné till lärare. Redan som tjugosexåring anställs Pehr som husläkare hos Niclas Sahlgrens svärson, på Kobergs slott. Bara några år senare promoverades han i Uppsala till medicine doktor efter att ha skrivit en avhandling om behandlingsmetoder av lues (syfilis). Så småningom kommer Pehr Dubb till Göteborg som styresman och överläkare till det första Sahlgrenska sjukhuset. Han lyckades på olika sätt att stärka sjukhusets till en början svaga ekonomi.

Niclas Sahlgren (1701-1776), som är direktör inom Svenska Ostindiska Kompaniet, grundar Sahlgrenska sjukhuset på Sillgatan – nuvarande Postgatan. 1782 har sjukhuset tjugofyra bäddar. Sjukhusets förste läkare är Pehr Dubb, dessutom är han administratör och organisatör. Medellösa patienter behöver inte betala vistelsen på sjukhuset, som är finansierat genom donationen i Niclas Sahlgrens testamente. Kirurgiska ingrepp utförs av en överfältskär och en underfältskär assisteras av två lärlingar, fältskärsgossar. Till personalstaben på detta första Sahlgrenska sjukhuset hör även sex skiftarbetande sjuksköterskor – kallade sjukvakterskor – och en barnmorska, samt en hushållerska, en piga och en dräng. Sjukhusets första patient heter Peter Söderlund, är 30 år och har dysenteri. Pehr Dubb är noggrann med att föra journalanteckningar.

Superkargören William Chalmers (1748–1811) som också har skapat en större förmögenhet i Svenska Ostindiska kompaniets handel med bl a Kina, under senare delen av 1700-talet. Influerad av frimurarebrodern Pehr Dubb testamenterar han all sin kvarlåtenskap till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samt till inrättandet av en industriskola för fattiga barn som lärt sig skriva och läsa. ”Chalmerska Slöjdskolan”, som invigs i Göteborg den 5 november 1829, blir upphovet till dagens tekniska högskola. Pehr Dubb är den person som tidigt ser betydelsen av att samhället kan erbjuda hjälp som sjukhem, ålderdomshem och försörjningsinrättningar. Han är således en social reformator, som engagerar sig i fattigvården och genomför i Göteborg – som första stad i Sverige – en ordnad fattigvård.

Den 20 december 1802 drabbas Göteborg av en katastrofal brand. Elden bryter ut tidigt på morgonen i ett hus vid Kyrkogatan och sprider sig blixtsnabbt. Området mellan Södra och Västra Hamngatorna samt Vallgraven ödeläggs totalt. Domkyrkan och närmare två hundra hus, däribland Frimurarlogen, blir lågornas rov. Nästan tre tusen personer ställs på bar backe och förlusterna beräknas till hundra tunnor guld – antalet omkomna är okänt.

Efter ett intensivt arbete och många turer under ledning av Pehr Dubb och Jacob Sahlgren lyckas man förvärva de tomter vid Södra Hamngatan och Drottninggatan som än idag tillhör Frimurarsamhället. Under åren 1804 – 1806 reses det nya ordenshuset. Pehr Dubb är frimurare sedan 1777 och provinsialmästare i Göta Provinsialloge från 1802 till sin död 1834. Han utnämns den 27 januari 1811 till riddare av Kungliga Carl XIII:s orden, då som en av de första riddarna av denna orden.

Pehr Dubb stolen

Det är sannolikt nu som stolen kommer in i berättelsen. Pehr Dubb är nämligen mycket glad i mat och hans kropp blir formad därefter.

Det sägs att han med tiden blir så fet att han vid läkarbesök får dras upp med hjälp av rep som binds kring hans midja! Därför får han en specialgjord stol att sitta på inom Frimurarlogen. En stol med sex ben som ska stötta upp hans tunga kropp. Stolen finns numera i Angereds kyrka och används som brudstol …

I början av 1800-talet får landshövding Carpelan i Göteborg i uppdrag att leda en kommission som ska planera en karantänstation på Känsö i Göteborgs södra skärgård. Amiralitetsläkaren Pehr Dubb kallades in som medicinsk expert och han vill skapa ett mönstersjukhus utifrån sina egna idéer. Sjukrummen ska ha ett fåtal sängar och vara isolerade från varandra. Varje rum bör ha god ventilation, något slags kamin och en egen vattenklosett. Klosetten ska spolas genom rör från en tank på vinden. Dessutom bör sjukhusbyggnaderna kunna isoleras från varandra och från omgivningen. Vindbryggor och konstgjorda öar blir lösningen på det problemet.

Vid femtiofem års ålder slutar han på Sahlgrenska och blir privatläkare med stor praktik.

Pehr Dubb levde för att tjäna samhället, ett samhälle som han gav sitt liv för. Han kände sina egna plikter och tog också sin plats i Göteborg för att upplysa och styra sin stad.

Pehr Dubb gravplats

När Pehr Dubb avlider i januari 1834 följs han till graven av halva Göteborgs befolkning. Han slipper tackolov uppleva koleraepidemin som drabbar staden under sommaren 1834, då tio procent av Göteborgs befolkning dör.

Bilder: Foto av I Granat, Målning av P. Krafft dy 1827, Foto av Helio Duarte

©Maya Hedberg

Publicerat i Människor då och nu, Rivningsraseriet i Göteborg | Etiketter Chalmerska Slöjdskolan, Frimurarlogen i Göteborg, Jacob Sahlgren, Pehr Dubb, Svenska Ostindiska Kompaniet, William Chalmers | Lämna en kommentar

Trappstädning o hundvakt

Postat den 22/04/2017 av Jonhy Seger

Trappstädning och hundvakt var två sysslor som skulle utföras, för så va det bestämt.

Dö, nu legger i dålitt te kvittrar fräkniga Mary med skadeglädjen lysande som en aura runt sig.

Vafföde. Ja har la ettee jottnått.

De var Mary på Älghagsgatan 4B som jag mötte vid lekeplan på väg hem efter att ha lämnat in tipset för käringa uppepå svalen. Na na, men de e la du Hästen å Tåa som tosskar när din mossa kommer hem från jobbet, vadåda, jo för de e hon som har trappstädningen sa Olles mossa.

De skiterla ja i. De gör du ette als när du ser va dom i femman jodde ner dom geck in i svalen när de börja pessa.. Onda aningar började torna upp sig..

Jag snabba på hemmåt och ser direkt änna att de e nött fel, för LelleLeif setter utanför svalen alldels grön i fejset. Va e de med daj? Men han svarar inte, då kommer Tåa och säger, han feck snus uta Bomba, en hel teske å han svalde hele pajen, sen spydde han på källadörra i svalen.

Kona in läget änna, dom har loskat snus å giggat svått å kletat tuggummi å fimpat på hele gölvet å de e din mossa som—-, tjöta ette de vet la ja redan.

Våran svale va den bässte att stå å knö i, för det bodde ingen på första våningen, för det var lekeskolens lokaler och kontor. På kontoret satt den röhåriga tykna, men hon gick hem tidigt på eftermiddagen, oftast. Så när regnet kom sökte många som var på väg någonstans skydd, just där.

Harreavla, tyckte Tåa, Han får la törka de spydda han som joddet, tyckte vi men LelleLeif börja böla.

Ja har ette tid me dettahäringa för jag ska upp med tipskupongen å lämna chingsen. Sen skall jag ut me Buster. Det var en dräglande koloss till St. Bernadshund, som egentligen var Buster nummer två. Denne hunnen kunde man inte ta med till Tobaksaffären me tipset, för han blev helt sterri om han blev ensam. Det fanns en krok i väggen för att ankra hundar vid speceriaffären bredvid, men det fanns inget som höll när kolossen började, först gnälla, sen yla, och tredje växeln dra i kopplet.

