Tre rökande kvinnor i Slottsskogen

Tre rökande kvinnor i Slottsskogen – den 27 december 1911

Människor har rökt sedan förhistorisk tid och tobak röktes över hela Amerika redan år 5000 f.Kr – det var en del av shamanernas ritualer – sedan blev det en njutning i sociala sammanhang. Här ser vi tre kvinnor som står lutande respektive sittande vid räcket till en gångbro – intill fågeldammen i Slottsskogen. Alla tre håller en cigarett i höger hand. Två av kvinnorna ser ut att vara systrar och den som står närmast fotografen ser ut att kunna var mamma till dem. Det är en hälsning från en av kvinnorna som på framsidan skrivit sina namn – Svea, Dagmar och Hildur … en önskan om ”En god jul & ett Gott nytt år…”. Kortet är postat den 27 december 1911. Mottagaren är Sigrid Johansson på Landalagatan 10 i Göteborg. På Göteborgs stadsmuseum finns ett förkläde som tillhört en fru Emma Johansson, exakt på den adressen och året är 1909. Så med all sannolikhet är det Sigrids mor som ägt förklädet. Märkliga samband man kan finna … om man söker.

Tre rökande damer i Göteborgs Slottsskogen 1900-talet

Om man tittar på broräcket där kvinnorna står ser vi att parkens grindar vid den här tiden är skapta på ett och samma sätt … krokiga ekgrenar som monterats i vackert mönster.

Ann Dvorak, Scarface 1932Ann Dvorak, Scarface 1932

Att fotografera tre rökande kvinnor kan tyckas vara både exotiskt och provocerande. Tittar vi bakåt i tiden igen så har Mayafolket använt tobak under den klassiska perioden, d v s senast runt 900-talet och aztekerna förde traditionen vidare i sin mytologi. (Azteker var ett indianfolk i centrala Mexikos högland som från 1300-talet och framåt byggde ett rike.)
Det sägs att den aztekiska gudinnan Cihuacoahuatl hade en kropp som bestod av tobak och präster som utförde människooffer var smyckade med tobaksbehållare – gjorda av kalebasser som symboliserade deras status som heliga män. De rökte för att komma i kontakt med andevärlden. De första européerna som såg detta beskriver ritualerna som att man röker sig fullständigt berusade! Starka varor måste ha kryddat den tobaken …

Personligen tycker jag att kvinnorna på vykortet ser ut att feströka. Lite tjusigt. Lite av citygirls? Eller inspirerade av filmvärlden?

För övrigt kan vi konstatera att damerna följer modets trender, se bara på hattarna! Som klippta ur ett modemagasin från den tiden.

Modehattar 1911Modehattar 1911, Digitalt Museum

Om Sigrid i Landala kan vi anta att hon redan firat julen, som dotter till Emma och Alfred Johansson. Alfred är bryggaredräng. Och i samma uppgång kan man enligt gammal adresslista anta att även Olof Nilsson och Anders Andersson bor – alla bryggaredrängar!
Vad gör då en sådan dräng? Enligt Svenska Akademien; mansperson som har drängtjänst hos en bryggare l. i ett bryggeri; förr äfv. om yrkeslärd bryggeriarbetare.

Sigrid i Landala håller i det fina fotografiet från sina vänner som tagit en rökpaus i Slottsskogen. Något hon själv kanske aldrig skulle ha råd med … cigaretter alltså. Och inte så tjusiga hattar heller för den delen.
Vi får hoppas att hon får ett gott nytt 1912!

Dagen efter att kortet postats, den 28 december 1911 avsätts kejsaren av Kina – och den förste presidenten väljs – en läkare vid namn Sun Yat-sen.
Och världen är just nu totalt okunnig om vad som ska hända om tre och en halv månad – om förlisningen av Titanic …

Av Maya Hedberg

 

Nils Ericsonsgatan

Nils Ericsonsgatan

Nils Ericsonsgatan – den 15 oktober 1950 och Götaälvbron den 16 maj 1951

Augusta hälsar och tackar Ida på Madängsgatan i Göteborg, hon låter hälsa att om Ida ska komma och hälsa på så ska hon ta buss 48. Fredriksdal ligger i en stadsdel som en gång byggdes på höjderna i södra Göteborg, utanför stadsgränsen och av arbetare på fabrikerna i Örgryte socken. Busslinje 48 går från Hisingen via Vasaplatsen till Fredriksdal.
Vykortet föreställer en plats man inte längre känner igen. Nils Ericsonsgatan är en gata inom Nordstaden och Gullbergsvass – och med sina 345 meter sträcker den sig från Kanaltorgsgatan till Norra Hamngatan.
I vänsterkant av bilden ser man en del av Hotel Kung Karl, som byggs 1896. Det rivs i slutet på 1990-talet och med den försvinner fasaden och sista biten av gamla Östra Nordstan.  Byggnaden intill kallas ”Osramhuset”, tätt följt av Hotel Continental som ligger mittemot Centralstationens västra utgång. Det är alltså för många besökare det första man ser av Göteborg.
Att gatan får sitt namn till minne av kanal- och järnvägsbyggaren Nils Ericson, är inte så konstigt eftersom den ligger alldeles intill Centralstationen. Nils Ericson ansvarar för byggandet av stambanorna i Sverige. Nils Ericson föds den 31 januari 1802 i Värmland som äldre bror till John Ericsson – familjen bor vid en kanalled och den miljön blir av betydelse för de båda begåvade sönernas utveckling. De visar tidigt sina mekaniska anlag och undervisas särskilt i kartritning och linearritning.