En gång tog jag med honom och bad en onge hålla i han, men Buster med ongen hängande efter sig var före mig inne i din lilla smockfulla ciggis så det blev panik därinne när allt började ramla omkull. Den andra egenheten var att Buster var alltid hungrig, en hel falukorv var bara en aperitif.

Nu kom denna egenhet till pass. Jag lämnade tipsettalongen hos tanten och fick Busters koppel i handen. Tanten stängde dörren och Buster spetsade öronen och började dräggla. Satte med full kaviar av ner för trapporna och gick lös med tungan på allt som låg på golvet. Svartgigget (apotekarlakrits) tuggummi spyor, allt utom tändstickor och fimpar försvann.

En tredje färdighet som Buster ägde var att han fes något alldeles förfärligt och högljutt, och det började nästan direkt efter trappstädningen. Jag gick den vanliga rundan med vovven, upp till hästhagen och tillbaka, det tog sin tid, för Buster skulle undersöka varenda papperskorg på vägen, grundligt och länge. De fanns alltid någon äppleskrutt eller annat som var ätbart, att försöka skynda på var meningslöst. När jag lämnade hunden utbetalades det vanliga arvodet, sjuttiofem öre. 25 för tipset och femtio för hundpromenaden. Jag såg för mitt inre i fantasin, senare Buster ligga i köket och blåsa bubbelgum med rumpan.

Den Förste Buster var en Polisaspiranthund som hon uppepå var fodervärd åt. Han var bara en valp, men växte fort. Hans egenskap var att han var barnsligt snäll, och intresserad av allt. Det gick inte att skynda på honom över huvud taget.

Såg han en myra så skulle den studeras noga, då satte han sig, la huvudet på sned, och kollade åkolladeåkollade.

Tiden gick och Buster som nu blivit en stor stark schäfer skulle testas för lämplighet som polishund. Det skulle ske vid Vita Bandet, Storedammens gräsmatta. En hinderbana hade byggts, och så blev det Busters tur, många av oss ongar hade gått dit för att titta. Nu, sa domaren, en gubbe i uniform, Buster tog ett par steg och satte sig ner. Domaren skrek, i får statta om, han setter ju och skiter. Starten gick om och Buster gick intresserad fram mot första hindret som var ett bildäck. Efter lite pinkande satte han sig ner och spetsade öronen,. Han tittade uppåt, och visst nu började man höra motorljudet från ett litet enmotorigt flygplan. Buster satt lugnt trots lock pock och hot, kvar, och följde planet med blicken. Sen tyckte han väl att det var nog med tävlandet, för han gick tillbaka till starten och la sig för att sova middag.

Jag vet inte om Buster blev Polis, men han flyttade hemifrån ett par dagar efteråt.

Mossan klagade inte mer än vanligt på trappstädningen, ni mödrar som ålades denna syssla kommer säkert ihåg rutinen, kommer på mig själv nu att det var alltid frun i huset som utförde jobbet, och hur det luktade antingen Fenom eller Grönsåpa i svalen den dagen.

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Apotekarlakrits, polis, Trappstädning, Tuggummi, Vita Bandet | Lämna en kommentar

Passader o monsun!

Postat den 17/04/2017 av Jonhy Seger

Ibland möts man i passader och monsun, ibland möts två Göteborgare någon annan stans. När jag mötte brossan, eller, den sorliga dagen då Jesus endast aderton år gammal, drunknade.

Till sjöss fick man lära sig att alltid ta sig i akt, men levde livet i realtid och hade inga extra liv. Visst var det några som tog sig i akt och trots det ”gick på en mina”, men det var oftast dom som inte ”höll stilen” som det gick illa för. Det fans även skrivna och oskrivna sjömans lagar som alltid måste följas både ombord och på fritid i land. Lärde man sig inte, eller struntade i dessa, så blev karriären till sjöss kort. Detta gällde alla och oss uteseglare speciellt.

M/S Kyoto hade lämnat Staden Davao´s hamn ”Sassa” och nästa hamn var en liten stad även den på Mindanao i Filippinerna, vi anlöpte, och ankrade på redden. Ett, svartmålat, fartyg låg inne vid den enda kajen. Klockan var runt tolv på dagen, och några av oss hade frivakt och ville på något sätt ta oss iland. Någon ”speed boat” för transport fans inte mitt på dagen, den brukar ordnas av agenten i land för att hämta besättningar sådär vid femtiden, och åter ombord vid midnatt eller 07,00 nästa morgon. Men, i alla mindre hamnar brukar det dyka upp små utriggarkanoter eller andra flytetyg ”speed boats” ”WallaWalla” mm, runt ankrade fartyg.

På Filippinerna är det ofta Sea gypsy barn som vill att man skall kasta mynt i vattnet som dom då dyker för att hämta. Dom brukar ropa ”givememoneyIdive” hela frasen i ett ord. Röen Ulf Svenne Magnus och jag förhandlade med ett av dom som var lite äldre, om möjlig transport iland. No problem,10 peso, och via en replejdare som redan hängde over relingen akterut, så satt vi snart i en utriggare kanot med kurs mot land . När vi nådde stranden såg vi att det fans ett antal kanoter och iden dök upp, varför inte hyra en av dom och fixa till lite picknick.

Efter inköp av en flaska Tandway rom och två lådor öl samt några stora block med is kajkade vi iväg med kanoten som vi hyrt för en liten summa Pesos och fyra packar cigarretter. Vi beslöt att ta en runda ut till båten för att hämta mer cigg, då dom inhemskt tillverkade ”Amerikanska” Marlboro ciggarna smakade vedervärdigt. Flaskan med rom låg i kölen, vi hade redan taget en stänkare på man för att styrka paddelmusklerna, sen kajkade vi ut till Kyoto för att hämta mera cigaretter. Med detta avklarat, beslöt sig Svenne att ta sig en liten extra sup för att den han tidigare taget nog var ganska liten och satt endast i ena armen. Han satte flaskan till munnen och tog en klunk, började genast spotta och hulka varvid hans löständer åkte ut och överbord. Svenne hade av en illvillig Australiensare uppe i Queensland Australien, några år tidigare med hjälp av en av ädelträ massiv tillverkad barstol fått tänderna utslagna baras nitton år gammal.

Svenne tar avstamp dyker, får tag i tänderna och kommer upp till ytan. Tar då tag i utriggaren på kanoten för att häva sig upp, med resultatet att utriggarkanoten välter. Fyra befarna sjömän ligger nu i vattnet men en kapsejsad kanot i hajrika vatten en kilometer från land ,vi försvarade oss senare med att vi alla seglade i maskin och inte hade någon vana att hantera fartyg under sådär, femtusen ton, som drevs med paddel.

Anledningen till rektionen mot den tilltänkta styrketåren var den att flaskan hade legat i slagvattnet i kölen på kanoten och då korken satt lite löst hade saltvatten läckt in i flaskan. Vi kan nu liggandes i vattnet inte länsa kanoten, men det gick ändå att någorlunda sitta i den och sakta sakta paddla emot land. Svenne som satt tillbaka tänderna sa, jävla tur att jag tog söndagsstället med gultanden i dag. Svenne hade två uppsättningar, ett sön och landgångsställ med och ett vardagsställ utan guldtand, det var guldtanden som glimmade i vattnet så att jag såg och kunde simma ikapp gaddarna när dom dalade neråt i djupet, konstaterade Svenne. Efter ett hiskeligt paddlande tog vi oss utpumpade iland på en strand och där på stranden fanns ett par skjul och en stor plåttank med färskvatten potable water stod skrivet på den men ingen av oss visste vad som med det menades. Det betyder nog swimmingpool på Tagalogg säger Röen, vilken tur, och vi hoppar i för att skölja bort saltet. För att torka lade vi oss i skuggan av kanoten som vi hade draget upp en bit på land, drack några San Miguel beer och somnade alla in ett tag.

Vi vaknade flera timmar senare av att någon spelade musik, jag tittade upp och runtomkring oss var det nu fullt av folk som satt vid bord med vita dukar och ”dinerade”. Men va i helvete säger Ulf som annars är som Norrlänning ganska sparsam med orden. En servitör med vit jacka dyker upp och frågar belevat fast med ett lite flin, are you ready to order sir? Vi befann oss nu plötsligt mitt inne i THE GOLDEN YATHCLUB OF ILLIGAN, en privat club som drevs av stadens burgna borgare som packade upp inredningen på kvällen då den på dagarna inhystes i de två plåtskjulen invid vattentanken, och bar ut samt ställde upp bord och stolar på den yta som torrlades när tidvattnet drog tillbaka havet.

Vår kanot stod nu parkerad mitt bland borden, klockan var nio på kvällen och det var kolmörkt. Vi var väl här först sa Röen, men tillade när vi beställde Tandway med cocacola, hoppa över isen grabbar, då vi insåg att vattnet för istillverkning kom från tanken som på sidan hade texten Potable Water målat med Gotiska Bokstäver i vit färg.

Vilka var vi ?

Röen kom från någon liten håla mellan Norrköping och Finspång, han hade förvisats till sjöss för att lära sig veta hut, av bystämman och sin mormor, som i femton år gjort fruktlösa försök att uppfostra honom, men alla försök med hot och rotting ledde inte till någon förbättring av uppförandet. Droppen som fick mormors kopp att rinna över var nar han en regnig dag lyckades skalla ihjäl skrothandlarens häst, samt skrämma sin lillasyster så från vettet att hon av den episoden började stamma och fortfarande gör det. Röen berättade själv att det hela var ett missförstånd, han hade bara stulit några av mormors kopparkastruller för att kränga av till Zegojnern som den fete slokmustachprydde av okänt ursprung, skrothandlaren kallades. Röen visste att när hästen stod parkerad utanför krogen vid tolvtiden på dagen så kunde man göra affär med sitt skrot . Emellertid blev det dispyt om värdet av kopparkittlarna, Röen ville ha extra för att kittlarna kunde förtennas och säljas för minst dubbla skrotpriset ansåg han, men Zegoiner betalade bara skrotpris.

Missnöjd gick Röen ut och klappade till hästen på nosen, hästen hade vana av elaka människor och bet följaktligen Röen i armen. Röen gav då hästen en Dansk skalle och hästen sjönk ihop mellan skacklarna. Jävlar tänkte jag, sa Röen och kastade mig upp på cykeln som han utan lov och hot om stryk ändå lånade av mormor när han så tyckte. På väg hemåt började det regna, han svängde då in till ett torp som stått öde i tiotals år, för att söka skydd för regnet, i ett nafs hade han brutet sig in i stugan. Och där i halvdunklet, bland annan bråte stod Hitler i full uniform. Röen hade sett Hitler i tidningen och bior många gånger när han brukade ”planka” in på tältbion som for omkring i bygderna och visade journal samt, för det mesta Åsa Nisse, och andra pilsnerfilmer.

Röen besvarade Hitlers välkända hälsning och undrade instinktivt hur den Nazzen hade hamnat där. Det visade sig att gubben var en skyltdocka med kakiskjorta lederhosen skärmmössa svarta skor vita knästrumpor och en armbindel med svastikan på högra armen. Röen brydde sig inte om att fundera över något hemligt nazistsympatiskt förbund hade, what ever — men han insåg att skyltdockans kläder var i mycket bättre skick än hans egna, speciellt hans kortbyxor, som var reparerade, i baken, med flerfärgade lappar och dessutom var Hitlers helt torra. I ett infall av kreativt tänkande bytte han kläder med Hitler men kom sen att tänka att det var nog bäst att ta med gubben nu iförd lappade kortbyxor ifall någon skulle komma förbi och känna igen den lappade byxbaken och därav dra ofördelaktiga slutsatser. Nära hemmet började det åska och spöregna, men det fans ett bra regnskydd alldeles i närheten där Röen brukade kampera när det blev lite för hett om öronen.

Det var en transformatorstation tillhörande elverket, dörren var inte låst och om man kröp bakom transformatorn som surrade hemtrevligt och spred angenäm värme, så fans det plats att sträcka ut sig och ta igen sig om man så ville. Även traktens luffare kände till detta lilla krypin. Röen tyckte att detta var en bra viloplats för Hitler och började kånka in gubben i, men, gubben var dyblöt och anslutningarna på transformatorn oisolerade. Resultatet blev att Hitlers blöta huvud kom i kontakt, och det blev kortslutning så halva Hitler gick upp i rök och eld.

Nu försvann strömmen från mormor och andra små hemman, men detta var vanligt då åskan gick, och man visste att transformatorn kunde lösa ut Mormor visste hur man skulle slå till igen och även Röens lillasyster hade denna tekniska insikt om elteknik Eftersom hennes ben var mycket raskare än mormors så var hon först på plats och rusade in i transformatorhuset för att se en halvt förkolnad människa med storebrors kortbyxor liggande på golvet. Följden av detta blev alltså kroniska talsvårigheter och stamning.

Detta samt misstankar angående Röens inblandning av hästens hädanfärd blev början av Röens karriär till sjöss i maskin. För övrigt hade jag seglat ihop med Röen på en Jonsonbåt, och i Mazatlan i Mexico en kväll när jag satt och åt middag på stadens hotell kom Röen inridande på en stor svart gris, i matsalen, iförd engelsk björnpälsmössa som han stulit från en vaktpost utanför Buckingham Palace i London, Holländska massiva träskor, samt Svetsiska läderkortbyxor. Det slutade i fylleriarresten. Ulf tyckte nu att vi borde ta oss intill staden och kolla läget lite grann, eftersom Ulf sällan hade något att säga så lyssnade man extra när han så gjorde. Ulf hade en gång blivit lovat däng i Manilla av en muskelstinn Filippinare som en gång vunnit någon Mr Filippini muskelman tävling Fernandez hette Filippinaren, och mönstrade av ren slump andre kock ombord.

Ulf beslöt sig att börja pumpa skrot, och två år senare hade han skaffat sig en imponerande kroppshydda. Vi låg i någon hamn i Japan och vi satt i mässen ombord Ulf och jag, det var lördag och andrekocken var ensam i byssan. Gå ut i byssan, ta med kockfan iland på kajen (så löste man mot man konflikter till sjöss, aldrig slåss ombord) och red ut affären, så går vi iland sen sa jag. Ulf tittade på mig och sa schuuh. Han gick ut till byssan och sa komm onn din jävel. Fernando vände sig om och hade en Colt 45 i näven, han sade, (det var ägg och bacon till frukost) flinade sunny side up or over easy? Ulf kom tillbaka till mässen och sa, äh, ja, sket it, men rädd blev han. Vi började gå inåt stan som låg en mil därifrån, blev påhoppade av ett gäng robbare på vägen men klarade ut situationen med knytnävarna, Svenne fick en enliters cocacola flaska i huvudet vi hade turen att passera ett apotek på vägen. Tjejen bakom disken kunde även sy ihop såret med ett par stygn, ibland flyter det på bra tyckte vi alla och gav henne några Peso för besväret.