Nu kommer vi till vykort nummer två. Inte långt ifrån Nils Ericsonsgata går leden upp mot bron, Götaälvbron, som i huvudsak byggs av tyskar och invigs den 26 november 1939. Men förberedande markarbeten har startat redan i november 1935 och med hänsyn tagen till bebyggelsen kring bron behöver inget rivas. Bropelare placeras i vissa fall genom husen och i vissa fall återuppbyggs de – först 1942 blir den södra uppfarten klar. Från början var bron endast fyrfilig, men har med åren renoverats ett antal gånger samt breddats med ett körfält. Dessutom har både gång- och cykelbana kommit till på vardera sidan.
På bilden som ser ut att vara tagen under senare delen av 40-talet kör bussar, bilar och är det månne en hisingsbonde som kör sin last med häst och vagn? Det kommer att dröja ytterligare många år till den dag då högertrafiken införs Sverige. Och det året, 1967, är det ytterst sällsynt med häst och kärra. På bilden ser man också de två gasklockorna och en mängd hamnkranar sträcker på sina halsar i bakgrunden. Det sägs att man på en av gasklockorna kunde avgöra om det var tidig morgon eller sen kväll. Då konsumtionen av gas var som mest.

Götaälvbron

Det senare vykortet är skrivet ”från oss alla” – så vi vet inte vem som avses. Bara att det är Handelsföreståndare Ericsson i Ystad som får en vårhälsning. Ännu en Ericsson.
Avsändaren skriver att ”ett samtal kom idag kl 7.30 istället för igår kväll kl 22.15, som var beställt”. Det hade hakat upp sig någonstans …

I oktober 1950 avlider kung Gustav V, han som pryder vykortens frimärken. Även på det som postats året efter hans död. Gustav V efterträds av sin 68-årige son Gustav VI som antar valspråket ”Plikten framför allt” – hans lille fyraårige sonson Carl Gustav blir kronprins – numera vår kung Carl XVI Gustav.

Vi får hoppas att Ida tar sig en tur med bussen till Fredriksdal och hälsar på Augusta, att det verkligen blir av att de träffas …

Kungstorget och Ölhallen 7:an

Ölhallen 7:an 1920-talet

Ölhallen 7:an 1920-talet

Vilken liten stad har inte en storgata eller ett stortorg? I Göteborg hade vi Stora Torget – nuvarande Gustav Adolfs torg – och vi har också ett som vi än idag kallar Lilla torget! Lite längre väster ut och på andra sidan vallgraven.

Det var just i vallgraven – eller på kanalen nedanför Tyska kyrkan – som det en gång bedrevs fiskhandel från en fiskeflotte och på Stora torget och runt omkring bedrevs all annan handel. Hit kom framför allt bönder och sålde sina varor. Varje stad har en mötes- och handelsplats.

När Börshuset kom till skulle också torget utsmyckas med en staty av stadens grundare, Gustav II Adolf. Men vid invigningen av Börshuset under 1849, var statyn försenad – eftersom det skett både problem med gjutning och förlisning av fartyget som skulle skeppa hit statyn. Så först 1854 kom kungen med sitt pekande finger på plats. Då ändrades också namnet på torget – nu skulle heta Gustav Adolfs Torg, och inget annat! Och i samband med detta fick den lukrativa torghandeln stryka på foten och förflyttades till andra torg. Fisken fick ett eget torg vid Rosenlund och Nya torget anlades i närheten av platsen där gamla Kungsporten en gång legat. Här byggdes en halvcirkelformad byggnad – basar – ritad av Heinrich Kaufmann. Så lämpligt att just heta ”Köpman” i efternamn! När byggnaden invigdes i februari 1850 stod hela sjuttiosex butiker redo att ta emot sina kunder. Och eftersom man ville ha nytt så döptes också torget om till Kungstorget. De gamla basarlängorna (längan var delad i två enheter) stod kvar ända till rivningen under 1966.

Men om vi håller oss kvar till den gamla tiden, och då i synnerhet på Kungstorget – så bestämde stadens politiker att där skulle försäljning ske av kött, fläsk, mjöl, gryn, smör, ost och andra dylika ”lifsförnödenheter samt lantmannavaror”. Basarlängorna kompletterades med Stora Saluhallen i början av 1889. Andra torg fick ta ansvar för andra förnödenheter som livet krävde.

Och när man handlat i Stora Saluhallen och halsen blivit torr kunde man bara snedda över till Ölhallen 7:an – alltså alldeles intill. Den ölhallen kom att bli en riktig göteborgsk klassiker och är än idag den enda kvarvarande av de fjorton ölhallar och vinstugor som fanns kring Kungstorget vid sekelskiftet 1900.

Vi kliver in i lokalen, som visserligen inte längre lyses upp av gaslyktor, men vi slår oss ner på de gamla stolarna av trä, stryker en hand över marmorbordet, låter fötterna vila på det rödvita klinkergolvet och våra blickar sveper runt på tavlor och prydnadssaker i original. Här kan man koppla av och träffa på riktiga stammisar eller bara titta på folk i allmänhet.

Vet ni att detta är Sveriges enda ölhall som funnits så länge att de har undantag från kravet om att man måste servera mat för att kunna servera alkohol?
Här kan vi  ta oss en öl i en miljö som är fullständigt unik. För här är det öl – och bara öl – som gäller!  Helt i motsats till svensk lagstiftning som kräver matservering för att få servera alkohol. Men för 7:ans ölhall har man gjort ett undantag, av den enkla anledningen att stället betraktas som en kulturinstitution och en del av Göteborgs historia.

Med sina dryga hundra år på nacken är 7:an Sveriges sista riktiga ölhall. Och trots sin höga ålder är ölhallen fortfarande ett populärt tillhåll för både unga och gamla. Beviset på det historiska värdet hänger på väggarna. Visserligen tittar bleknade porträtt, Liss Sidéns karikatyrer av gamla stammisar från förra seklet, ner på oss när vi kommer in för att ta ett glas öl och koppla bort allt som snurrar förbi utanför. I nutid.

Ölhallen ligger i kvarteret Idogheten. Idogheten var ett sockerbruk med adressen Vallgatan 37.
Själva fastigheten byggdes 1817 i samband med raserandet av bastionen Johannes Dux.
Fredrik Willerding, sockerbrukets siste ägare, lät 1850 bygga ett bostads- och handelshus på brukets gamla tomter mot Kungstorget och till sin hjälp tog han arkitekten Viktor von Gegerfelt.

Mölnlyckeborna August Andersson och hustrun Alida slog för första gången upp dörrarna till ölhallen måndagen den 31 augusti 1900. Tyvärr så avled August – bara tretton år efter starten – och endast fyrtiofem år gammal. Men Alida drev nu själv stället vidare, ända fram till 1941 då sonen Gösta tog vid. I drygt trettio år förde han familjetraditionen vidare tills sonen Thomas ryckte in. 1981 såldes 7:an vidare, men redan efter ett år tog  Majken vid, hon som då jobbade där som servitris. Många minns säkert att också två systrar, Annie och Astrid, som arbetade på 7:an i drygt femtio år.

I Göteborgs Morgonpost den 31 augusti 1940 berättas följande:
”Vid fyratiden på morgonen började de första bondkärrorna att dåna på stenläggningen utanför Saluhallen. Det var kappkörning och skrik och oväsen, ty kom man i god hade man utsikt att få en bra torgplats. Brännvin hade man ofta med sig och när dörrarna klockan sex öppnades till ölhallarna och krogarna var det nog inte alltid så mycket bevänt med nykterheten. På krogarna drack man mest brännvin. Öl ansågs som lite finare. Vi hade mest fatöl. Fruntimren sökte sig mest till konkurrenten Stendal och där blandade de vin och porter till en stark och närande dryck.” I dåtid.

En brand förstörde fastigheten totalt under 1996, men ägaren kunde återställa lokalen och fick efter detta åtnjuta både hedersomnämnande och diplom. Den mörkbruna väggpanelen förstördes men gjordes om efter gammalt mönster. Då byggdes även skänkskåpet och bardisken med ett gammalt fotografi som förlaga.

”Sjuans är ett gött ställe med goa göbbar”, sägs det bland göteborgare!

 

Frimureriet – i kretsen av Ostindiefararna

Bildandet Svenska Ostindiska kompaniet år 1731 gjorde Göteborg till en blomstrande handelsstad. Svenskar som besökt England, Frankrike och Holland hade kommit i kontakt med frimurare och blivit medlemmar i loger utanför landet. Snart gavs tillstånd att bilda loger även inom landet och den första logen kom att bildas i Stockholm år 1735. Logen upphörde dock under 1747 för att ersättas av en ny år 1752. Logen fick namnet ”S:t Jean Auxiliares”.

Snart bildades också en loge i Göteborg – åtta personer sammanträdde och skapade ”Salomoniska Logen af trenne lås” den 27 juni 1755, och vars namn ändrades till ”Salomoniska Logen” efter två år. De som bildade logen i Göteborg hade alla anknytning till Ostindiska kompaniet. Den ene var superkargören Friedrich Habicht, som blivit frimurare år 1749 i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Den andre var John Pike d.y. 28 år, son till superkargören i SOIC John Pike d.ä. och blev så småningom själv superkargör. Han var frimurare sedan år 1747 – i ”Stora logen” i Amsterdam.

Kanton

När det svenska Ostindiska kompaniet startade sina Kinaresor var engelsmän, holländare, fransmän och danskar redan på plats i Kanton. Däremot förekom ännu ingen logeverksamhet i Kina. Det var frimurare från Göteborg som startade egen loge i Kanton.

Frimurarlogen i Göteborg utvecklades snabbt efter starten 1755, och efter fyra år hade logen ett hundratal medlemmar. Av dessa hade tjugofem olika befattningar inom Ostindiska kompaniet. Ytterligare medlemmar fanns bland sjöofficerare som på något sätt hade anknytning till i Ostindiska kompaniet.

Det kostade att bli frimurare. Det krävdes därför goda inkomster att bli medlem, vilket dock medlemmar i kompaniet hade råd med. Inträdesavgiften i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt. Årsavgift på 16 daler silvermynt tillkom. Bidrag från medlemmarna kom in vid speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning.

Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar – däremot en del i vinsten vid lastens försäljning. En vinstandel som under kompaniets glansdagar var betydande och gjorde superkargörerna mycket rika.

År 1759, avreste sju frimurare från Göteborg till Kina och innan avfärden begärde de tillstånd att få hålla loge i utlandet. Resan gjordes med två skepp, ”Stockholms Slott” med kapten Carl Gustaf Lehman som befälhavare samt ”Frederic Adolph” med kapten Carl Gustav Ekeberg som befälhavare. Båda dessa kaptener var frimurare. Tre av superkargörerna var också frimurare, nämligen Friedrich Habicht, Andreas Gadd och Jacob Hahr. Bland officerarna ombord fanns löjtnanten Herman Celsing och styrmannen Livinius Olberg, även de frimurare. Tillstånd att hålla loge till sjöss gavs av Logen i Göteborg.

Första logemötet hölls när skeppen anlände till Cadiz i södra Spanien, där också det hemvändande skeppet ”Prins Carl” befann sig. De tre skeppens frimurare höll loge ombord på ”Prins Carl”. Protokoll till Logen i Göteborg omtalar att man fått ansökningar om inträde av fyra personer som tillhörde svenska krigsfartyg som också låg i hamnen i Cadiz. Tre av dessa personer blev efter hemkomsten till Göteborg invalda i ”Salomoniska Logen”.

I Kanton inrättade Ostindiska kompaniet ett faktori, d v s ett handelshus för inköp och försäljning av varor, men byggnadens väggar ansågs var alltför tunna och för att inte logehandlingarna skulle kunna avlyssnas höll man sammankomsterna ombord på ett av skeppen.

Då ”Stockholms Slotts” och ”Frederic Adolphs” lämnade Kanton upphörde logearbetet, eftersom de personer som ägde logetillståndet inte längre fanns på plats. Kvarvarande frimurare i Kanton kom ändå att träffas.


Det fanns frimurare ombord på varje svenskt skepp som kom till Kanton. Inte mindre än fyrtio superkargörer var frimurare, och ett tjugotal kaptener. Vissa superkargörer var ”kvarliggare”, och stannade i Kanton till dess de for hem med ett annat skepp. Det fanns de som stannade kvar ända upp till nio år. Även ombord på andra nationers skepp fanns frimurare.  Både svenska och utländska frimurare ville hålla sina kunskaper vid liv och utbyta tankar med dem de kunde känna tillit till. Deras sammankomster gick under namnet Frimurare Sällskapet – och hölls ombord på något skepp.