Svenne och jag seglade ihop flera år, han hade gått iland i Australien i några år, och inte varit hemma på tio år eller så. Svenne hade jobbat på sockerrörsplantager, sågverk, och byggt järnväg i bushen. Han hade även hunnit med att bryta lårbenet samt att få alla tänderna utslagna i land i Australien. Han mönstrade senare av i Hong Kong och for hem till Vimmerby och gifte sig med Monika som varit hans stora kärlek ända sen småskolan.

Magnus var Norrman, en mycket trevlig kille med äventyr som största intresse, han stannade på en liten ö på Filippinerna och gifte sig med hövdingens dotter, samt efter att ha konverterat till muslim skaffade sig några fruar till. Iallafall skrev han så på det vykort han skickade till mig några år efteråt där han på framsidan av kortet poserade iklädd bastkjol och beväpnad med ett spjut samt omringad av barn i olika åldrar.

Jag som heter Johny är bara en enkel grabb som växte upp i barnrikehusen på Älghagsgatan Masthugget Göteborg och nu seglade reparatör i maskin till sjöss såsom så många andra, därifrån. Vi kom fram till staden och där, står Lasse Trikarn från Angered mitt på gatan!! Hej, men va fan, jo jag seglar på Scandia Clipper som ligger vid kajen säger Lasse. Jag är kvar ombord Kyoto svarar jag, Lasse och jag var goda skeppskamrater ombord Kyoto, som han hade mönstrat av, jag tror det var NY något år tidigare.

När vi seglade ihop så kallade vi varandra ”brossan” troligtvis därför vi var så olika varandra, jag ganska storväxt och Lasse ganska tvärtom, och att barnen i Fillipinerna påpekade att eftersom vi båda hette Lasse (jag Lars Johny)så måste vi vara bröder. Vi bestämde oss genast för att fira detta mot alla odds oväntade möte, vad är oddsen att två Svenska fartyg ligger i samma hamn på samma gång och återförenar två vinddrivna sjömanssjälar på detta vis?

Minst sagt osannolik. Men Lasse var lite nedstämd och berättade varför, jo, Jesus hade drunknat för några dagar sedan och skulle i morgon begravas. Jesus dog på ett kors för snart två tusen år sen replikerade jag naturligtvis, men Lasse berättade så här gick det till Jesus som var en Mexikansk 18 år gammal bondpojke som gått till sjöss och seglade matros, han hade tillsammans med en annan besättningsman från Scandian Clipper som då låg på redden, snott en kanot (Lasses definition) för att paddla ut till båten i något ärende. När dom kom fram så paddlade dom runt bogen och i samma ögonblick lade Scandian Clipper av ena ankaret rakt ner i kanoten, med följden att de båda ramlade i vattnet.

Jesus kunde inte simma och drogs under fartyget, han hittades ett par dagar senare stendöd på en sandstrand i närheten, och skulle begravas, i morgon, sa Lasse. Jag har ett minne av att han låg där i kistan med kistlocket, öppet, ansiktet var smyckat med snäckskal, kanske för att fiskarna hade, jaja. Alltså drunknade Jesus som var en enkel hombre från Mexiko genom att ha oturen att få ett ankare på flera ton släppt rakt ner i en stulen kanot någonstans på norra Filippinerna, på tal om odds så är väl detta märkligare även att möta Brossan i Illigan, eller vad tycker du Lasse, kommentera gärna om det är något som jag mins fel.

Som avslutning kan jag tillägga att vår inhyrda kanot fick ligga kvar på stranden resten av charterperioden, och så blev det dags för avgång, mot nya äventyr och hamnar.

Filippinerna

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Angered, Colt 45, M/S Kyoto, Masthugget i Göteborg, Mexiko, Potable Water | Lämna en kommentar

Långa dagen

Postat den 16/04/2017 av Jonhy Seger

Mossan de e nån på dörra, ja legger i badet, de vet la ja, ska ja öppna eller? Ringer eller knackar de (vuxnaoch främmat fick använda ringklockan, barn fick knacka)? De nån som bånkar, då e de en onge, öppna dåda.

De e Eddymätanna, han ä pesseblöt för de regnar, får han komma in? Nä gå ut mä er. Vi går ner te fösstaa våningen, har du röka eller? Ette en snajp, fassan görar ner dom i pipa, för han har ingen tobak. Tsstss, va natta. Vi tänder varsin tändsticka, och gnager av tändsatsen, det smakar lite salt, änna som salmiak, tyckte vi.

Käringa i kemekalieaffären sa att de e tusen miljoner görfarliga grejer i tändstecker, men de skiter la ja i sa Eddy. Ska vi decka in om de legger nåra tomflasker i pokerbergen? De e la ette nån nötta te när affärera ä stängda å de ette går å panta, dö.

Dörra te svalen flyger upp. Jävla de e Änggren (vicevärden), vår fasa och skräck, trodde vi, men de va bara NN.

Hahah garvar NN, sket ni påer nu då? Dejodde vi la ette, vi sågla när du kom tss tss. NN var harmynt, men var alltid glad, han brossa Gysstav va änna lite mari, å hade ett brunt och ett blått öga, dom bodde uppe i Betel, men vi var kompis med dom ändå.

Vafför ä du svått i käften frågade Eddy? Affpottekkalakkriss svarade NN, en fick inte stå för nära, när han sa nåt, för då fick man en gratis dusch.

Har du nån kvar eller? NN svarade, genom att ta ut en bit ur käften och sa , du kan slecka lite om du vell, hahaha. Men sen tog han upp en stång lakrits ur fickan, bröt av en bit till oss, och Lelleleif som just kommit ut.

Det var en tråkig dag, den längsta på hela året sa Eddy, åsså regna de. De e la ette den längsste dan, ä du bäng elle, de e ju Midsommardan, de vet alla. Vafför heter de Långfredan då, tycker Eddy med intelligent uppsyn? Däfför att i dag e di ute å feskar lutfesk sa Lelleleif.

Lutfesk?? Ja mossan sa att dom feskar den i da, Långa hetter den, å sen blir de lutfesk åan. De e de la ette , de e ju de me Jesus å Oljeberget å den gängen de handlar om tyckte NN å ja. Tjöta ette om de, tycker NN, vi stecker upp te mett, käringerra gör fnittarr i da. Fnittar, va e de? De e smeker som dom skär bott kantera ifrå, å skalkarna åsså delar dom änna på metten svarade jag som vesste, för så jodde mossan te maskeraden, änna. Vi gamar skalkarna, de kan va Barkis.

Vi gick upp mot Betel, tanterna höll till i lokalen där söndagsskolan brukade vara. Ja går in sa NN och öppnade dörren, har i nött hästabrö eller?

Vesst svarade hans mossa, de står en hel Arikansk mjölsäck där, den kan du ta. NN kom ut med den vita bommullsäcken som en gång varit fylld med Amerikanskt mjöl.

Vi decka in innehållet direkt, jaaa, Barkis me frön, och på kanterna var det smör, men inte på skalkarna, men man kunde lägga skalkarna änna som pålägg så ble de gött. Dom svåtte (Kavring) kan hästarna få, men vi stecker ette dit förrn de slutar regna.

Vi går la hem te maj tycker NN, åkaj tycker ja, e de nån hemma? Nä brossan å fassan ä i Tyskland. Vi går in hos NN och han tar fram hemmahjord apelsinsaft, med citronskal i, vi dricker saft och käkar Barkisskalkar tills magen säger stoppp. NN tar fram fassans diktafon, som är som en liten bandspelare, men spelar inn på en metalltråd. Vi snackar in lite, och man lyssnar förundrad på sin egen röst, som inte alls låter som man trodde.