I november 1756 fattade i Logen i Göteborg beslut om inrättande av ett ”barmhärtighetsverk” – ett barnhus där man tog emot föräldralösa barn och som skulle ge dem en bra start i livet. Alla frimurare i Göteborg lämnade bidrag till verksamheten. Barnhuset kom snabbt igång och uppskattades av såväl myndigheter som av allmänheten. För att täcka kostnaderna fick frimurarna tillstånd att ta upp kollekt vid stadens kyrkor – en gång om året.

En större inkomstkälla var däremot stadens portpenningar. Göteborg, som under 1700-talet var en förskansad  stad med tre portar, hölls stängd under nattetid. In- och utpassering var förbjuden, såvida inte vederbörande betalade en portpenning för att passera. Uppenbarligen en livlig trafik, eftersom portpenningar blev Barnhusets största inkomstkälla.

Inte heller frimurarna i Kanton glömde Barnhusets behov. Vid varje sammankomst i Frimurare Sällskapet samlades pengar in och beloppet som då betalades i silverpiastrar, överlämnades till Ostindiska kompaniet och utbyttes till svenska mynt i Göteborg.

I mars 1787, under hertig Karl beskydd bildades logen som fick namnet ”Elisabeth”, efter  hertigens gemål. Logen skulle liksom alla andra loger i Sverige lyda under Stora Landslogen i Stockholm, men ordförandemästaren skulle vara en superkargör vid Ostindiska kompaniet. Den näst högste i logen skulle vara en kapten från en svensk ostindiefarare. Logen inhystes i Kanton på det svenska faktoriets område i september 1788. Namnet blev ”S:t Johanneslogen Elisabeth i Kanton”. Logens förste ordförandemästare var superkargören Johan Adolf Smedberg.

Vasaorden

Den av kaptenerna i Ostindiska kompaniet som gjorde de flesta resorna som befälhavare var Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Han genomförde minst tio resor, var av sju som kapten. Vid sin sista resa fick han vid ankomsten till Cadiz uppleva den sällsynta äran att av den svenske konsuln på plats få emottaga Vasaorden. Ett förtjänsttecken för goda insatser för jord- och bergsbruk, teknisk utveckling och handel.

Som frimurare var han en föregångsman på flera andra sätt än genom att bidra med penningmedel. Hans seder ifråga om behandlingen av besättningen respekterades. Den gängse råa tonen ombord förbjöds av Ekeberg, prygelstraffet avskaffades och en allvarlig men mildare ordning ersatte den stenhårda disciplinen. Det goda resultatet på hans skepp manade snart andra kaptener och rederier till efterföljd. Ett annat exempel; Vid ett besök på Sumatra blev Ekeberg varse hur slavarna pinades. Han upprördes särskilt vid ett tillfälle då han såg hur en liten pojke blev illa behandlad. Han bad att få köpa slaven, vilket beviljades. Han övertalade även två superkargörer som var med på resan att friköpa var sin slav. Gossen som Ekeberg tog hand om fick följa med hem till Sverige, där han uppfostrades tillsammans med Ekebergs egen son. På ett par år lärde sig den förre slavgossen att tala svenska, döptes i den kristna evangeliska läran.

Näst efter Ekeberg var Carl Gustaf Lehman (1714-1777) den som gjorde flest resor som kapten i kompaniets tjänst. Han var en hängiven frimurare och lät i Kanton beställa en servis med frimuraremblem jämte sitt monogram.
Det sista svenska skeppet avseglade från Kanton år 1805, men redan 1801 hade ordföranden i ”Logen Elisabeth” rapporterat att verksamheten inte längre var verksam. I och med att den svenska epoken för ostindieresor nu tog slut, upphörde också den svenska frimurarverksamhet i Kanton.

 

Prinsgatan

Prinsgatan – den 29 december 1908 och Prinsgatan – ca 30 år senare!

Prinsgatan i Göteborg 1906

I mars 2014 går jag utmed Linnégatan. Spanar in Viktoriaskolan och konstaterar att det staket jag ser på dessa vykort inte finns kvar. För övrigt är det sig relativt likt. Två vykort ur samma vinkel. Det ena är postat den 30 december 1908 och är en hälsning till Helena i Bovallstrand. Helena har snart sin födelsedag så hon även får gratulationer. Det är Maja som skickar hälsningen till Bohuslän. Jag är förundrad över dessa fåordiga adressangivelser som ofta förekommer – ett namn och postort! Eller ”Här” som någon skrev inom Göteborg!

Viktoriaskolan

Det andra vykortet är uppskattningsvis ett 30-tal år senare. Axel i Trollhättan får en hälsning från Nicklasson, som tackar för senast och tyckte tiden gick så fort när de hade så trevligt. De har ett härligt väder – kortet är skrivet den 28 augusti så uppenbarligen är det en fin eftersommar.

På det äldsta kortet ser vi att det byggs på Prinsgatan. Stenläggning pågår utmed gatans högra sida – en trottoar ska till och hästen med kärran har just tippat en hög med gatsten. En liten arbetsbod står lite längre ner på trottoaren – intill staket som inte längre finns. Jag minns att dessa små förråd/bodar ofta var faluröda. Ännu är inte de pampiga och höga bostadshusen byggda längs hela gatan. Och träden vi ser ett 30-tal år senare är inte heller planterade. ”Här ser du var jag bor” – skriver Maja på framsidan kortet. Man anar viss stolthet i den kommentaren.

I centrum på vykorten står Oscar Fredriks kyrka.  Arkitekten Helgo Zettervall (1831-1907) är säkert nöjd med sitt verk. Han lär ha bestämda idéer om hur ”en riktig kyrka” ska se ut! En kyrka värd namnet. Han var ju som många andra, vid den här tiden, svag för det romantiska och som sådan svärmar han gärna för medeltidens byggnadskonst, det vill säga gotiken. Nu får han äntligen bygga sin drömkyrka på Dahlins berg i stadsdelen Olivedal. Och ja, helt och hållet i nygotisk stil.