Sen går vi in i storarummet, och harrejavla där står en TV. NN sätter på apparaten, något program är det inte, men vi blänger in tesbilden med nöje. NN visar hur man kan få bilden att rulla, både uppat och neråt. Va ska i ha te medda frågar NN. Köttsoppa, svarar jag, de e gött om en slepper äta upp palsternackarna, va ska i ha? Strumper. Vadå strumper? Får i kål. Tssst, natta. Men med magen full av barkis kändes det so att de änna kvetta mä meddan.

Efter en stunds tystnad säger NN, undrar om dom får möke Lutfesk, och resonemanget tar fart igen. De va gött å leva, och de värdsliga problemen var små.

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Bargis, Barkisskalkar, Göteborg historia, Köttsoppa, Strumper | Lämna en kommentar

Midsommar

Postat den 16/04/2017 av Jonhy Seger

När jag på åttiotalet firade midsommar i Saudi, fick jag inte hissa den gula å den blå för att den kristna symbolen, korset ogillades. Jag tog i stället på mig min favoritskjorta, och bär sedan dess den nu trettio år gamla skjortan, i dag, varje år. Ä man Göteborgare så ä man.

Jonhy-sverige

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Göteborgare, Midsommar, saudi | Lämna en kommentar

6 juni 2015

Postat den 16/04/2017 av Jonhy Seger

I dag kom min Amerikanska syster på besök för första gången på 31 år. Min Norska syster från Tönsberg, jag själv, min lillebror, alla fem syskon på lunch hos lillasyster.

Första gången på över trettio år. Den Amerikanska mellansyrran har bott i staterna i över femtio år, men pratar ännu Götebosska” utan brytning. Är man Göteborginna, så är man.

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Göteborginna, Götebosska | Lämna en kommentar

Angel Zapata, artista

Postat den 16/04/2017 av Jonhy Seger

I alla städer och byar fanns det original, i alla hamnar fanns det boms.

”Vargen” satt i skansmässen och stoppade pipan, han fyrade på och plattade till tobaken, Capstan Navy Cut, mot flatsidan av tändsticksasken med tre stjärnor på etiketten, drog några bloss och vände sig mot mig och sade ”Finska boms Norska flickor och Svenska tändstickor” det finns i alla hamnar, men finns de i himmelen eller i helvetet, det är frågan. Förr eller senare får man väl reda på det tyckte jag, 15 åring befaren skanskalle, som tidigare seglat för om masten. Nog är det så, men svaret hastar inte vilket är tur för dig, tyckte 130 kilo två meter och tolv centimeter Finsk matros, med ett leende, som tur var. Det var torsdag, vi hade lagt till med M/S Bothnia, i hemmahamnen Göteborg, på morgonen, hemkomna från en resa Medelhavs och Nordafrikanska hamnar. Middagen var just avklarad och nu skulle det göras ”baxtörn” (diska och städa). Torsdagen var alltid extra jobbig med tre tallrikar och bestick samt kantiner och annat. Det fanns inget pentry akterut, så man fick diska i waskrummet, efter det att alla som skulle rundwaska sig var klara. Jag ville i land så fort som möjligt och hem till flickvännen Monika på Hisingen som jag inte sett på åtta månader. Vi hade visserligen varit i Göteborg resan innan, men då hade hon mässlingen och oanträffbar.

Men vem kommer nu då? Jo ”Trampavatten”, en gammal boms som bodde under en presenning på Masthuggskajen ”chillevippen”, hallå dö, svarar jag. ”Ja tar hand om skrapet säger han, ok om du gör baxtörn, vesst no problems. Han har en tom femkilos kaffeburk och en gammal mjölkkruka med sig, i den ena skrapar han ner pannkakor, och i den andra ärtsoppa fläsk och potäter. Även det som kvarlämnats på tallrikarna och brödbrickorna åker med. Härligt, jag kände honom som tidigare och visste att jag kunde lämna allt till honom och gå iland efter rundwask (dusch), och klockan var bara fem. Det fanns boms som seglat och hade heder, men det fanns även de som var tvärtom och dom var så många fler. ”Trampa vatten hade gjort en kort karriär som Jungman, men när den gamla steambåten han var mönstrad i frös fast uppe i Finska viken, tog han sjösäcken, hoppade ner på isen och gick i land. Smeknamnet fick han när styrman frågade efter honom och någon med utländskt påbrå, pekade mot land och sade ”trampa vatten”. Det kallas för rymning och leder ibland till ”stoppad till sjöss”. Runt medelhavet var det ofta vaktman som bommade till sig lite käk mot att hjälpa till i mässen, dom flesta skalade även ”pytsvis” med potatis åt kocken med otrolig finess. Hökarn jublade när han höll upp skalet mot ljuset och konstaterade ”di ä tunna som spindelväv, ”flunkjävlar” som täljer bört skalena mä slidkniva har möet å lära åttå detta”.

I en Spansk hamn, tror det var Valencia, kom en yngre man in i mässen, han var mycket artig och nästan försynt, jag vill minnas att han haltade och hade lite svårt att röra ena armen. Han frågade om han kunde hjälpa till med något och kanske då få något att äta om det var möjligt. För det mesta blev ju svaret Passa tierra rapido, inga boms i mässen, men han såg lite annorlunda ut med sin slitna lappade klädsel och sandaler som var gjorda av repstumpar med sula av bildäck. Ok, ”primero trabacho, lympia el karottas och assiettas sen manchare” blev mitt svar på kolbåtsspanska. Han sken upp och satte igång med disken, och jag gick förnöjt ut på däck och brände i mig en Chesterfield. Efter en liten stund kom han ut och sade ”trabajo finito, benga por aki” (på ett ungefär, jobb gjort kom hit). Jag gick in i mässen och han knäppte upp sin skjorta, och så drog han fram ett set med penslar och några små tuber med färg, en rulle röd tape och några små glasbitar. Me nombre är Angel Zapata, artista Jag skall pintura ett motiva del Toros para dej. Han lade upp sina grejor på bordet och satte i gång, en halvtimma senare var det inglasat och klart. Jag tyckte den var fin så jag ville ge honom ett par Pesetas, men han tackade nej, bestämt. Jag såg honom aldrig mer, men i går när jag läste om fiolmannen och andra celebriteter kom jag att tänka på boms i hamnar, och den lilla tavlan. Det är femtiotre år sedan den dagen i Spanien, men det slog mig att jag alltid tyckt att kvalitén på det han slöjdade till på en dryg kvart var god och hade något visst över sig. Så jag Googlade på namnet, och det visade sig att han finns registrerad som erkänd konstnär och känd för att vara en framstående med motiv från tjurfäktning som specialitet. Men som krassa sanningen är så var ju flertalet fulltatuerade boms inget annat än boms som inte klarade jobbet.

Nu skall man begrunda det faktum att inte dra alla över en kam, för det fanns sjöfolk som for illa under kriget och inte klarade av att mönstra ut igen av fullgoda skäl, men dom har väl alla seglat vidare och fått reda på frågan om boms tändstickor och även i—, well never mind.

Tjuren Zapata

Publicerat i Jonhy's berättelser | Etiketter Angel Zapata, Ett original, Norska flickor, Spanien | Lämna en kommentar

Kopparmärra

Postat den 28/03/2014 av Maya Hedberg

Karl IX-statyn på Kungsportsplatsen är mer känd som Kopparmärra. Fast egentligen borde den väl heta kopparhingsten. För en hingst är det. Statyn invigdes 1904 av kung Oscar II och stod till att börja med mitt i spårvagnsspåren på Östra Hamngatan. Sedan dess har den flyttats fler gånger. Redan i december 1900 fick göteborgarna se ”provryttaren”, den tolv meter höga träställningen som rullades omkring för att hitta den bästa platsen.
Kung Karl IX var den som grundade det som blev föregångaren till Eriksberg, Färjenäs och slutligen Göteborg. Här står han – den ståtliga statyn i 88 % koppar och/eller 12 % av något annat slag vid Kungsportsplatsen. Gjuten i Stockholm av John Börjeson. Svärdet har kungen blivit av med vi ett par tillfällen, men nu lär det sitta säkrat.
”Måtte denna stod, ett storartadt minnesmärke af vår samtids svenska konst och en af vår stads främsta prydnader för framtiden, uppfylla det syfte, som gifvarna af detsamma afsett, att hugfästa minnet af en af vårt folks största konungar och mana efterföljande släkten att vårda hans verk genom lika uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst!”
I bakgrunden ser vi Centrumhuset. Här hade arkitekten som en gång ritade huset också sitt kontor – Nils Einar Eriksson. Mot Kungsgatan är huset tre våningar högt och mot Östra Hamngatan – Larmgatan är det hela sex våningar högt.
Visst är det vackra kontraster mellan skapelserna – statyn från början av 1900-talet och huset i bakgrunden från 1940-talet.
Molnen på himlen for förbi den 22 mars 2014.

©Maya Hedberg

Publicerat i Ett foto berättar | Etiketter John Börjeson, Kopparmärra, Nils Einar Eriksson | Lämna en kommentar

Ett kungligt öde

Postat den 01/04/2016 av Ulla Miéville

Kronhuset i Göteborg

Under 1660 håller kung Karl X Gustav riksdagsmöte i Kronhuset i Göteborg – blir sjuk och avlider i det hus vi idag kallar Residenset – här får vi följa en skildring hur andra händelseförlopp i historien kan styras av ödets nycker …

En obetydlig medlem i hertigedynastin Holstein-Gottorf, Adolf Fredrik, deltar under ett kort ögonblick i den stora politiken. Detta för med sig att hans släkting blir en rysk kejsare och han själv blir en svensk kung! I följande artikel beskrivs händelser, som äger rum i dåtida Europa, som kom att förändra Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp liv.

Adolf Fredrik föds 1710 på slottet Gottorp i Schlesvig. Han är näst äldste sonen till Kristian August och hans gemål Albertina Frederika av Baden-Durlach. Från och med 1705 är Kristian August furstbiskop av Lübeck. Den äldste sonen Karl August föds 1706. Han skulle ärva faderns titel och bli furstbiskop av Lübeck. Från och med 1713 finns det dock inget hertigdöme Schlesvig-Holstein-Gottorp längre. Det har då slukats av Danmark!

Adolf Fredriks syssling, den svenske kungen Karl XII avlider 1718. Eftersom kungen inte efterlämnar något testamente för detta till intriger om makten i Sverige. Enligt den dåvarande svenska lagen, ska systersonen Carl Fredrik vara den rättmätige tronarvingen, eftersom Carl Fredrik är den ende manlige arvinge till kung Karl X Gustav, som var hans morfars far.

Hertig Carl Fredriks rådgivare, den tyske statsmannen Georg Heinrich von Görtz blir det första offret i detta maktspel. Omedelbart efter kungens död, blir han tillfångatagen och dömd till döden.

Kung Karl XII:s yngre syster prinsessan Ulrika Eleonora är gift med arvprinsen Fredrik av Hessen-Kassel sedan 1715. Arvprinsen och hans far, landgreve Karl av Hessen-Kassel intrigerar skickligt i bakgrunden. Prinsessan Ulrika Eleonora uppehåller sig i Stockholm, när beskedet över broders död når henne. Hon tar genast kontak med regeringen och det förhandlas.

Innan Carl Fredrik kommer fram till Stockholm, är Sveriges framtida regent redan utsedd. Prinsessan Ulrika Eleonora blir vald till Sveriges drottning.

Samtidigt slutar absolutismen i Sverige. (Med absolutism menas att kungarna har absolut makt i sina riken.)

Det andra offret blir den rättmätige tronarvingen Carl Fredrik. Med en summa silbertaler slängs han ut ur Sverige in i en oviss framtid. Carl Fredrik är 19 år, föräldralös utan något hem. I förhandlingarna med kejsaren i Wien, som Carl Fredrik för tillsammans med sin rådgivare, den mecklenburgiske adelsmannen Bassewitz lyckas Carl Fredrik att få tillbaka sina andelar i hertigdömet Holstein. Hertigdömet Holstein tillhörde det tyska heliga romerska riket. Det var uppdelat i kungliga och gottorpska delar. De kungliga landsdelarna tillhörde den danske kungen. Detta ägde rum 1721. Dynastin Holstein-Gottorp var därmed grundad.

Vi tar ett steg tillbaka i tiden och hamnar i år 1713.

Den gottorpska stadsmannen Georg Heinrich von Görtz får en halsbrytande idé. Han vill genomföra en dynastisk förbindelse mellan Sverige och Ryssland. Detta är mitt i ”Det stora nordiska kriget“, Kung Karl XII är på flykt från tsar Peter den store och hans ryska trupper och befinner sig på osmanskt område. Efter kalabaliken i Bender blir Karl XII tillfångatagen av turkarna. Detta är läget för Sverige, när Georg von Görtz fick sin idé. Den svenska regeringen får höra talas om den och blev ursinnig. I framtiden är det förbjudet att yttra detta förslag igen.

Fyra år senare träffar Georg Heinrich von Görtz tsar Peter I och de håller hemliga förhandlingar i Holland. Han för detta ämne på tal, men även tsar Peter I avvisar förslaget.

Året är 1721, det stora nordiska kriget är avslutat, kung Karl XII är död, kung Fredrik I regerar i Sverige, von Görtz har blivit halshuggen i början av 1719 och tsar Peter utnämner Ryssland till ett kejsarrike och låtit kröna sig till den ryske kejsaren, när han nu kommer ihåg von Görtz idé!

Ett äktenskap mellan hans dotter Anna Petrowna och hertig Carl Fredrik skulle kunna ha en viktig strategisk betydelse för honom och Ryssland. Hertig Carl Fredrik av Holstein-Gottorf blir inbjuden till det ryska hovet av Peter I och hans gemål Katharina.

Kejsar Peter I ska, som svärfar till hertig Carl Fredrik, kräva av Sverige att ge den rättmätige tronarvingen den svenska tronen. Dessutom ska han fodra tillbaka hertig Carl Fredriks landsdelar i hertigdömet Schlesvig, som Danmark tagit beslag på 1713.

Peter I:s planer är följande:
Hans svärson ska därefter som Sveriges kung och hertig av det återställda hertigdömet Schlesvig-Holstein-Gottorp bilda en allians med Ryssland.

Ett av Rysslands stora mål är, sedan generationer av regenter, att få Rysslands öppning mot Östersjön. Efter att förverkligat sina planer med Carl Fredrik, Sverige och hertigdömet Schlesvig-Holstein-Gottorp skulle även Nordsjön komma inom räckhåll för Ryssland.

1724 firades förlovningen mellan hertigen Carl Fredrik och prinsessan Anna Petrowna.

Från och med 1725 förhastar sig händelserna, som kommer att föra framtiden i en annan riktning;

I januari 1725 avlider tsar Peter I – helt oväntat och plötsligt. Hans efterföljare på den ryska tronen blir hans änka, kejsarinnan Katharina I.