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning skriver om invigningen på påskdagen 1893:
”Det var långa vagnsrader och stora skaror af fotgängare, som i det granna vårvädret på Påsk- dagens morgon styrde kosan till det nya templet. Man vandrade uppför den branta backen och dröjde gärna en stund på dess krön, innan man steg in i kyrkan.
– – –
Det är högt i tak, pelarne växa smärta ur det mosaikbelagda golfvet; hvalfven spännas käckt och äro hållna i färger, som framhäfva deras luftiga daning; ljuset flödar in genom väldiga fönster, mildradt af deras färgade rutor; totalin- trycket stärkes, när man fått tid att se sig om bland mängden af fina detaljer.
Det är blott en sak, som stöter: läktarne, som värka tunga, skymmande och skrymmande. Man må ej förundra sig öfver, att de icke kunna rätt samman- smältas med det hela. De stora djupa läktarne höra nämligen till predikokyrkan, men te sig alltid som något ”påhängdt” i ritualtemplet. Ett sådant är till hela sin anläggning denna nya lutherska kyrka. ”

På vykorten ligger skolan i förgrunden, till höger – Viktoriaskolan – som byggs 1875–1879 och är då områdets första stenhus, ritat av arkitekten Bror Viktor Adler. Skolan drivs ända fram till 1975. Idag finner vi Hagabion i den gamla byggnaden.
Möjligen kom det att ligga en taxistation där vi ser två bilar parkerade… har sett det på andra gamla vykort.

I december 1908 blir Jack Johnson, USA världsmästare i tungviktsboxning – i en titelmatch över Tommy Burns, Kanada. I Italien raseras praktiskt taget hela den sicilianska hamnstaden Messina, vilket kräver ca 75 000 dödsoffer, en tsunami uppstår.
Under hela året har tre dödsolyckor inträffat i vårt land – som har samband med motortrafiken!

Navigationsskolan

Navigationsskolan1939

Navigationsskolan i Göteborg – den 9 juli 1939

Detta datum infaller på en söndag och Hilda skriver till Hilma i Torshälla. ”Vi kom hit igår kväll, nu vilar vi oss över söndagen och fortsätter med båt imorgon till Trollhättan, vi kommer nog på onsdag kväll till Eder. Allt väl”

Den här sommaren kommer Gösta Knutssons (1908-1973) första bok om katterna i Uppsala – Pelle Svanslös på äventyr! Och om en månad kommer vår statsminister Per Albin Hansson att hålla tal på Skansen – ett direktsänt radiotal om det svenska försvaret där han bland annat kommer att hävda att ”Sveriges beredskap är god”.

Men vi tar en titt på vykortets framsida – Navigationsskolan där uppe på Kvarnberget.
Majoren och arkitekten Adolf W Edelsvärd (1824 -1919) är mannen som ritade Navigationsskolan. Tidkulan på tornet släpps klockan 13 varje dag, ett slags ”Fröken Ur” för sjöfarten i syfte att exakt kunna kalibrera sin kronometer – med vars hjälp man bestämmer fartygets position.

En spårvagn ser ut att ha stannat vid hållplatsen nedanför, troligen ”den gula vagnen” – linje 2 – som vid den här tiden gör en sväng runt Kvarnberget.

Snett bakom Navigationsskolan skymtar Kvarnbergsskolan – ritad av Victor Adler (1848-1910) och invigd 1877 – där gick undertecknad som en av de sista klasserna då skolan var en samrealskola, Göteborgs Kommunala Real. Byggnaden rivs under sent 60-tal.  1980 blir Navigationsskolan på Kvarnberget Göteborg Chalmers Sjöbefälsskola och 1994 är det dags att flytta skolan till Chalmers Campus Lindholmen.

Det har blivit söndag kväll och Hilda ska med sitt sällskap vidare nästa morgon. Kanske blir det en trevlig båttur med Elfängen II som byggdes vid Eriksberg och gör en del lustresor till Trollhättan, Vinga eller Marstrand – vi hoppas på fint sommarväder!

En vacker enhörning i guld

EnhörningEnhörningen – foto Helio Duarte

Vi kommer in i entrén till Göteborg Stadsmuseum och möts av en gyllene enhörning. Jag minns mycket väl den här – på sin plats över entrén till apoteket på hörnet Västra Hamngatan/Kungsgatan.

I regionens arkiv finner vi information om det första apoteket i Göteborg som startades genom kungligt privilegiebrev 1642 och fick senare namnet Enhörningen. Innehavaren fick även sälja kryddor, kryddat vin och konfekt. Han fick också mark för en örtagård, där han kunde odla medicinalväxter. 1801 tillträdde apotekaren Carl Magnus Palm apoteket Enhörningen, som förstördes i branden 1802. 1803 godkändes ritningar till ett nytt stenhus på Södra Stora Hamngatan, senare Södra Hamngatan 13. (Ritningen förvaras i Region- och Stadsarkivet Göteborg.)
Apoteket ligger i bottenvåningen, till höger om ingången och bakom det finns provisorns rum. Till vänster finns kontoret. Enhörningen vilar på en klassiskt utformad portal. En trappa upp är paradvåningen med matsal, två förmak och sängkammare mot gatan, kök och pigkammare mot gården. I ett gårdshus fanns laboratorium, bagarstuga, vagnbod och stall.
Enligt anteckning är Palm född i Norrköping 1774 och avlider 1838 på sin egendom Ekedal vid Lidköping, dit flyttar han sedan han sålt apoteket 1830.
Vi kan se den eleganta enhörningen på apotekets räkningar som skickas till många olika sjukhus och andra vårdinstitutioner i Göteborg.
På 1870-talet innehas Enhörningen av Oscar Björkbom. Han startar en fabrik för tillverkning av maltextrakt, en stärkande medicin som var många barns skräck. Ovomaltine har använts av både barn och vuxna. Den som läst sin Nalle Puh vet att lilla Ru avskydde maltextrakt, medan hans vän den skuttige Tiger lever uteslutande på Björkbom ställer ut sitt maltextrakt på världsutställningen i Paris 1878. Maltextrakt används i allmänhet för trög mage!
På fakturan från 1895 kan vi konstatera att maltextraktet blir prisbelönat både i Paris, London och Antwerpen samt i Malmö. På fakturan ses till vänster fram- och baksida av medaljen från Malmö 1881, med bild av Oscar II, som då kallas Sveriges Norges, Göthes och Vendes konung. Medaljen från Paris finns på båda sidor om enhörningen. Längst till höger sitter medaljen från Antwerpen (Anvers) med bild av kung Leopold, utställningens beskyddare.

Det är uppenbarligen ganska vanligt att företag som fått utställningsmedaljer visar detta genom tryck på sina fakturor – en dåtida reklam! Huruvida maltextrakt är en viktig produkt att ställa ut på världsutställningar är frågan, men det är tydligt att det uppskattas.
1895 får apoteket ännu en ny innehavare – C G H Thedenius – som fortsätter att göra reklam för företrädarens maltextraktfabrik! (se bild nedan)

Apoteket Enhörningen ligger kvar på Södra Hamngatan 13 fram till 1915, då det flyttas till hörnet av Västra Hamngatan och Kungsgatan. Det är väl där – mitt emot Domkyrkan – som vi minns den gyllene Enhörningen så väl! Apoteket finns inte kvar och huset på Södra Hamngatan 13 är rivet sedan slutet av 1970-talet.

Apoteket

En kung av sin stad

Kopparmärra I Göteborg 1910-talet

Jag vaknar till ljudet av hjul mot gatusten – tittar på klockan som visar på sju! Vad är det som skramlar och någon som hojtar? Försiktigt förs undan en tung jalusi … Nu ser jag en grupp utav män i svart! Och gatan är blank av nattens regn,
Med spår av lera från brobygget nära. Det dras i linor från alla de håll! Längre hitåt, längre hitåt! det ropas igen. Bäst att göra morgontoalett i en hast! Tar hissen till taket och rundar en pool? Här kan man ligga med en drink och sippa!
Männen på gatan har nu stannat upp. Här ska han stå … gastar någon bestämt. Centrerad på Kungsportens plats. Reservoaren är riven sedan bara något år. Vatten får hämtas vid Domkyrkans brunn!

Man rustar för fest och kung Oscar ska hit! Girlanger och flaggor och bron är på plats. Nu samlas det massor av stans societet. Vi andra får stå på rad nummer två.Vad gör väl det, ty snart ska vi se! Nu rycker de skynket – en så´n elegans!
Hurra ropar folket, jag lyfter mitt glas.

En kung på en märr med hingstens garnityr? Jag står där i baren – och tänker på ön. Dit sagans kung Artur förs efter en strid. Vad är Avalon mot Karls Hising-island? Nu står han ju mitt i sta´n! 6 659 kilo tung, det mesta av koppar och resten av tenn …
Vänd från fasaden, med en veckad design! Modernt av idag och massor av lyx.

Jag skådat en glimt av historiens trick. Nu står han och bligar mot tjusig entré. Med rumpan mot de som fikar och ler! Vi träffas vid ”märra” en varm sommardag. Kung Karl sitter kvar i sin sadel så tryggt; Nu kära Göteborgare jag stannar här,  ur vägen från bilar, och bussar och spår!
Mitt svärd är tillbaka jag känner mig lugn Sitt ner vid min sockel och andas djupt! Snart kommer din vän, jag ser henne där. En resa hon gjort men bara en kort. Tvärs över gatan – fast åren de gått Drygt hundra, från 1904 till 2014!

Teater i det fria

Friluftsteatern i Slottsskogen

Vi skriver stora plakat ”Välkommen på teater … ” till priset av något öre!
Det kommer en liten publik och ridån dras åt sidan! Vi har repeterat och en mycket ung Eva regisserar … hon instruerar oss om hur vi ska tala, agera och har naturligtvis skrivit manus. Draperiet mellan matsalen och vardagsrummet är en perfekt lösning för vår teater. Eva engagerar sina två yngre syskon och några av oss grannbarn för sina uppsättningar. Kanske är detta embryot till en lång teaterkarriär – och för min del en första inblick i teatervärlden. Kanske den första ”buskisen” i mitt liv?

I den här familjen är det alltid något på gång. Öppet hus för jämnan – men när det är dags för middag åker annat plakat upp på ytterdörren; ”Vi äter middag nu. Återkom senare!” Tecknade figurer beskriver vad de just nu gör – äter!
Som barn sitter jag i det lilla köket och dricker varm choklad tillsammans med familjens fyra syskon… många glada skratt. Jag älskade att se när mamman gestaltar varje barns karaktär med mimik och gester … jag är förundrad över hennes mörka, vackra bruna ögon. Mamma Ellen är en mycket upptagen kvinna, hon arbetar till sena kvällen och till skillnad från min egen familj finns här barnflickor som ”ställföreträdande mamma”.
När det är påsk tar mamma Ellen oss ut på långdans genom Guldheden. Vi sitter i rad på ett staket och låter oss sminkas – och snart far vi iväg på kvastar och mattpiskor! Ellen går i täten med prickigt paraply och sjungande leder hon oss genom gator och torg. I alla fall ett torg – Dr Fries torg!
Ellen Bergman är verksam på en rad teatrar runt om i Sverige, som teaterregissör, författare och koreograf och hon är också en av de sista ansvariga för utomhusteatern i Slottsskogen. Den som ligger till vänster i backen upp mot säldammen …
Och det är om Friluftsteatern i Slottsskogen jag ska berätta – den teatern som lär vara den första ”buskteatern” i Göteborg. Vid Mårtens backe mellan Stora Liden och Bragebacken. Två veckor före premiären i Slottsskogen startar dock en friluftsteater i Långedrag – om detta skriver Ny Tid den 8 juni 1915;
Det var en god idé som av sällskapet fru Gerda Thomée-Mattson och fröken Vira Rydkvist i går iscensattes ute på Långedrag. Visserligen ingen ny idé, ty friluftsteater har ju spelats förut och på en mängd ställen av Skådebanan. men att Göteborg nu fått en viss mån stående friluftsteater och detta ute vid den plats där besökarna kunna förena det nyttiga med det nöjsamma och dit utmärkta kommunikationer finnas för billigt pris, det är alltid en tillökning i värde för göteborgarne.”