I maj gifter sig hertig Carl Fredrik och Anna Petrowna.

Ett år senare, i maj 1726I avlider Kristian August av Lübeck och hans son och efterföljare befinner sig i Sankt Petersburg. Han övertar aldrig officiellt titeln ”furstbiskop av Lübeck” på grund av sin frånvaro.

Karl August och Anna Petrownas yngre syster Elisabeth Petrowna har fattat tycke för varandra. Kejsarinnan, tillika Elisabeths mamma är införstådd med förlovningen.

Det planerade bröllopet mellan Karl August och Elisabeth Petrowna blev uppskjutet, för att kejsarinnan insjuknar. Kejsarinnan Katharina I avlider i maj 1727. Kort därefter insjuknar även Karl August. Han dör ett par veckor senare.

Huvudpersonen Adolf Fredrik von Holstein-Gottorp är bara sjutton år. Hans mor Albertina Frederika av Baden-Durlach driver genom att Adolf Fredrik, trots sin unga ålder får ärva titel Furstbiskop av Lübeck. Därefter kan han som furstbiskop Adolf Fredrik inta sin plats på scenen.
Framtill 1739 skulle Adolf Fredrik bara komma att vara furstbiskop av Lübeck. Först efter detta år skulle han komma att spela den roll, som ödet hade bestämt för honom.

Ingen kan inte ana, hur hans liv ska gestalta sig inom bara några få år, men vi skall inte förbigå händelseförloppet.

I Ryssland bryter maktkamperna ut efter kejsarinnan Katharina I:s död. Prinsessan Elisabeth Petrowna, bara sexton år, gör sig osynlig och lever utanför hovets murar och intriger. I dessa intriger handlar det om liv och död. Elisabeth Petrowna är föräldralös och helt ensam efter det att hennes två år äldre syster och svåger har blivit utkörda ur Ryssland.

Ett ryskt skepp med hertigen Karl Fredrik och hertiginnan Anna Petrowna av Holstein-Gottorf som passagerare lämnar Sankt Petersburg med destination Kiel, huvudstaden i det lilla hertigdömet Holstein-Gottorp.

I februari 1728 föds arvprinsen Carl Peter Ulrich på Kiels slott. Hans mor Anna Petrowna avlider i maj samma år. 1739 avlider också hans far, hertigen Carl Fredrik von Holstein-Gottorp.

Den elvaårige Carl Peter Ulrich blir hertig av Holstein-Gottorp. Han är omyndig och föräldralös. Han får en förmyndare och hans hertigdöme i Holstein en administrator. Furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck övertar båda uppgifterna!

Adolf Fredrik är hans pappas kusin. Därefter skulle deras framtid konfronteras med helt nya och olika utmaningar.

År 1740 – i Preussen;

Kungen är död! Länge leve kungen!

Fredrik den store känner en lättnad att äntligen slippa pappans dominanta tryck på sig och får äntligen regera själv.

Kejsaren är död! Länge leve ärkehertiginnan Maria Teresia av Österrike, drottning av Ungern och Böhmen!

Kejsarinnan Anna Iwanowna av Ryssland är död. Länge leve babykejsaren Ivan VI av Ryssland!

Det österrikiska arvkriget bryter ut. Kung Georg II av Storbritannien är även kurfurste av Braunschweig-Lüneburg och i denna roll står han i allians med det heliga romerska riket.

Ett år senare, 1741;

Frankrike vill bekämpa sin arvfiende Österrike med alla medel.
Frankrike understöder de tyska furstarna finansiellt och militäriskt.
Den preussiska-sachsiska-bayerska koalitionen visar sina muskler.
Det första schlesiska kriget mellan Preussen och Österrike börjar.
Frankrike vill försvaga britterna och understöder ett uppror av jakobiterna i Storbritannien.
Nästa steg är att förhindra Ryssland, som också har bildat en allias med Österrike, att hjälpa Maria Teresia vid ett eventuellt fientligt angrepp. För detta ändamål blir Ryssland inblandat i ett krig med Sverige.
Under denna tid bestämmer Frankrike över den svenska utrikespolitiken.
Den svenska regeringen förklarar Ryssland krig i augusti 1741.
Redan några veckor senare har den svenska armén lidit ett ordentligt nederlag.
Den ryske kejsaren var den ettårige Ivan VI.
Hans förmyndare var hans mamma Anna Lepoldowna.
I en statskupp november 1741 störtade prinsessan Elisabeth Petrowna Ivan VI från tronen och fängslar honom i Schlüsselburg utanför Sankt Petersburg.
Frankrike är positivt inställd till denna statskupp. Det är tänkt att Elisabeth Petrowna ska sluta fred med Sverige.
Trots att Sverige har förlorat kriget ställer dess regering orealistiska fodringar och svaret från Ryssland kommer 1742. Ryska trupper marscherar in i Finland och även denna gång besegras Sverige av Ryssland.
Drottning Ulrika Eleonora avlider i november 1741. Hon abdikerade redan 1720 till sin mans, arvprinsen Fredrik av Hessen-Kassel, förmån. Deras äktenskap är barnlöst.
1741 finns det ingen tronföljare i Sverige.
Kung Fredrik I av Sverige är 65 år, när han blev änkeman. Den svenske regeringen funderar allvarligt på att utse en dansk prins till tronföljare. Det skulle betyda en skandinavisk union.
Detta måste den ryska regenten förhindra.
I april 1742 kröns kejsarinnan Elisabeth I i Moskva.

Furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck brevväxlade flitigt med Elisabeth Petrowna. Elisabeth måste säkra sin position som kejsarinna. Av den anledningen behövde hon en tronföljare, men hon vill inte gifta sig och hon har inga barn.

I Kiel lever hennes systerson, den föräldralöse hertigen Carl Peter Ulrich av Holstein-Gottorp. Han är dessutom Peter I:s barnbarn och han har hunnit bli fjorton år.

Furstbiskop Adolf Fredrik understöder, såsom Carl Peter Ulrichs förmyndare, kejsarinnan Elisabeth I:s planer att utnämna sin systerson till tronarvingen, storfurste Peter av Ryssland.

Under hösten 1742 lyckas kejsarinnan Elisabeth och furstbiskop Adolf Fredrik lura den unge hertigen att resa till Moskva för att besöka sin moster. Det fanns ingen returbiljett. I november 1742 utnämns han officiellt till storfursten Peter av Ryssland.

I fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Sverige går det till som på hästmarknaden, ett prutande och köpslående!

Sverige har öppnat kriget och förlorat.

Elisabeth ställer höga fodringar, det gäller stora områden i Finland och ett högt belopp i skadestånd. Men det fanns ett alternativ! Därigenom skulle anspråken sänkas enormt.

Den 23 juni 1743 äger valet rum; Furstbiskopen Adolf Fredrik väljs av svenska riksdagen till den svenske tronföljaren. Den obetydlige furstbiskopen av Lübeck, Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp har blivit vald till den framtida konungen i Sverige. Tack vare kejsarinnan Elisabeth I av Ryssland!

Från och med november 1742, efter det att kejsarinnan Elisabeth har utsett hertigen Carl Peter Ulrich till sin tronföljare kan man förutse att en Gottorper i framtiden ska regera Ryssland.

Efter valet av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp ett år senare skulle även en gottorpare regera i Sverige. Ryssland, Sverige och Holstein-Gottorp!

Danmark befarar det värsta för den framtida utvecklingen i Östersjöområdet.

Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck är självklart förväntansfull, att officiellt få veta resultatet av valet i Stockholm. Hans familj är samlad hos hans mor i hennes änkesits i Hamburg, där alla är lika nervösa som Adolf Fredrik.

Förutom Adolf Fredrik och hans mor är hans båda bröder Fredrik August och Georg Ludvig och även hans syster Johanna Elisabeth av Anhalt-Zerbst med sin dotter Sofia Augusta Frederika närvarande.

Systerdottern Sofia Augusta Frederika ska komma att nitton år senare – som den ryska kejsarinnan Katharina II – skriva sin egen historia.

Tidningen ”Hamburger Correspondent” informerar sina läsare hur läget är;

Systerdotter, den senare kejsarinnan Katharina II skriver i sin dagbok om den svenska delegationen anträffande den 16 juni 1743.

Kapten Baron von Stahl von Holstein läser upp:
Hans kungliga höghet furstbiskop Adolf Fredrik utnämns formligt till Sveriges tronföljare.

Läsarna kan följa den framtida svenske kungen till den festligt belysta svenska staden Wismar. Därifrån fortsätter resan till Stralsund. Även den staden är svensk. Resan fortsätter över Östersjön, eskorterad av ryska krigsskepp – som skydd för eventuella danska angrepp.

Det festliga intåget i Stockholm ägde rum den 14 oktober 1743.

1744 gifter sig kronprins Adolf Fredrik av Sverige med prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen. Hon var kung Fredrik II av Preussens syster. Hon är 24 år, när hon genom giftermålet blir den svenska prinsessan Lovisa Ulrika.

Kejsaren i Wien förklarar 1745 hertig Carl Peter Ulrich för myndig. Därmed upphävs kronprins Adolf Fredriks uppgift att vara förmyndare för Carl Peter Ulrich och administrator för hertigdömet Holstein-Gottorp. Titeln som furstbiskop av Lübeck övergår till hans yngre bror Fredrik August 1750.

Kungen är död! Länge leve kung Adolf Fredrik av Sverige!

Adolf Fredrik blir svensk kung den 25 mars 1751. Han kröns i november samma år. Hovet i slott Drottningholm är ett kulturellt centrum och gynnar konsten under drottning Lovisa Ulrikas regi. Detta äger rum i höjdpunkten under rokoko- och upplysningstiden. Den dominanta drottningen har dock svårt att identifiera sig med sitt nya hemland och dess befolkning.

Kung Adolf Fredrik blir inte kejsarinnan Elisabeths lakej, som hon hade spekulerat kring. Istället blir han en spelboll mellan de olika politiska intressen i landet och sin ambitiösa gemål Lovisa Ulrika, som strävar att utöka hans makt. Kungen hade inget att säga till om i Sverige.

Anledning till Adolf Fredriks politiska blekhet beror på att regeringen under de båda föregående regenterna, Ulrika Eleonora och Fredrik I tagit tillbaka makten efter enväldets tidsepok.

Adolf Fredrik är en vänlig man, som vinner en viss popularitet bland befolkningen. Han har en stor vänskapskrets. Som regent intresserar han sig mest för exerciser med soldater och militäriska frågor. Hans älsklingssysselsättning under regeringstiden är att svarva snusdosor, som han presentar sina vänner med. Kung Adolf Fredriks hälsa är inte den bästa. Han uppehåller sig gärna i kurorten Loka, där han badar spa.

Den 11 februari 1771 är kungaparet bjudna till bal. Kungen stannar inte länge. Han vill vara utvilad för nästa dag. Drottningen dansar till sent på natten. Nästa dag upptäcker hon att hon hade druckit lite väl mycket och tillbringar nästa dag i sängen. Även en drottning kan ha en baksmälla!

Anledningen till att kungen vill vara utvilad, är att hans franske köksmästare har lovat honom att laga hans favoritdessert. Kung Adolf Fredrik äter ensam den ödesdigra måltiden tisdagen den 12 februari 1771, eftersom drottningen ännu inte hade lämnat sin säng. Kungen har god matlust. Han började med ett berg med ostron. Han drack champagne. Nästa rätt består av surkål, kött och rovor. Därefter stod det hummer, kaviar och böckling på matsedeln.

Kung Adolf Fredrik fortsätter att dricka champagne. Och matportioner är stora och han njuter av dem. Som avslutning serverades hans älsklingsefterrätt. Hetvägg. Hetväggen påminner om det nordtyska bakverket Heiße Wecken. (Semlan skulle komma först 50 år senare.)

Kung Adolf Fredrik äter inte bara en hetvägg, inte heller två. Han lyssnar inte till sin kropps varningssignaler. Han lär ha stoppat i sig fjorton hetväggar.

Kungen skriker till. Han faller omkull och bärs till sängs, där han strax därefter genomlider en kvalfull död.

Kung Adolf Fredrik är den kungen, som de svenska skolbarnen har lättast att minnas.

Publicerat i Vad hände när? | Etiketter Albertina Frederika, Carl Peter Ulrich, Georg Ludvig, Kung Adolf Fredrik, Lovisa Ulrika, Ulrika Eleonora | Lämna en kommentar

Brottsplats Majorna

I huset vid Gråbergsgatan 19/Kustgatan 26 utspelar sig dramat med Carl Johan Wetterlind i februari 1887. Huset brinner ner på påskafton 1964. (Carlotta)

Polarexpeditioner 1896-1897, under ledning av Salomon August Andrée

M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896. Nils Ekholm som hoppar av projektet då expeditionen skjuts upp ett år på grund av nordliga vindar vid startplatsen på Danskön. (Digitalmuseum)

”Grupp på Svensksund”: Ehrensvärd, Stake, Strindberg, Fraenkel, Norselius, Machuron, Lembke, Celsing, Andrée, Swedenborg. (Grenna museum)

Andrée, Strindberg och Fränkels kistor förs iland från HMS Svensksund.
Fotograf: Marie B Öien omkr 1930 (Grenna museum)

Pehr Dubb

Trappstädning o hundvakt

Passader o monsun!

Långa dagen

Midsommar

6 juni 2015

Angel Zapata, artista

Kopparmärra

Ett kungligt öde

Donera till Göteborgs historia

Kategorier

Prenumerera på bloggen via epost

Senaste inläggen

Sidor

Populära inlägg & sidor

Meta

Gilla oss på Facebook!

Links

Senaste kommentarer

Besökare i realtid

Sök på denna webbplats

Senaste inläggen

Links

I huset vid Gråbergsgatan 19/Kustgatan 26 utspelar sig dramat med Carl Johan Wetterlind i februari 1887. Huset brinner ner på påskafton 1964. (Carlotta)

Dela gärna

M/S Virgo, det svenska ångfartyg som förde Andrées-polarexpedition till Danskön år 1896. Nils Ekholm som hoppar av projektet då expeditionen skjuts upp ett år på grund av nordliga vindar vid startplatsen på Danskön. (Digitalmuseum)

”Grupp på Svensksund”: Ehrensvärd, Stake, Strindberg, Fraenkel, Norselius, Machuron, Lembke, Celsing, Andrée, Swedenborg. (Grenna museum)

Andrée, Strindberg och Fränkels kistor förs iland från HMS Svensksund. Fotograf: Marie B Öien omkr 1930 (Grenna museum)

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Dela gärna

Donera till Göteborgs historia

Kategorier

Prenumerera på bloggen via epost

Senaste inläggen

Sidor

Populära inlägg & sidor

Meta

Taggar

Links

Senaste kommentarer

Besökare i realtid

Andrée, Strindberg och Fränkels kistor förs iland från HMS Svensksund.
Fotograf: Marie B Öien omkr 1930 (Grenna museum)