Den 20 juli 1915 är det premiär i Slottsskogen med folklustspelet ”Timmerflottare” och premiären blir lyckad! Det kommer så mycket folk att många inte får plats. Man har lyckats över förväntan. Visserligen blåser det lite, men i den lilla sänkan där teatern ligger är det lugnt och solljuset faller rakt framifrån så effekten är den bästa tänkbara. Scenen ligger vackert inbäddad i grönska. Publiken strömmar till redan kl 18.00 och när spelet börjar är det fullsatt. Akustiken är god och den bästa tänkbara stämningen råder kring scenen, spelet tycks vara käckt och livligt. Sången är visserligen inte den bästa, men man kan inte begära bättre av timmerflottare – denna beskrivning ges i Göteborgs-Tidningen – man förväntar sig fulla hus framöver.

Den här teatern är egentligen en idé som Axel Engdahl lanserat – en teater som är sommarfilial till Folkan. Parkstyrelsen är till en början inte positiv till förslaget, men får ändra sig då friluftsteatrar börjar växa upp lite varstans i landet. Som ledare för Folkteatern och revyförfattare blir han så småningom något av en institution. Hans popularitet sträcker sig för övrigt också ut över hela landet. Givetvis bidrar ensemblen av goda revyartister till Axels popularitet. Här spelar t ex Ludde Gentzel och Zara Backman. Han är dessutom mycket produktiv och skriver ibland två, tre revyer om året, samt vistexter som han själv framför. Andra kända skådespelare erbjuder hög standard på uppsättningarna. Den största succén genom tiderna blir Hemsöborna med Torre Cederborg som drängen Carlsson, Greta Lindgren som änkan Flood och Colbjörn Knudsen som Gusten.

Kompanjonskapet mellan Gerda och Vira upplöses dock och Gerda driver teatern vidare fram till 1924 då Hjalmar Selander – chef för Nya Teatern – tar över. En rad teaterchefer avlöser varandra och under 50-talet försöker Richard Mattsson höja nivån på ambitionsnivån. Kanske har det blivit för mycket av roliga gubbar med snus och pluntor?
Rent ekonomiskt är teatern ingen guldgruva – en teater utan tak och infravärme är utelämnad åt vädrets gudar och en regnig säsong blir definitivt ingen kassasuccé.

Vi är nu inne på 60-talet och jag får åter anledning att nämna Ellen. Ellen Bergman. Hon gör tillsammans med Bernhard Nyström tappra försök att driva teatern vidare. Men allt står och faller med … regnet! I mars 1966 går den gamla friluftsteatern i Slottsskogen i graven.
Hemma i vardagsrummet hos Ellen kan man dock några år senare beskåda kammarteater – en kombinerad mat- och teaterupplevelse. Cirkeln känns på något sätt sluten! Dottern Eva blev inte oväntat regissör och förutom priser och medalj rullar en spårvagn med hennes namn sedan år 2002. I ur och skur! The show must go on …

 

Kopparmärra

Kopparmärra vid Kungsportsplatsen

Karl IX-statyn på Kungsportsplatsen är mer känd som Kopparmärra. Fast egentligen borde den väl heta kopparhingsten. För en hingst är det. Statyn invigdes 1904 av kung Oscar II och stod till att börja med mitt i spårvagnsspåren på Östra Hamngatan. Sedan dess har den flyttats fler gånger. Redan i december 1900 fick göteborgarna se ”provryttaren”, den tolv meter höga träställningen som rullades omkring för att hitta den bästa platsen.
Kung Karl IX var den som grundade det som blev föregångaren till Eriksberg, Färjenäs och slutligen Göteborg. Här står han – den ståtliga statyn i 88 % koppar och/eller 12 % av något annat slag vid Kungsportsplatsen. Gjuten i Stockholm av John Börjeson. Svärdet har kungen blivit av med vi ett par tillfällen, men nu lär det sitta säkrat.
”Måtte denna stod, ett storartadt minnesmärke af vår samtids svenska konst och en af vår stads främsta prydnader för framtiden, uppfylla det syfte, som gifvarna af detsamma afsett, att hugfästa minnet af en af vårt folks största konungar och mana efterföljande släkten att vårda hans verk genom lika uppoffrande arbete i fosterlandets tjänst!”
I bakgrunden ser vi Centrumhuset. Här hade arkitekten som en gång ritade huset också sitt kontor – Nils Einar Eriksson. Mot Kungsgatan är huset tre våningar högt och mot Östra Hamngatan – Larmgatan är det hela sex våningar högt.
Visst är det vackra kontraster mellan skapelserna – statyn från början av 1900-talet och huset i bakgrunden från 1940-talet.
Molnen på himlen for förbi den 22 mars 2014.

Järnvågen och torget

Vi befinner oss på Järntorget. Inte i nutid utan innan platsen är reglerad till torg, då den ofta bara kallas Masthuggstullen, med anledning av tullhuset som ligger mitt för Nya Alléns öppning – men som senare kommer att ersattas av tullhuset vid Karlsporten.
Mot slutet av 1840-talet kallas platsen också för ”Bierhalleplatsen” – inte så konstigt med tanke på träpaviljongen som uppförs för servering av ett marknadens nya öl – det bajerska ölet från Johan Albrecht Pripps bryggeri. Här omkring finns redan nu en del ställen att njuta av både öl och kaffe …
Torget med den stora femarmade gaskandelabern upplåts även till försäljning av möbler och kallas därför Möbeltorget eller Trätorget! Kärt barn …

Parti av Järntorget , akvarell från 1890-taletParti av Järntorget (akvarell från 1890-talet, Carlotta)

I den norra delen av torget ligger järn- och metallvågen, som flyttas hit 1785 och har en djup, 180 meter lång och 30 meter bred hamn, där större fartyg kan lägga till för lossning och lastning. Järnvågens tjänstemän utgörs vid denna tid av vågmästare, en bokhållare, fyra kontors- och två vågskrivare. Järbärarnes antal är 25. Vågmästare var ”en person som förestod allmän våg och svarade för vägningens riktighet” och järnvräkare skulle väga och kontrollera att järnet var rätt stämplat, och kassera och sortera bort järn som var belagt med exportförbud eftersom det var underhaltigt eller undermåligt. De mängder som av vräkarna beslagtogs var minimala. Vräkt järn tillföll kronan och brukades som ballast. Järnvräkarinstitutionen upphävs 1855.

Backar vi ännu längre tillbaka i tiden, till 1626, ligger Göteborgs första järnvåg inhyst i bottenvåningen på det gamla rådhuset inne vid Gustav Adolfs torg. Från 1673 ligger Järnvågen en kort tid strax väster om Tyska kyrkan.
Under1785 beslutas så att flytta Järnvågen från Stora Hamnkanalen till Pusterviken och under åren fram till 1805 anläggs Järnvågspiren. En del järn flyttas och den gamla vågen inne i staden är i bruk till 1806 då den nya anläggningen är färdig. Järnexportörerna, som bekostar den nya järnvågen, överlämnar den generöst till Göteborgs stad! Järnvågen flyttas nu definitivt från nuvarande Brunnsparken – där ”Johanna” står idag – till den lindbergska tomten vid Första Långgatan. Man fyller igen delar av den stora hamnbassängen, samt flyttar Rosenlundskanalen österut till dess nuvarande sträckning. Därvid skapas en ny bredare pir – Pustervikspiren – mellan Järnvågen och Rosenlundskanalen.
Järnvågen som institution läggs ner 1889, men fortsättningsvis drivs manufakturer och partihandel med järn fram till den stora Järntorgsbranden 1947.

Går vi tillbaka i både tid och till torget så disponerar den förmögne familjen Amija ett stort område i öster om torget – med en påkostad trädgårdsanläggning, och under 1773 etableras nöjesetablissemanget ”Wauxhall” som kom att ligga vid nuvarande Järntorgets västra sida.

Det mesta vi idag ser kring torgets norra och västra delar uppförs däremot under 1930–55, bland andra Folkets Hus och yrkesskolorna. Kikar vi längre bort mot Masthuggstorget tillkommer under samma period ett nytt ”Sjömanshem”. Efter 1960 rivs en stor del av bebyggelsen norr om Första Långgatan och kring Masthuggstorget, dock finns det en liten grupp historiska byggnader kvar – såsom Amerikahuset och pumpstationen.

Torget får sitt officiella namn – Järntorget – 1867 och spelar en viktig roll spelar som arbetarcentrum, inte minst då Arbetareföreningen förläggs här året innan, det vill säga 1866. Huset byggs till och Folkets hus invigds 1874 och 1876 inreds en teater i ena flygeln, det vill säga Folkteatern. Under fredagar, lördagar och söndagar samlas arbetare på torget både före och efter sammanträdena i Folkets hus.
Traditionen bjuder att här samlas arbetarna på 1:a maj för att tåga till Heden.
”Är det kravaller och upplopp i staden nog är Järntorget huvudskådeplatsen” säger Fredberg i en Göteborgskrönika. Runt omkring torget finns teatrar, biografer, restauranger och kaféer – torget sägs bli det kroppsarbetande folkets öppna plats i Göteborg.

ArbetarforeningenhusArbetarföreningen hus (foto: Carlotta)

Arbetarföreningens hus rivs 1956 och ersätts med ett nytt som ritas av arkitekterna Eric Uppling och Erik Fylking. Det storslagna huset dit Ny Tid flyttar in 1959, och vars tidning spelar en stor roll för det socialdemokratiska partiet och för Göteborg i övrigt. Tidningen grundas redan 1892 av Fredrik Sterky (1860-1900) – och genom redaktionen passerar en del minnesvärda personer, inte minst Per Albin Hansson. Tidningen går dock mot ett håll som många andra dagstidningar gör – mot nedläggning som äger rum den 14 juni 1966. Dagen efter tar tidningen Arbetet över lokalerna, men huset kallas fortfarande av många för ”Ny Tid-huset”.

Från fönster i Arbetarföreningens hus, och sedermera Ny-Tidhuset, kan man blicka ner på torget och beundra ”De fem världsdelarna”, eller i dagligt tal ”Järntorgsbrunnen”, skulpterad i brons av Tore Strindberg. Här sitter sedan 1927 fem nakna flickor runt brunnskaret och representerar de fem världsdelarna – eller rättare sagt, kontinenterna; Amerika, Europa, Asien, Afrika och Australien/Oceanien. Amerika håller frihetsgudinnan i sina händer, Europa har en spegel i handen, Australien rider på en sköldpadda, Asien presenterar sig i yogaställning och Afrika bär en urna i handen.

Järntorget i GöteborgJärntorgsbrunnen 2015, foto: Helio Duarte

Innanför det gjutna brunnskaret finns ett trettiotal gamla järnstämplar, ritade efter en stämpelbok från 1845. Brunnen gör oss åter uppmärksamma på järnvågsepoken – då svenskt järn banade väg över haven. Skeppet i toppen på konstverket kanske visar oss att resan ut mot världen startade med just en last full med järn- och trävaror. Cirkeln är sluten.
Konstverket blir möjligt tack vare donation ur fonden efter Charles Felix Lindberg, han som föddes i ett hus i anslutning till torget.

Slutligen konstaterar vi att Järntorget fortfarande spelar en viktig roll både politiskt och kulturellt i Göteborg. Nära Järntorgsbrunnen står Dan Andersson, arbetstagarnas poet.
På Olof Palmes torg, som också är en del av Järntorget, står ett minne som tillägnas de som samlades den 5 maj 1917 vid Järntorget – de arbetande kvinnorna i Göteborg kräver bröd för att överleva. Inskriptionen berättar: ”Till minne av dem som kämpade för bröd, rättvisa och frihet.” Vi ser också statyer av Hjalmar Branting, Sveriges förste socialdemokratiske stadsminister och Charles Lindley som var en stridbar ordförande för Transportarbetarförbundet.